-21 idag och rysligt vackert. Lite för kallt för kamera och fingertoppar.

Känner sig fortfarande rykande fräsch och superkvinnlig efter gårkvällens begivenhet! Efter en riktig SPA-kväll i trångduschen med kombinerad hundduschning, toalettstorstädning, avkalkning och peeling dröjer sig en exklusiv doft av blå Wc-anka, våt hund och Cillit Bang kvar kring min ångande uppenbarelse / Hot mama
Ps (varken hunden eller jag själv är dock avkalkad)

Minns med en lätt ångestfylld känsla barndomens lilla grå tummade skrift med svarta moln mot en grå himmel, bombplan vid horisonten och en gasmasksprydd person på omslaget: Om kriget kommer….

Den skriften bidrog starkt till min barndoms fasa för kriget. ”Pedagogiska” vuxna i bekantskapskretsen kunde under trivsamma kafferep plötsligt kläcka ur sig saker som: Hördudu Alvar – vad tror du om världsläget?

I kapellet var ständigt ämnen som ”den yttersta tiden och den yttersta domen på tapeten. Man hörde prat om ”ryssen” och om oroligheterna i Tjeckoslovakien och jag minns hur jag just den dagen var hos en kompis då kriget i Tjeckoslovakien var ett faktum. Vi hörde nyheterna från den lilla transistorradion som stod där på perstorpsplattan på köksbänken. Jag minns hur jag ångestfylld cyklade hem fort fort med bankande hjärta. Jag hade för hög fart nedför kronbyggabacken och ramlade och skrubbade upp båda mina knän. Jag var så rädd att jag ville kräkas och var helt beredd på att vi skulle behöva fly omedelbart.

Under sängen hade jag under en period en packad påse med gamla kläder – ifall vi skulle bli flyktingar. Rädslan hade triggats igång efter att jag hade läst en romantiserad men hemsk bok som hette Flyktingflickan. Och varje gång viggenplanen under flygövningarna lyfte från Gunnarns militärflygplats och drog in över grantopparna i Vindelgransele och sprängde ljudvallen, så nästan stannade hjärtat i bröstet på mig.

Min fantasifyllda lilla värld var inte så stor. Tjeckoslovakien eller Gunnarn – båda tycktes lika nära eller avlägsna. Källargubben, Ryssen eller Jesu återkomst – alla tycktes de lika skrämmande för en liten flicka med ovanligt livlig fantasi. Och så fort mamma var utom synhåll var jag övertygad om att Jesus kommit och hämtat alla – utom mig som var en så hemsk och dålig människa.

Som sagt – detta var i en annan tid, i ett annat sammanhang och i en liten flickas fantasivärld…

Men tänk – I vårt eget land, redan idag – men framför allt i framtiden, så kommer vi att möta människor inom vård, skola och äldreomsorg, med faktiska och reella upplevelser och minnen av krig, våld, naturkatastrofer och tortyr. Hur ska vi veta vad människor har i sin livsryggsäck, och hur ska vi kunna vara professionella och ge dem ett läkande bemötande. Det blir en stor utmaning.

Fisken läser inte huggtabellen – den saken är klar. Rödingen här ovan polcirkeln kör sitt eget race och vägrar att anpassa sig efter några nationella riktlinjer what so ever. Denna disiga dags fisketur gav ett par fina knallröda godingar och en mycket nöjd om än småfrusen vovve. Mattemoran fryser dock sällan – trots den minskade mängden underhudsfett – utan fiskar i det längsta ända tills gube eller hund protesterar å det bestämdaste.

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan sägas – allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.

Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele, minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och gjorde mig till den jag är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.

Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.

När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och fotsalt. Jag minns aldrig att jag någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sig en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder.

Men jag kan här minnas hennes söta ansikte slappna av och slätas ut när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena,och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken i sitt knä. Jag glömmer aldrig hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade, filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han med sina varma starka händer avslutade med att smörja med någon mjukgörande kräm och masserade dessa trötta flitiga fötter.

Det jag bevittnade var inte bara en nödvändig hygienisk och kroppsvårdande handling. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då.

