Alldeles under isen

Av , , 5 kommentarer 46

Alldeles under den 4 cm tjocka isen simmar sådana här fina fiskar. På ca 20cm djup är de som mest alerta. Nu tar jag min glada vovve med mig och går ner på isen en stund. Snickarfikat är förberett och jag kan ta lite ledigt.  LIte lunchröding har väl aldrig skadat. Det är det här som jag älskar nästan mest här i min vardagsvärld.

 

5 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Dagens ros….

Av , , 2 kommentarer 57

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt  med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.

Vi ser alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom  kunnat hitta former för att förlänga orken och  möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt…..

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden – med duschningar, hygien och vardagsbestyr?  En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper – det är ju de som är själva guldet  Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

2 kommentarer

Härvelkors on ice

Av , , 6 kommentarer 47

Idag kom så den efterlängtade fiskepremiären på första isen. Ca 4cm blåsvart och fläckvis transparent is täcker sjön. Seg och stabil med bara en lätt svajighet kändes den hal och fin under mina fötter då jag i gryningen stegade ut i min madrasserade gamla omoderna men ljuvligt sköna skoteroverall. Med tanke på den statistiskt troliga annalkande benskörheten så tog jag sparkstöttingen till hjälp så jag inte vips skulle ligga där som ett härvelkors i byggsats. Man måste vara rädd om gammskelettet. I brist på maggots fick Melkers korv duga som agn och fungerade utmärkt. 6 rödingar fick följa med hem och kokades till dagens lunch. Mandelpotatis och tunnbröd till detta och lyckan var fullständig. Nu ser jag fram emot många fina fisketurer med min nya fiskarkompis Leo.

6 kommentarer
Etiketter: , ,

Om att lämna över det dyrbaraste man har….för alltid

Av , , 2 kommentarer 50

Kan inte låta bli att låta tankarna snurra iväg i en liten parallell mellan barnomsorgen och äldreomsorgen så här på kvällskvisten. Det är svårt att separera jobbtankar från livet i övrigt. Allt hänger ju samman.

Jag minns känslan av att återgå i arbete efter en barnledighet. Man hade blandade känslor – dåligt samvete, gruvsamhet, nyfikenhet på dagiset, på inskolningen och på den ”fröken” som skulle bli vår länk till verksamheten. Man kände ett litet obehag över att behöva utlämna privat information och vetskapen om att dagispersonal kommer att prata om vår familj och tycka en massa och värdera oss som ”bra” eller ”jobbiga” Visst hade man också en liiten känsla av skeptisk misstro redan innan. – Kan verkligen någon annan se till vårt lilla barns behov lika bra som mamma eller pappa? Vårt unika lilla barn…. kommer personalen att kunna läsa av, tolka och tillgodose de behov som uppstår under dagistiden eller gör vi vårt barn illa genom att lämna över ansvaret? Tankarna snurrade och frågorna var många. Har vi fått ett bra eller dåligt dagis? Känner ni igen er?

Ändå var det ju en begränsad tid det handlade om. Några timmar varje vardag. En ganska bra vuxendag med arbete och gemenskap bortom blöjbyten och barnmatsburkar hägrade och tid för egen utveckling och stimulans väntade. I sämsta fall handlade det om heldagar, men man hämtade ju ändå sin lilla älskling lagom till middagsmaten och fick njuta av och se dem leka och leva under kvällar helger och semestrar.

Tänk dig att din älskade livskamrat, din mamma eller pappa eller vän – de som varit din starkhet och som en gång "vetat bäst" drabbas av demenssjukdom eller annan skröplighet som gör att de inte själva orkar föra sin talan eller klarar av att bo hemma längre. De blir skyddslösa och beroende av andras välvilja.

Tänk dig nu känslan att som närstående stå inför ett påtvingat överlämnande, påtvingat av själva livet. Gång på gång möter man i äldreomsorgen dessa närstående som kämpar i det längsta – med byråkrati och doktorer, med beslut och insatser. Man vill inte svika eller ge upp.

