En gårdfarihandlares koffert – igen

Sedan igår har vi haft besök av en kringresande försäljare i fritidproduktbranschen. Han gjorde oss sällskap till middag och frukost och övernattade i en av våra stugor. När vår kök igårkväll var fullt av upplockade pinaler gick tankarna till barndomen återigen, till gårdfarihandlaren Hjalmar Hjukström och hans spännande besök i barndomshemmet. Jag har presenterat den här berättelsen förut, men gör det en gång till ifall just du inte har läst den. Håll till godo!

Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, nasaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström. Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gårdsplanen på sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en spännande tilldragelse och ett välkommet inslag och besök från världen utanför Vindelgransele.

Någonstans ifrån – på väg mot ett okänt mål. En spännande tanke i vår lilla värld. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne – som jag minns – ganska voluminöse vagabond i sina mörka vämmarnsbyxen och sina grova skor.

Innan det var dags för hans Pandoras ask – kofferten att öppnas, tog han god tid på sig för att invänta gårdens folk att samlas runt honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan. Vips så stod denne – i mitt minne – gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var omkring 55 år.

Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena till sin stora koffert och fällde upp locket. Jag kan än i denna dag känna doften. Det luktade nytt. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa – med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt i finaste kvalitet.

Mängder av sybehör. Nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stor bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så – familjepack. Minns en gul plastkam med glitter och dekorkant med brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den – lite giftigt plastigt liksom. Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna.

Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebandsknappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan? Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns iallafall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.

Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten – sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.

Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.

Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var koncentrerat knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga – då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt.

Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna. Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i han stora koffert. Vilken skatt! Jag kan idag känna mig previligerad som fick möta honom. Hellre ett original än en blek kopia.

Etiketter: , , , ,

6 kommentarer

  1. Christer

    O vad roligt att läsa om Hjukström! Jag hade helt glömt bort honom men när du skriver så minns jag, dock inte så detaljerat som du. Men jag minns hans stora koffert och att man tyckte att det var spännande när han öppnade den. Jag minns att mamma brukade bjuda honom på kaffe och dopp. Och vet du vad hittade på nätet Gunnel, jo, en annan som också minns och har skrivit om den gode Hjalmar Hjukström.
    Håll till godo:

    http://www.ordvisor.com/utdrag/Utdrag_Holmberg.htm

  2. Haspelrullen

    Hejsan!
    Jag har endast små minnesfragment av gårdfarihandlare. De höll nog till på landsbygden mer än i stan.
    Däremot minns jag tydligt bryggerihästen med kusk och vagn. Det blev alltid feststämning vid dessa besök. Hallon var min favoritdryck. Och aldrig glömmer jag när gårdens hund skrämde hästen i sken så vagnen välte bland tallarna. Då bjöds vi på en läsk för att vi lånsde ut spaden så kusken kunde gräva ner glaskrosset.
    Fiskgubben kom också med jämna mellanrum. Han hade en cykel med stora ballongdäck och stora pakethållare fram och bak. Man hörde hans entre´då han svingade sin klocka. Sik och strömming sålde han som vägdes med bessman. Jag gladdes åt att mamma alltid handlade. Jag tycke så synd om honom. Han hade vit skepparkrans och såg så snäll ut men jag förfärades över hans börs. Den var full av fiskfjäll. Stackars man att behöva ha det så.
    En gång fick vi dessutom besök av en äkta luffarkärring. Hon sålde vispar och annan luffarslöjd. Mamma handlade inget mest beroende på att gumman var fullständigt ingrodd av smuts. Så här i efterhand är det i alla fall kul att ha sett en äkta luffare.
    Ha det bra!

  3. Roger Jacobsson

    Mycket trevlig läsning om en man jag bara har vaga minnen om. Har länkat till detta blogginlägg till en Facebook-grupp.

Lämna ett svar till Haspelrullen Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.