I kväll hängde jag i känslan på mig skylten – Gått för dagen – och unnade mig några timmar i soffhörnet tillsammans med en av mina killar – John Blund. Behövligt och alldeles underbart! Som huvudkudde hade jag den kvardröjande sköna känslan från igår. Tar nu med mig min dejt och går en trappa upp. Konstaterar aningen vemodigt att det är ganska mörkt. Sommaren går mot sitt slut. Bokhögen på nattduksbordet ropar lite men jag önskar dig godnatt och blundar.
Vilken kväll!!
Vi jobbar inomhus idag med de där eviga högarna efter att ha vinkat av våra gäster. I maggropen ligger minnet av gårdagen som en god silkeslen känsla och ger ifrån sig värme vid blotta tanken. Den Musik och Poesiafton som Maria Söderberg ABF och vi ordnat här i Sandviken överträffade alla våra förväntningar. Vädret blev fint – soligt och myggfritt. Björntoppen tittade fram mellan molnslöjorna och visade fjällvärldens storslagenhet här uppe ovan polcirkeln.
Vi har haft nöjet att ha Daniel Wikslund – Sveriges nordligaste Riksspelman, Dmitri Plax – författare, regissör, producent och dramaturg på Radioteatern, och hans son Peter samt eldsjälen, fotografen och författaren Maria Söderberg som våra gäster i dagarna två. Solskensrummet har varit basen för härliga mat och pratstunder, skratt, musik och repetitioner.
Höjdpunkten blev förstås gårdagens evenemang. Sammanlagt ett 50-60-tal personer mötte upp och njöt av fantastisk musik, sång och dikter/texter. Läs och gilla Marianne Hoffmans fina reportage i Arjeplognytt här http://www.arjeplognytt.se/modules.php?name=Content&op=showcontent&id=1737
Jag låter bilderna tala för sig själv.
Dags att reklamera?!
Sämre beg gammkropp bytes mot något roligt! För det mesta trivs jag med mig själv trots årsringar skavanker och volanger, men mitt skeva ländryggsparti byter jag gärna bort sådana här dagar. R får ibland lyfta mig och knakelibraka till bröstryggslåsningar och dylikt, men akterpartiets skevningar låter sig inte justeras lika lätt. Det behövs bara några stugstädningar och några maskiner sänglinne så får man ganska ont. Just att hänga och vika sänglinne är ett tungt moment för en liten pygme som mig. Vi hyr ut ganska många set i veckan så det blir en hel del tvättande. Tänk så praktiskt om man bara kunde byta ut sina slitna och defekta delar, som hos Bildelsbasen t ex. Vad säjs om Bakdelsbasen???
Själv kan jag säkert donera ett och annat piggelint organ. Ett särdelses smort munläder till exempel:)
Nåväl slutklagat för denna gång. När alvedonen slår till blir det bra. Dessutom får vi ju glädjas åt att vi i alla fall har plusgrader. I grannlandet kom nysnö inatt. BURR!!
Jul(i)afton
Nynnar lite på strofen: Jag är så glaad var juli(e)kväll… Det blåser vinterkalla nordanvindar och myggen har våtdräkt. Jag inväntar aningen otåligt dagens sista incheckande gäster och gläder mig storligen åt att snart få sälla mig till fina vänner, sätta mig vid dukat bord och få äta i goda vänners lag. Tack Marietta och Beate. Om ni bara visste vad en sådan här sak betyder för mig!
Övar lite försiktigt på en egenskriven trudelutt som jag tänkte våga mig på att framföra på söndagkväll på Musik och Poesiaftonen här i Sandviken. R är ute och förbereder lite smått redan idag. Vi ska sätta upp ett par mindre tältkåtor, som komplement till den stora i händelse av regn. Det blir spännande att se Marias bildvisning, höra dikter sånger och förstås Daniel Wikslund som jag smyglyssnat lite på på Spotify. Låter kanonbra och mycket lovande. Tänk om….hoppas hoppas…att det kan bli en sådan där skön stämning som på min och Roberts 110-årsfest.
Ljugarbänken
Av någon anledning kom vi in på fiske
En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som redan gått ur tiden – så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1988, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800.
Själv skulle jag sätta mig väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna, njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord. De lutade sig fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr kunde flöda timme in och timme ut.
Förutom Farfar Gustav, så minns jag särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården. Samtliga från den gamla syskonskaran Hedman i Vindelgransele. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.
"Av någon anledning kom vi in på fiske" Den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ”familjärt ordspråk” som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade och var full av fisk.
Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar, tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, berättelser om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknaden i Lycksele.
Jag minns skrönor om lappar, barnmorskor och köldrekord. Minns den rysliga historien om farbror Viktors möte med kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.
Mina små barnaöron uppsnappade ”bra att ha-ställen” som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Gamlingarnas målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav mig en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar till min egen men kanske även till din historia.
För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om våra minnen och berättelser.
Dela med dig, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. Minnena är en del av din sammanhängande histora – från födsel till död – på gott och ont.
