Estonia 28/9 1994

Jag glömmer aldrig den dagen.

Det första jag minns är uppvaknandet i den tidiga morgonen. När jag slog på teven med fjärrkontrollen rullade namnlistor på saknade fram över tv-skärmen medan sorgsen klassisk musik tonade fram. Jag förstod först inte det jag såg.

Jag gjorde praktik på ortopeden och höll på att renbädda i en sal den eftermiddagen. Under tiden gick teven och olika reportage från det gråa havet och oändliga namnlistor avlöste varandra. Vi arbetade tysta och allvarliga sida vid sida.

En overklig känsla av landssorg av litenhet och medkänsla med alla de som dött i det svarta vattnet grep mig djupt. En stilla tanke gick till alla de som just då slets mellan hopp och förtvivlan. Medkänsla med alla de som sörjde, ropade till eller förbannade Gud denna mörka sorgens dag.

Jag minns gula livvästar och toppiga livbåtar som guppade i det kolgrå vattnet. Vågorna gick höga. Helikoptrar och fartyg cirkulerade och hela tiden fanns den overkliga känslan över att detta jättefartyg som nyss flöt fram här, nu helt plötsligt uppslukats av havet, denna jättegrav. Den ofattbara katastrofen som tagit med sig älskade, fruar, män, systrar, bröder, barn, barnbarn far eller morföräldrar ned i det tysta djupet.

Vi fick lära oss nya ord som ”bogvisir” och ”ytbärgare”. Hjältar och köldstela överlevare intervjuades från däck på omkringliggande räddningsfartyg. På terminaler klamrade sig rödgråtna människor fast vid varandra medan tiden gick och hoppet försvann.

Man tänkte på Titanic. På sången ”Närmare Gud till dig” och kände hopplöshetens kalla kramp i var tanke den dagen. Det var en sorgens dag.

Minns du var du befann dig när du fick beskedet?