De har fått gå in i en helt ny roll i sin relation som vårdare. De är mer eller mindre uppbundna, dygnet runt, med eller mot sin vilja fångna med sin sjuke närstående som kanske personlighetsförändras, förlorar minnet, beter sig på ett främmande sätt och kanske slutar att känna igen. Den sjuke kanske blir misstänksam, aggressiv, deprimerad och börjar behöva hjälp med det mest intima. Inte vill man ge upp i första taget. Kärlek, skam, skuld, trofasthet eller kanske ibland tjurskallighet hindrar.

I det längsta försöker de närstående sköta, skydda och kompensera för en person som kanske inte längre är densamme som förr. Dag och natt, i vått och torrt, i nöd och lust eller i frustration och med dåligt samvete. Man åsidosätter sina egna behov av vila, stöd eller stimulans och socialt liv och går till sist på knäna innan man äntligen ger upp och överlämnar….för gott. Med hoppet att en värdig omsorg ska finnas 24h, till livets slut, med värdighet för den lilla människans krets i andra änden av livet.

Har man tur har vardagen dittills av stöttats av personer som man har förtroende för: Hemtjänst, anhörigstödjare, demensteam, kontaktpersoner, vårdpersonal eller beslutsfattare, av proffsiga personer i träffpunkter, dagverksamheter, korttidsboenden.
I den bästa av världar fungerar även kontaktmannaskap, genomförandeplanering och sist men inte minst – kommunikation mellan alla dessa människor och instanser. I den världen vill jag bo. 

Till dig som blir den som ska överbrygga i det svåra beslutet att våga överlämna, våga ta emot hjälp och delvis släppa taget – Du som blir den som ska kunna stötta i det svåra att "ge upp" men även kunna inge förtroende och förmedla en känsla av att man har kommit rätt och är trygg i goda händer – Till dig vill jag ge mina tankar idag.

Om att reduceras till en daganteckning….

Av , , 2 kommentarer 51

Just nu, när så mycket skrivs och debatteras så intensivt om äldreomsorgen, blir jag påmind och mina tankar kretsar mycket kring hur en människa med ett långt och innehållsrikt liv, med en historia som blir mycket viktig att ta del av för den som ska vårda och hjälpa, under sina sista år kan reduceras till sporadiska daganteckningar i en omvårdnadsjournal, eller en torftig mening i ett av socialtjänstens utformat "Uppdrag". Detta händer hela tiden att man krymper människor till ett ointressant objekt. Detta är helt förödande för synen på personen bakom sjukdomen.

Ett exempel: Socialt: Elsa  född och uppvuxen i Umeå. En son i Göteborg och en dotter i Stockholm.

Vem är hon? Hur har livet varit? Vad behöver vi tänka på för att ge henne det hon behöver? Vilka önskningar och behov har hon? Vad längtar hon efter? Hur ser hennes relation till barnen ut?

Simplaste mixerstav eller klockradio levereras med en utförlig bruksanvisning på olika språk, med uppgift om användning, konstruktion, skötselråd och säkerhetsföreskrifter. Vi skulle inte komma på tanken att använda den innan vi tagit reda på hur vi skall handha den.

En människa av kött och blod, med själ och känslor som behöver hjälp över tid, kanske många år, och kommer att mötas och bemötas av ett stort antal jobbare med varierande kunskap och insikt. De behöver kunskap om personen.

Kunskapen om personen är själva "guldet". Levnadsberättelsen är oerhört viktig. Den måste få komma med i bilden långt mycket tidigare än den gör idag och sedan följa med ända till slutet.

Skriv din egen levnadsberättelse medan du kan. Prata om livet och döden med dina nära och kära. Hur vill du ha det om du blir sjuk och inte längre kan förmedla dig fullt ut? Fundera på vad som är viktigt för dig

Hemlös i äldreomsorgen…..

Av , , 6 kommentarer 56

I mitt förra jobb mötte jag ofta demenssjuka som bar en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller ”hemma”. Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen – desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det ”hemma” som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

”Hemma” –  en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över. 