Mamma gjorde samma kärleksgärning för mig när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mig en kärleksfull fottvätt och välgörande fotmassage, som jag aldrig kommer att glömma.

Likaså har jag predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära. Och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad, men mycket nöjd – placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig glömmer det. Om han inte fattade det då – så kanske han förstår det nu. Sånt är kärlek. (blink-blink–tips..)

Jag vill idag slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. För att fördjupa en relation, visa respekt och uppmärksamma. Det må vara din älskling, ditt barn, en syster – som på bilden, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på ”god fot” med varandra…..länge länge.

Som ny ska jag inte säja att jag känner mig, men försanningen finns det inte hopp om livet! Lite bleka och ordentligt mörbultade i varenda liten muskel stegar vi omkring här och försöker komma i form igen. Det var en riktigt ful variant av magsjuka denna gång. Man blir lite lagom spak och tacksam över att det bara är en hastigt övergående sjuka. Några centimeter snö har det kommit i helgen och R är ute och snöröjer. Själv börjar jag få små förkänningar av den kommande advents/jultiden. Så fort orken är tillbaka blir det att byta ut de gröna mattorna och kuddarna mot de röda.

Så åkte jag dit ändå. Gårkvällen och natten blev en riktig mardröm. Det lär bli en mörbultad dag i soffhörnet så R får klara sig själv på jobbet idag. Att vatten kan vara så gott! Smuttar på det första drickbara och hoppas på det bästa. Tacksam att bara ha haft en släng av en övergående sjuka. Önskar dig en fin dag!

Jag minns en fin tant som bodde på ett äldreboende där jag jobbade. Hon var alltid så frusen och brukade säja att hon kände sig som en frussehara. Jag stod nyss och kikade i frysboxen på spaning efter dagens middag och såg just en sådan – en frussehara. Riktigt så djupfryst känner jag mig väl inte efter min rekordsnabba (resultatlösa) lunchfisketur, men inte är det långt ifrån. Nu återstår ett dygn av hypokondriskt känna-efter. Hoppas verkligen att jag slipper ärva husbondens magsjuka som han hämtade hem från björkarnas människoby härförleden. Han är nu lyckligtvis nassenär kry igen om än lite blek om nosen.

Uppenbarligen var det inte hälsosamt att besöka storstaden med därtill hörande bacillusker som ju snabbt hoppar från den ena till den andra. Så här i eftertankens kranka blekhet kan jag ångra välkomstpussarna. Igår kväll fick han nämligen ont i magen. Han som nästan aldrig är sjuk. Jag hann för mig själv panorera en lista med farligheter innan jag vaknade till ett välbekant ljud bortifrån hallen. Mycket riktigt hade magsjukan kommit på besök och inom loppet av 2 minuter tyckte jag precis mig känna annalkande symtom för egen del. Trotsade dock hypokondrin och ägnade mig hängivet åt hinktömning och diverse ompysslande åtgärder genom nattens timmar.

Idag ligger han pall i soffan medans jag sköter ruljansen. Han smälter fint in i den gråbeige soffan och är allmänt blek och emlig även om han vaknat till liv och vågat sig på en mugg blåbärssoppa. Han till och med bad mig – om än med sprucken stämma – att hämta en påse med rörmojänger som han vill börja småpilla med. Det verkar vara hopp om livet!

Nu är det bara att vänta och se om jag klarar mig. Med ett förflutet inom vården och som 4-barnsmor torde man väl ha betat av de flesta ”sjukor” och är immun mot mycket. Åker jag dit får jag väl försöka se något positivt med detta med. En extra flush i min viktnedgång och en förhoppningsvis magsjukefri jul räknas på pluskontot.

Ute sjunger det i isen. Kylan är här och det biter i kinderna. Stal mig till en kort fiskestund idag och hämtade hem dessa vackra. Inne sprakar stekpannan het och i den puttrar två fina matrödingar. Den store sparas till en annan dag. Kanske till gravning eller två lyxiga fileér till oss lyckligt lottade.