Arjeplognytt
Vad gör man inte för lite endorfiner…
Fick 1 stycke spikmatta i 50-årspresent. Funderar på att ta fram den i dagsljuset igen och se om min stela ländrygg kan skrämmas i form. Mycket kroppsarbete och stressiga lyft när man har usel kondis och falnande muskelkostym är en dålig kombo. Vi är båda ungefär lika vigulanta som två järnspett R och jag och ålderskrämporna börjar smyga sig på så smått. Försöker dock att fälla upp skygglapparna och inte ta notis om alla dessa mirakelkurer till skönhet och evig ungdom med fantastiska resultat som utlovas i medierna.
Under årens lopp har jag faktiskt fallit till föga några gånger för Tv-shops ljusskygga mirakelvaror. Det har då mestadels handlat om skrymmande otympliga träningsredskap som utlovat fantastiska resultat på bilringsfronten.
Det enda som har smalnat är tyvärr plånboken. Den "svarta springaren" är numera såld till en godtrogen och ännu icke desillusionerad kvinna. Sit-upsbågen "råkade" bli kvar i huset vid skilsmässan och jag antar att den fortfarande tar upp ett halvt källarrum.
Den lilla blå magrullaren med handtag står framme i allrummet till allmän fallrisk och förtret. Jag vågar inte använda den mer då jag hört ruggiga historier om folk som slagit ut framtänderna vid användandet.
En enda produkt har varit till glädje i hushållet – Swivel Sweeper som faktiskt fungerar – I synnerhet den lilla bordsvarianten. Yngste sonen ådrog sig dock mitt missnöje då han en gång "städat upp efter katten" med den stora och sedan inte tömt den på begagnad kattsand. Den efterföljande konfrontationen kan i historien kategoriseras som ett familjeintermezzo.
Sent 80-tal….. Jag minns smärtans tårar brännande bakom ögonlocken – känslan vid användandet av den första tvshops-epilatorn, som långsamt torterande tuggade i sig och slet av stubben på min ena ankel och lämnat den rödblå dunkande och svullen – och inte nog med det – det är mer ! Eländet ryckte dessutom inte upp håret med rötterna som utlovat utan tuggade bara av stråna som föreföll både vassare och fler efter seansen. 595 kr rakt in i elden.
Denna mackapär följdes något år senare av en elektronisk pincett som skulle döda de förhatliga hårstråna en gång för alla. Vilket lurvigt fruntimmer kan motstå en sådan revolutionerande produkt? Inte jag inte.
Man skulle fånga stråna ett och ett för att sedan nypa fast dom med pincetten som hade känsligheten av en stor grilltång. Varje strå skulle sedan behandlas 2-3min genom att hållas fast i pincettklon och dödas av strömmen. Ett evighetsprojekt. Nåja så lätt går det inte.
På senare år har jag följdaktligen varit mycket återhållsam med impulsköp över tv eller internet. R som jag inte i första taget skulle sortera in under kategorin "hushållsintresserade män" ropade dock upphetsat ifrån TV-fåtöljen häromåret. Han hade fastnat för nån svindyr dammsugarstor ångstrykmaskin. Märkligt att den annars rätt sansade mannen fastnade direkt han slog på shoppingkanalen i dumburken. Jag lyckades dock avvärja detta impulsköp genom en kanalbytande manöver och fick honom på andra tankar.
Sedermera har vi blivit lyckliga ägare till två bra mackapärer. Den bästa av dem är ångtvättaren och som god tvåa kommer fönsterputsmaskinen – vi har ju lite att öva på 😉
Vi får väl se om spikmattan kan göra mirakel med en sämre beg ländrygg. Isåfall så kommer ett prickigt referat framöver från Fakir Forsberg.
På fjällsemester 1970. Del 2
Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Kvällen låg lång och löftesrik framför.
Långedraget släpade efter båten och vi fick genast några fina rödingar. Målet var en bäck som mynnade ut längst inne i en vik någon kilometer bort. Efter en timmes rodd var vi framme och så gick vi, han och jag hela den ljusa julinatten längs denna bäck och öringen var verkligen på hugget. Det är nog det minne av min pappa som känns mest levande av de gånger vi var på tumanhand bara han och jag. Nöjda återvände vi så i gryningen tilbaka till stugan.
Den följande dagen bilade vi upp mot norska gränsen och fjällvärlden blev allt vackrare och mer dramatisk för varje mil. En natt i tält vid ett vattendrag blev en rysare då det var riktigt kallt, och idag vet jag att mammas värkproblematik kulminerade under denna resa och att hon sedan var sjuk resten av sommaren.
På tillbakaresan styrde vi kosan via Laisvall till Adolfström och passerade Gauto – just den här fantastiska platsen som jag senare i livet skulle få tillgång till. Tänk att då hade jag ingen aning om hur framtiden skulle se ut och att stugan i Gautosjö genom mötet med R skulle komma att bli mitt smultronställe i tillvaron.
