En liten doft av Aqua Vera herrparfym. Till Pappa på fars dag.
Fars dag idag.
Till minne av min pappa Alvar som dog 1988 känner jag en liten doft av Aqua Vera herrparfym, minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel, hans bruna tretornsstövlar de slitna bondeförbundarna och halmhatten. Hans bruna skogsryggsäck – vardagsredskapet – fyllde mamma kärleksfullt varje morgon med "näst´n" alltså arbetsdagens matsäck.
Pappa var en riktig liten läckergom. När vi någon gång stannade till på kiosken köpte han Dajm, Plopp eller Dixikola till oss, och han brukade berätta nostalgiskt om den fantastiska sportkolan som kostade 2 öre när han själv var barn.
Jag minns pappas underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning, hans positiva personlighet men även hans korta stubin. Hans: Hä törs jag garanter!!! Hans kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen men också den brottardräktsliknande badbyxdräkten från den svartvita ungdomsbilden där han stod så glad och stark med sina ungdomsvänner. Hans karaktäristiska violinspel och hans drillande mandolinspel minns jag särskilt väl. Han hade en väldig respekt för noter och var mer skeptiskt till gehörsspel.
Jag minns hans varma varma händer, som alltid var varma, även när han rensat borrhålet från issörja. Aldrig glömmer jag känslan av hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss barn att dra upp armbandsklockan en sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring som rymde pappas, och inuti den kunde mammas nötta lilla guldring rymmas.
Jag minns hur kan låg där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne – du är se grann där du gå åtill diskbänken.
Jag minns hans berättelse om hur det var att vara sju år och getarpojke, ensam och fattig i djupa skogen. När jag vill kan jag frammana ljudet av hans röst berättande fantastiska fiskarhistorier och jägarminnen. Historier om alla hans skjutna orrar, tjädrar och sjöfåglar.
Jag minns hur vi uttrade i timmar han och jag under de regniga sommardagar när det var legalt att "fira" från slåttannan. Han satt där i grönsydvästen och rodde timme ut och timme in. Han lärde mig varje sten och varje grund i det som kom att bli "mitt" sel hemma i Vindelgransele. Jag minns triumfen i att tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon och se stoltheten i hans anletsdrag. Jag vet hur dessa stunder med pappa grundade mitt eget fiskeintresse. Han brukade berömma min uthållighet och min roddteknik och jag växte med upgifterna.
Min pappa trodde benhårt på himlen. Jag hoppas att han sitter där idag i sin himmel, med fötterna i glashavet och spelar mandolin – när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter förstås under sin mödosamma jordevandring. Det är nog tur att han lämnade bössan i jordelivet så det inte råkar siktas mot något bevingat som flyger förbi däruppe bland skyarna.
Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dig idag – här ifrån Sandviken – min egen himmel på jorden? Ser du att jag är ganska lik dig, att jag har det bra, att det blev folk av mig till sist och att jag är lycklig?
Senaste kommentarerna