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och  fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av ”hemma”. Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det – att försöka skapa en ”god känsla”. Effekten kan sitta i länge och fungera väl så bra, eller till och med bättre än lugnande mediciner.

Allt detta är möjligt att åstadkomma  för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att ”lyssna in”, läsa på i Levnadsberättelsen och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas. 

Det stora personallotteriet

Av , , 8 kommentarer 68

När jag tänker på äldreomsorgen slår tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satta till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut, för resten av sina liv, brickor i ett gigantiskt personallotteri.

ATT man får utlovad hjälp sker oftast enligt plan, men HUR man får hjälp det är helt beroende av vilken attityd, grad av lyhördhet och ödmjukhet inför en medmänniska som just den personen/personalen visar. Det här gäller oavsett personalkategori.
 
Vi som är friska, kan tala för oss själva och har ben att gå iväg med, skulle lätt kunna ta oss ut genom kodlåset och ”byta” utförare av den hjälp vi söker och behöver om vi var missnöjda
 
Den som är berövad sitt språk, sitt minne och i mångt och mycket sina förmågor, sitter där den sitter, utan kanal att protestera, låsa om sig, ropa på hjälp eller tala för sin sak. Den personen är utlämnad till den som just för dagen är satt att utföra hjälpen. Här kan det variera kraftigt. Här finns hela spektrat från mycket väl lämpade till direkt olämpliga personer.  
 
Varje dag jobbar ödmjuka inkännande personer – vinstlotter –  som närmar sig med respekt, som läser på i levnadsberättelsen eller genomförandeplanen för att i så stor utsträckning som möjligt ”göra till lags” tillgodose efter önskemål och jobba utifrån begreppet ”personcentrerad vård”. Som vårdar utifrån personens behov och önskemål. Sådana som verkligen förstått att jobbet handlar om att vara en annan människas tjänare.  
 
Tyvärr  möter jag också trötta och ibland ointresserade personer i äldreomsorgen som går på slentrian, inte ”ser” individen utan menar att ”så här gör vi här hos oss, har alltid gjort, och vi har inte tid, tillräcklig bemanning eller lust med utveckling, teamarbete och nytänkande”. De finns i alla skikt, inom alla personalkategorier från ledare till omvårdnadspersonalen närmast brukaren. 
 
Detta får inte fortgå. I dagens vård med den snäva bemanning som gäller, finns inte det minsta utrymme för omotiverad eller okänslig personal. Varenda kotte behöver vara fullständigt på det klara med sitt uppdrag, sina brukares behov och vara medveten om hur viktig den uppsyn, det tonfall, det handlag man uppvisar är, för att brukaren ska få en värdig dag. Det är ledaren som har möjlighet och även skyldighet att slå an rätt ton i sin verksamhet.
 
Det får inte vara ett lotteri om det är Ada eller Beda som jobbar. Det får inte vara ett lotteri om jag hamnar på Gröngården eller Blågårdens äldreboende. Det ska vara säkerställt att om jag blir beviljad insatser så ska de utföras professionellt – oavsett vem som jobbar, eller vart man hamnar.
 
För övrigt så är det ju de människor som jobbar på ett ställe som präglar andan. Du är dina brukares boendemiljö och dina arbetskamraters arbetsmiljö. Det tar inte längre tid att vara uppmärksam och sprida vänlighet och glädje omkring sig.
 
Är du en vinstlott eller en nitlott?  Är jag en vinstlott eller en nitlott? Det tål att tänkas på. Kanske vi ska ta oss en funderare kring den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor ska göra för er – det ska ni göra för dem.
 
Det är egentligen den enda riktlinje vi behöver.

En liten doft av Aqua Vera herrparfym. Till Pappa på fars dag.

Av , , 6 kommentarer 48

Fars dag idag.

Till minne av min pappa Alvar som dog 1988 känner jag en liten doft av Aqua Vera herrparfym, minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel, hans bruna tretornsstövlar de slitna bondeförbundarna och halmhatten. Hans bruna skogsryggsäck – vardagsredskapet –  fyllde mamma kärleksfullt varje morgon med "näst´n" alltså arbetsdagens matsäck.

