Världsomsegling

Nyligen hemkommen efter ett fantastiskt fint besök hos lilla mamma. Som vanligt fyller besök i barndomshemmet och den kära byn mig med en blandning av vemod och glädje. Denna gång var inget undantag. Solen lyste på oss två och vi passade på att göra en liten ”världsomsegling” i minnenas och nostalgins fotspår denna gnistrande vackra och spegelblanka höstdag.

Först ett besök hos lilla far på Björksele vackra kyrkogård som låg prunkande och stilla. Därefter gick färden mot mammas barndoms hemtrakter och vi passerade Norrbyberg och Lycksaberg under gemytligt småprat om människor, minnen, hus och händelser från både mammas och min egen barndom.

Jag ville så gärna att vi skulle åka förbi en av de platser dit vi brukade åka och ”campa” i min barndoms sommarkvällar. Åtminstone en gång varje sommar åkte vi till Orrträsket grillade korv fikade och fiskade med familjen. Sagt och gjort – vi åkte dit och det var lika fint som jag minns. Den lilla sjön låg spegelblank i solskenet. ett och annat litet vak bröt vattenspegeln och i skogen hördes trastarna förbereda resan söderut.

Så satt vi där, mamma och jag, och njöt av stunden och det medhavda fikat. Jag tänkte på pappa som just här en gång hjälpte mig att bärga min första kilosharr. En nysågad tall låg där i slänten uppkapad i mindre bitar och det doftade kåda.  Det var som en hälsning från pappa som var en skogens man. På väg hem passerade vi Bjurbäcken och några vägskäl till små skogsvägar dit vi brukade åka med VolvoDuetten om vårkvällarna och titta på skogsfåglarna och lyssna på tjäderspelet.

Kring barndomshemmet prunkade mammas sommarblommor mäktiga och granna – som om de kände på sig att dagarna är räknade innan frosten tar dem på allvar, innan höstmörkret och kylan tar över och det blir en ny tid – en ny årstid.

Älven var mycket liten, men min barndoms strand var sig ändå ganska lik. Allt som kan ses därifrån inrymdes i min världsbild som liten flicka. Älven med den mörka gåtfulla råken, Flakabäreörn, kapellet, bron, badstranden Middagsberget, holmen, Björkfallet och Fäboliden med de blånande liderna. Under denna kupol från öst till väst – från syd till nord fanns allt jag behövde och kände till. Tryggheten.

För en kort sekund tyckte jag mig i ögonvrån se farfar och en liten flicka – jag själv – ro ut över vattnet med utterbrädan löpande parallellt med båten. Min lilla historia började här. Jag blev stående en stund och fångade ögonblicket.

Hos mamma – alltid samma trygghet, samma dofter, samma omtankar och samma förböner – även om åren gått och livet förändrats. Vi skildes åt efter fina samtal, gemensamt arbete och så avslutningsvis hemlandstoner, mammas önskesånger. Kära gamla tongångar som sitter i ryggmärgen. Ännu när jag kör hemåt mot vykortet och passerar Vindelälvens  vackra brusande forsar, så finner jag mig själv nynna – med aningen bruten stämma: Jag har en boning där strax bortom bergen

Tack lilla mamma för fina dagar!