Ställen
.JPG)
Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det mest optimala stället i dessa ”compakt livingtider”, Allt du behöver finns på liten yta. Någon försörjer dig. Där inne i värmen är varmt och skönt.
Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Härom dagen blev jag påmind om det igen. Sandra vad fin du är med din lilla kula och det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.
De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn, stadsdelen, ställen där man känner igen sig, kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hitta nya ”ställen” efter barndomstiden, men ändå alltid trivts och funnit mig väl tillrätta på de platser där jag bott.
Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå att inga ”ställen” kan toppa de från barndomsbyn Vindelgransele som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.
Så långt som till sörsidan av Vindelälven, skulle jag inte ha dristat mig att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas runt på egen hand. Det mesta skedde alltså inom en radie på ca 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, pappa eller något av storasyskonen blev jag genast djärvare.
Från älven sett, drogs min gräns vid Flakabäreörn, därefter en linje snett över mot kapellet,. Uppströms var det Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar iväg. Då kände man till varje, sten, råk, glänta, agga eller öger.
Regnbågen slutade vid Middagsberget. Där fanns verkligen guld på riktigt, precis som i sagan. Ja vi fick minsann både se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas just där.
Man lekte i lador, på hövinn, i hässjehopar. Kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket Tant Åska längst upp i hägna, var en plats som många av mina lekar utgick ifrån.
Idag känner jag tyvärr knappt igen mina ställen. Sly, skog, och avverkning har ändrat landskapsbilden. Det känns lite vemodigt, men är samtidigt livets gilla gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade en gång, finns kvar inuti mig ochatt jag har med dem vart jag än går. Home is where my heart is.
Kära lilla mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när vi ses.
Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning som jag har. Det ska jag fråga dem om när vi träffas nästa gång. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn, minnen och ställen inom sig.
Även om guldkornen är små, så har de ansenlig tyngd, och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sig i sin livsryggsäck. Jag vill ge dig ett råd. Gör som jag – städa och sortera i din ryggsäck, gör dig av med tråkiga och tunga saker, så blir den lättare att bära.
Mest av allt så hoppas jag att barnen – genom allt – ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, och även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat detsamma.
Senaste kommentarerna