Teskedsgumman

Vad är det som händer?  I det gnistrande intensiva januariljuset krymper jag  till en osäker skugga. Blir bara en hägring av mitt vanliga jag, liten som en tesked. Genomskinlig olustig och rannsakande går jag igenom summan av allt jag någonsin sagt, gjort eller varit. Summan av kardemumman blir – värdelös.  En dålig människa. Känslan blir: Stäng av mig ett tag…. Det är samma visa nästan varje år under några dagar i januari. Jag vet att jag inte är ensam, att detta är mycket vanligt.

Mitt förstånd knackar mig på axeln och påminner mig om alllt jag har att vara tacksam för. Om att jag varken är bättre eller sämre än någon annan. Att jag har ett värde, kanske är älskad i alla fall och att jag trots allt gjort det bästa jag förmått genom livets berg och dalar.

I januariljuset – eller januarinatten för den delen – slår jag dövörat till men fokuserar ändå på att ge ångesten som vässar klorna borta i mörkret en match och skicka den åt pipsvängen. Kom an bara!

Sänder en varm tanke till dej som har det så här ofta. Hostar upp mig och försöker hålla i minnet att det bara handlar om de här dagarna när brytningsljuset kommer, och minnas hur många fantastiska dagar naturen och årstidsväxlingarna ger mig för övrigt. Har du någon klok strategi att dela med dig av när de svarta stunderna kommer?