Från Adolfström tog vi en båttur och jag tycks minnas att vi övernattade där i en stuga någonstans. På kvällen när vi strosade längs Yrafts strand så hade mamma tankarna hos min storasyster S, och vi önskade att vi skulle kunna köpa en souvenir till henne. Då skrev jag denna dikt på ett blommigt brevpapper som mamma sparat i alla år:
Till min syster
I aftonens skimmer i fjällvärldens prakt
jag tydligt förnimmer vad modern min sagt:
Köp någonting till min fjärde dotter
en sak, en pryl,men ej några gotter
(för det blir man lönnfet utav)
Men affären är stängd nu på lördagskvällen
och det är slut på handelstillfällen.
På skär och på kobbar –
jag sliter jag jobbar….
och tro´t eller vill – till sist jag fann den
En skön liten sten att hålla i handen
På fjällsemester 1970. Del 1
Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester.
Vi hade vårt orangeblå tält, och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen, samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vann på Domus i Haparanda i en tävling: Gissa vikten på laxen.
Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade mot baksidan av mina varma bara ben.
Vi styrde kosan mot Arjeplog, det pirrade i magen. Semester! Silvervägen….pappa hade pratat så lyriskt om Arjeplogsfjällen och alla dess fiskevatten. Jag minns att vi passerade en by med det exotiskt klingande namnet Mellanström innan vi kom till själva centralorten – Arjeplog som låg så vackert som ett smycke vid Hornavans strand.
Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten. Jag minns hur det kittlade i magen när jag stod däruppe och såg alla de tusen och åter tusen sjöarna utspridda mellan bergen där nere i de blågröna skogarna. När vi tråcklat oss nedför den branta vägen var det dags för ett besök på det omtalade Silvermuseet. Mitt livs första museibesök.
Inne på sitt kontor bakom en glasdörr satt Lappmarksdoktorn själv – Einar Wallquist – och målade på en akvarell. Tänk att vi fick se honom livs levande. Som den lilla bokslukare jag var, hade jag redan då läst några av hans intressanta böcker om människors liv öden och umbäranden i lappmarken. Så började rundvandringen i det stora museet. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans försorg.
På turistbyrån i Arjeplog bokade vi sedan stuga och båt i Tjärnberg. Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han hade lovat mig att vi skulle fiska hela kvällen. Underbart! Den tämligen nya Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt fascinerat och tittade ut genom bilfönstret över omgivningarna som blev allt vackrare ju närmare Norge vi kom. Vi campade vid en fin liten sjö. Det var en varm och spegelblank dag och alla vakringar på vattnet gav hopp om ett lovande fiske för kvällen.
Aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar mamma gjorde. En ljummen Loranga, ostsmörgås och bulle, miljön och semesterkänslan. Underbart. Visst var allt lite godare för kylbagarnas tid?
Efter några mil svängde vi av från Silvervägen, passerade ett vattendrag och kom så slutligen till slutstationen Tjärnberg. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss i en av de röda stugorna. Jag minns mammas min än i denna dag när hon insåg att vi tänkte fiska hela natten och lämna henne i den primitiva stugan. Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på vilken trist kväll det skulle bli för henne som hade en helt annan uppfattning om vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp.
Vi hyrde en båt, plockade fram långedraget och burken med de spralliga metmaskarna, sprungna ur den frodiga Vindelgranselska myllan, och rodde fulla av förhoppningar ut på den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför. Fisket kunde börja. Pappa och Lilla jag – två hängivna fiskare i samma båt.
Brutna löften……
Ibland blir man bara glad när löften inte hålls. T ex som vädersajterna utlovade STORA regnmängder igår. Visst var det lite blött och grått men inte värst ändå. Idag blåser ganska ljumma vindar inget regnande och myggen är någon annanstans. Vi har bestämt oss för att införskaffa en myggmaskin borte värresortn. Flugsnapparna lär visst ändå mest äta kryp som har lite mer kött på benen och i sjön kommer säkert rödingen att ha tillräckligt med mygglarver och godis att knapra på.
Här är det full huggning dagarna i ändå. Jag suckar längtansfullt emellanåt när jag ser andra fiskare fara iväg i sina båtar eller kasta från stranden. Vi har så mycket traktorrelaterat utomhusjobb som måste prioriteras så det blir jag som får ha inomhustjänst. När kvällen kommer är benen som makaroner och hjärnan helt tömd. Är så himla glad för solskensrummet, även om det inte är färdigt, för där kan man öppna upp få lite sol och lite sommarvindar ändå.
Nu är sjövärmeslangen i vattnet men det återstår en massa jobb med det ändå. Dessutom markplanering kring huset nu när jordhögarna ska fördelas ut , och sedan gräsfrö på detta, lastkaj, trätrall runt huset och miljoner andra delar som skall hinnas med innan vintern kommer. Färdigställandet inomhus får vänta tills efter sommaren. Men idag kom bäste Jon och ville hjälpa mig med tapetseringen. Tacksamhet!!! Det blev så fint.
Man få försöka se framför sig hur fint det ska bli när allt är klart. Det är intensivt men roligt. En sådan här helg när vi har fullt i stugorna och dessutom en hel del fasta gäster här så är det verkligen fullt av liv i Sandviken. Kring elden i kåtan igårkväll samlades många av våra underbara stammisar och man kryper till sängs med en glad och varm känsla i bröstet. Man får ny kraft och energi av postiva medvandrare i jordelivet!
Senaste kommentarerna