Det var en gång en rävkapuschong. Del 1

För snart tio år sedan (ofattbart!!) så ramlade jag och R helt oförhappandes över varandra och jag ska även i år här på bloggen dela berättelsen om hur vi träffades och om den allra första fjällresan tillsammans med ripjägaren till hans fjällparadis i Gautosjö.

Det hade gått hela 3 omtumlande dagar sedan vi första gången träffades, två dagar sedan hans ”ripmiddagstrix” som i bästa dammsugarförsäljarstil och mot alla odds hade ”lyckats” och jag visste fortfarande inte vad som var upp eller ned på mig själv.

Visserligen var jag i sanningens namn aningen betuttad, men jag var ännu fast besluten att inte ”sylta in mig” och hade fällt ut skepsisens sylvassa broddar i vårkänslornas halkiga terräng för att hålla mig på fötter. Då visste jag ännu inte att jag hade mött min överman.

Den här morgonen fick jag så frågan om jag ville följa honom den kommande helgen till fjälls för att jaga ripa.

Det enda jag kände till om ripjakt vid den här tiden var boken jag läst om ripjägaren Stenmark som drogs med av en lavin och mirakulöst överlevde flera dygn under snön. Jag hade även sett den vackra gamla tavlan i R:s vardagsrum där fyra vitklädda ripjägare skidar i lågfjällsterrängen medan eftermiddagssolen silar sitt guld över björkriset. (Sedermera förstod jag att motivet var hämtat från finska vinterkriget och att ripjägarna egentligen var soldater:)

R skämtade och menade att detta var ett utmärkt tillfälle för honom att se om jag uppfyllde de fyra kriterierna som han förväntade sig att en kvinna skulle uppfylla:
1. Att kunna köra skoter.
2. Att jaga själv/alternativt kunna vara tyst under jakt.
3. Att kunna fiska
4. Att kunna bugga.

(Jojo, han visade redan där och då på tendenser som var frestande att försöka kväsa….)

Jag nappade i alla fall på fjällresan som oavsett utgång lät som ett lockande äventyr. Det bar iväg till återvinningscentralen för att hitta ett par pjäxor för kabelbindning, och hittade ett par svarta 35:or för 20 kr. Man ville ju inte investera för mycket ifall det skulle visa sig bli pannkaka av alltihopa. Ringde därefter mor i Vindelgransele och bad henne ta ned mina gamla Edsbyns skidor från hövinden.

Därefter packade jag lite smått och gott och förstås lite extra godmat att äta (för att imponera på karl´n) vilket visade sig vara klokt då fjällskafferiet skulle visa sig innehålla enbart försvarets urgamla frystorkade samt pulverblåbärssoppa med bäst-före-datum på tidigt 90-tal.
På vägen upp skulle vi passera hos min gamla mamma och jag presenterade då R som en ”fiskarkompis” (jo tjena) vilket jag i det skedet fortfarande hyste en illusion att han var.

Lilla mor som genom decennier har sett ett antal olika mågämnen passera revy vid köksbordet hyste ett sunt och välgrundat mått av skepsis. Hon var korrekt om än något korthuggen när vi anlände.
Jag var inte alls förberedd på att ”fiskarkompisen” skulle ta min hand inför hennes åsyn vilket fick till följd att hon vid vår avfärd viskade i mitt öra med en lätt kärv ton: Börj int å tappå dra på dä nån gammstut som du ska böre pass opp!
Detta har därefter blivit ett bevingat uttryck som vi skrattar gott åt ännu i denna dag.

Jag hade noterat att det första man möttes av i hallen hemma hos R var yviga pälsmössor, björnspjut, sälskinnsbyxor och vederhäftiga knivsamlingar, så när vi hamnade i bakhasorna på en järv i höjd med Nalovardo såg jag hur det lyste av ”potentiell pälsmössa” i hans blick. Järven som turligt nog var fridlyst, kände nog hotet och lyckades slutligen ta sig över plogkanten.

Jag började ana att vi hade en spännande helg framför oss. Mörkret hade lägrat sig över nejden där vi körde genom inlandets mjuka snölandskap.
Vita snöharar korsade vägen då och då. Vid min sida satt en härlig man, som visserligen körde i fortaste laget med sin enda fria hand, men verkade trygg och rolig och hans andra stora hand vilade varm i min lilla.
Fortsättning följer….