Just nu är jag husläkare åt den lilla kaffemaskinen som vi lät oss luras på härom året. Ingen av oss är väl särskilt fäjjen i ”fjollkaffe” utan föredrar vanliga hederliga koppar – MED öron- och kaffet svart och hett istället för nutidens skummande mystiska smaker som ska serveras i leksaksservis eller i tunga glas som omöjliggör ett kaffedrickande utan brännskador på såväl hand som tunga. Men den har ju fått fina utmärkelser – den här mackapären. Så jag tänkte faktiskt ge den en ny chans. Insåg dock nästan genast att det kalkrika Sandvikska brunnsvattnet gjort sitt för att täppa till i den inbyggda vattenslangen. Efter ett mail till kundservice pågår nu – på deras inrådan – projekt avkalkning och försanningen har det inte börjat sippra lite försiktigt ur pipen. I väntan på detta häller jag upp en skvätt riktigt kaffe ur perkulatorn. Kaffeskål på er!

En av våra yngre gäster Sofie Stolpen tar så fina bilder. Här fick vi oss en färsk bild till livs härom dagen. Om man åker upp på fjället alldeles här intill får man se solen redan tidigt i januari. Härlig syn”

Snart är jobbhelgen över. Laddar i soffhörnet under mysfilten med min värmande fyrbente lille riddare. Den bästa huskuren som tänkas kan när man är hurven. Ordlös kommunikation i sin bästa form. En knapp timme till öppningsdags och sedan gäller det att orka tills dagen är över och beställningarna avklarade. Vi har just nu -19 och ett lätt snöfall pudrar vykortet. Julen här inne är nu äntligen bortplockad, det är bara kartongerna som ska bäras bort kvar så nu är jag redo för ljuset. Solen är en dryg vecka bort och det är alltid en alldeles speciell dag då den första glimten av solskivans gnistrande svetslåga penslar fjälltoppen. En fusion av avsked och välkomnande.

Det har varit lite tomt och ödsligt i ordförrådet på sistone. Inte som när ”ladorna” är fulla och tankarna står otaliga och otåliga på kö för att präntas ut i ett kvillrande flöde. Eller inte ens som när jag får gulla lite och locka tankeflödet från sitt blyga hörn. Det känns lite trist att det är stiltje, och för en eller annan sekund befarar jag att det är färdigtänkt, färdigpratat och färdigskrivet för min del. Kanske rent av alla mina ord redan är använda? Så känns det.

Eller så påminner jag mig själv om att det är ju januari!! Min årliga sega tid. Ljuset kommer så sakteliga tillbaka och som ett brev på posten infinner sig denna min själsliga tröghet. Jag vet att det är övergående men ändå aningen smärtsamt.

Som tur är så finns de dagliga rutinerna, de vackra omgivningarna, rödingen, kunderna, de hungriga killarna och så papperhögarna. Högarna som så terapeutiskt och tålmodigt manar mig att harva på – ett blad i taget. Sånt som helt enkelt måste göras och som ger en slags tillfredsställelse för varje transaktion.

R verkar ha lärt sig att känna igen detta. Han säjer inte så mycket om det men slår lite oftare än vanligt ut sin oändliga breda och varselgula famn och håller mig hårt då och då för en sekund när vi hastigt möts i vardagens maskineri. Eller så håller han mig sysselsatt med verktygssökande och små korta kommandon:) Han som är min starkhet i livet.

En fin och intensiv arbetshelg är till ända och jag ser fram emot den någorlunda lediga morgondagen imorgon. Vi fick celebert och mycket trevligt besök igår av Thomas som även följde med mig ut på isen i morse några timmar innan öppningsdax. Naturen visade sig från sin allra vackraste sida. Några minusgrader och solen lyckades – trots sin dolda position bakom fjället måla fjälltopparna silverrosa. Några matrödingar och ett par riktigt fina större fick vi med oss hem. Jag längtar tills i morgon då det är fullmåne och det riktigt bra fisket förhoppningsvis drar igång.

En magisk gryning nyårsaftons morgon

Efter en härlig kväll med god mat och goda vänner samlades vi hos oss och firade in tolvslaget. Gott Nytt År!

Några av kvällens alla stjärnor i vårt kök