Boombox i bossatakt

Autokonterar för ovanlighetens skull i bossatakt här. Har i ett par års tid i min ägo haft ett ljudaggregat med det lovande namnet boom-box. Den har dock icke boomat ett enda grand hittills utan stått svart oanvänd, tyst och dammsamlande i snart ett par år utan att jag lyckats skrämma minsta liv i den. Men idag piggnade hjärnan till tack vara det mycket kalla och blåsiga vädret och jag gav mig på den för att försöka locka fram lite nostalgitoner från förr. Trot eller ej men jag lyckades få liv i den och styr den nu från min ipad. Luften är fylld av toner.

Eftersom jag själv är från den sena forntiden så har jag bestämt mig för ett namnbyte – från det i mitt tycke alltför moderna Boom-box till – Harald. Som i Blåtand! Han är ju ungefär årsbarn med mig.

Den där blåtandsfunktionen har jag inte begripit mig på förut. Men jag har förstått att det är ett slags trådlöst nätverk eller hokus pokus för telefoner och moderna apparater vilket gör mig osäker och kallsvettig vid blotta tanken. Mest av allt tror jag att det är det en slags manick, modell skrymmande hörapparat, som företrädesvis gubbar i yrkesrelaterad klädsel bär omkring på.

Nu kryllar huset av tongångar från minnenas arkiv. Inte utan att man blir lite danssugen. R ser lite skärrad ut där jag bjuder upp honom från min sittplats vid kökskontoret och jag noterar hur han spanar diskret efter nödutgången. Dagens mundering för undertecknad är täckbyxor inomhus, ullhuckle och fleecetröja tjocksockar och icke buggvänliga sandaler. Han tackade nej denna gång, men jag har en stark känsla av att jag kommer att pröva igen en annan dag och nöjer mig med att sittdansa i min ensamhet så länge. Så lätt kommer han inte undan.

Kontorshunden ser lätt skeptisk ut och skäller förorättat åt oväsendet och det är inte utan att jag känner mig motarbetad av mina manliga/håriga vänner.