Slötittade på tv  igår och såg ett program om en djurkyrkogård i Danmark. Man fick följa berättelser om några mattar och hussar  och deras älsklingsdjur, få en inblick i hur stark sorgen kan vara efter älskat husdjur.

Drog mig till minnes hur vi satt några mammor härom året i lunchrummet på mitt gamla jobb och förtäljde den ena sockersöta och tårdrypande historien efter den andra om små husdjur vi och våra barn haft, och hur vi hanterat husdjurens frånfällen. Det handlade om åldriga och luggslitna tamråttor, kära men övergödda hamstrar och om bortsprungna vandrande pinnar.

Det gick liksom en röd tråd genom samtalet. Vi hade alla hittat olika sätt att tillsammans med våra barn hantera sorgen av ett älskat djur, och den ena berättelsen var mer rörande och dråplig än den andra.

Under det gamla paradisäppelträdet på Teg ligger det multnande stoftet av ett gäng av mina barns hamstrar som gått ur tiden.

Några av dem fick först tillbringa den tjälfrusna årstiden i vår frysbox på en bädd av bomull vackra tygbitar och glitterband i små pappkartonger märkta ”Hägges drömmar”eller Liljeholmens kronljus. De fick därefter – ordentligt inplastade – dela viloläger med köttfärs, broccoli och hjortron i väntan på våren. Vad hälsovårdsnämnden skulle ha sagt om den saken förtäljer inte historien.

Jag skulle gärna för ett ögonblick kastas tillbaka i tiden och bevittna ritualerna, små sånger om kärlek och tal om Nangiala som hölls. Tänk att få återse ungarna som små för en stund och höra ljudet av deras små barnaröster stiga mot försommarskyarna upp genom de väldoftande paradisäppelträdets blommor och grenverk. Små kors av glasspinnar märkta vår käre ”Korven” eller ”Smulan” skuggades av lövverket. Så snart tårarna var torkade skingrades sorgen och ystra barnaskratt fyllde trädgården igen.

Vi enades om att det nog är bra för barn att få skola in sig i det hårda livet genom dessa minisorger och få lära sig att hitta fina sätt att hedra, hylla och göra avslut.