Idag städade jag i mitt vitrinskåp och putsade mina ”grönsaker” och tittade lite extra kärleksfullt på min skatt – Farfars fina fjällröding – som jag fick av min kusin Åke på min 50-årsdag

Jag minns hur jag som barn stod i farfars finrum och tittade på den, följde konturerna på den vackra snidade fjällrödingen med pekfingret och undrade om det var en riktig fisk eller inte.

Nu och då genom uppväxten och  livet har jag tänkt på den, och varje gång framkallade den omedelbart minnet av den svala luften i farfars finrum, doften av nyutslagen porslinsblomma och smaken av hemkokta karameller.

Ni som hört min Tankeväckare vet hur mycket min farfar betydde för mig i barndomen. Han, vars vadmalsknä jag som barn ofta satt i efter middagen. Han som ritade så fina ekorrar och rävar på baksidan av gamla sverigekuvert och som en försommarkväll lärde mig att ro på Småträskets blanka vatten när jag var 7 år.

Han som kallade mig för ”lörvtacka” och som körde sin specialramsa när jag var ”tjörmut”: Tripp, Trapp, Trull. Ingalunda lurv. Harta, kvarta, kvinta get´n, böcken, skörv!

Nu är rödingen min och rankas definitivt till en av mina finaste ägodelar. Den har fått hedersplatsen i mitt vitrinskåp, så att jag kan se den varje dag och påminnas om mitt ursprung.

När jag öppnade paketet och insåg vad det var, minns jag att jag blev mycket rörd och glad. Tack igen kusin Åke för att du tänkte på mig som ”rätta händer”