 
Pappa var en riktig liten läckergom. När vi någon gång stannade till på kiosken köpte han Dajm, Plopp eller Dixikola till oss, och han brukade berätta  nostalgiskt om den fantastiska sportkolan som kostade 2 öre när han själv var barn.
 
Jag minns pappas underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning, hans positiva personlighet men även hans korta stubin. Hans: Hä törs jag garanter!!! Hans kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen men också den brottardräktsliknande badbyxdräkten från den svartvita ungdomsbilden där han stod så glad och stark med sina ungdomsvänner. Hans karaktäristiska violinspel och hans drillande mandolinspel minns jag särskilt väl. Han hade en väldig respekt för noter och var mer skeptiskt till gehörsspel.
 
Jag minns hans varma varma händer, som alltid var varma, även när han rensat borrhålet från issörja. Aldrig glömmer jag känslan av hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss barn att dra upp armbandsklockan en sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring som rymde pappas, och inuti den kunde mammas nötta lilla guldring rymmas.
 
Jag minns hur kan låg där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne – du är se grann där du gå åtill diskbänken.
 
Jag minns hans berättelse om hur det var att vara sju år och getarpojke, ensam och fattig i djupa skogen. När jag vill kan jag frammana ljudet av hans röst berättande fantastiska fiskarhistorier och jägarminnen. Historier om alla hans skjutna orrar, tjädrar och sjöfåglar.
 
Jag minns hur vi uttrade i timmar han och jag under de regniga sommardagar när det var legalt att "fira" från slåttannan. Han satt där i grönsydvästen och rodde  timme ut och timme in. Han lärde mig varje sten och varje grund i det som kom att bli "mitt" sel hemma i Vindelgransele. Jag minns triumfen i att tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon och se stoltheten i hans anletsdrag. Jag vet hur dessa stunder med pappa grundade mitt eget fiskeintresse. Han brukade berömma min uthållighet och min roddteknik och jag växte med upgifterna.
 
Min pappa trodde benhårt på himlen. Jag hoppas att han sitter där idag i sin himmel, med fötterna i glashavet och spelar mandolin – när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter förstås under sin mödosamma jordevandring. Det är nog tur att han lämnade bössan i jordelivet så det inte råkar siktas mot något bevingat som flyger förbi däruppe bland skyarna.
 
Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dig idag – här ifrån Sandviken – min egen himmel på jorden? Ser du att jag är ganska lik dig, att jag har det bra, att det blev folk av mig till sist och att jag är lycklig?
 
6 kommentarer
Etiketter: ,

Världens finaste namn

Av , , 4 kommentarer 49

Mitt nya fina namn är Nonon (mormor) Mormors killerill Oliver, hans sprillans nya lillasyster Alice och mamma Sandra är här och jag bara njuter av deras närvaro. Vi försöker hinna med allt vad Sandviken har att erbjuda  några frostiga soliga dagar i gränslandet mellan senhöst och vinter. Naturen visar fjällvärlden från sin vackraste sida och jag ser ständigt nya vackra motiv som ska fångas med kameran. Jag vill försöka fånga minnesbilder att titta på och glädjas åt när de har åkt härifrån. Fina minnen.

Idag har det stått paltätning, stenkastning i Tjaktjaure, bad i diskhon, vedeldad bastu och en liten mysig förmiddagsutflykt ner till sjön med varm oboy och bullar på agendan. Inomhus gör vi kojor av pappkartonger, spelar trumpet på tomma pappersrullar, häller vatten med lilla servisen, leker med hunden och så sjunger vi och turas om att spela gitarr.

Lycka är……

Av , , 2 kommentarer 46

Lycka är, att ha tre älsklingar extra här hemma. Sandra Oliver och Alice kom igår. Just nu ligger alla tre och sover middag. Leo husse och jag lägger sista handen vid detta kvartals momsredovisning och det känns oerhört skönt att det snart är klart. Då ska vi fira med lite god middag och mittiveckanmys.

2 kommentarer
Etiketter: ,