Tryggt återbördad till hemmets härd efter intensiva och fullspäckade men fina 5 dagar på resa söderut mot Göteborg. Jag har fått träffa alla mina barnbarn, 3 av mina barn m resp och en massa andra härliga människor. Mobilen är full med bilder, hjärtat fullt av kramar och i minnet härliga skratt och samtal. Föreläsningar för personal, ledare, anhöriga och flera politiker i Göteborg samt Älvängen/Ale kommun gick bra men krävde sin tribut. Nu är jag hemma hos mina lurviga killar igen, nöjd men ganska dränerad på energi av allt flängande. Min närvaro var efterlängtad om jag ska tolka deras signaler rätt:) Bokningspärmen som traumatiskt nog varit på drift hela veckan och upptagit timmar, för att inte säja dagar av frustrerad sökning för vissa peRsoner. 17 sek efter hemkomst plockade jag fram den från sin vanliga plats. Ja den hade visserligen krupit in bakom sina rakryggade vänner i pärmraden, men den stod likafullt där.
Han må ha många kvaliteter och vara bra på det mesta, men någon sakletare av rang är han i n t e.

I vanlig ordning använder jag mig av bilden på ett riktigt renhjärta. Ett rökt sådant. Det behövs lite motvikt till alla sliskiga sockrade hjärtan en dag som denna. Nu avslutar vi snart en mycket intensiv butikslördag. Otroligt mycket köpsuget folk i farten och nu är det bara att beställa mera varor. Ett kärt besvär. Vi har fått äta alla hjärtans köpetårta i skift idag och bara mötts som hastigast i dörröppningen. Vi får ta igen det är vi vänt på öppetskylten och middagen ropar – Färdig! Önskar er alla en fin afton!

Fullt knoppkalas bakom björkrisridån.

Ser ni den?

Jag undrar hur många ripor den här gammelbjörken har sett passera revy genom decenniernas gång….

Den lilla darrande fågelhunden spetsar både öron och nos….

Här behöver man inte gå många steg för att få uppleva fjällnaturens små under mitt i vardagen. Här sitter ett gäng trygga ripor bara några meter från mig och den darrande fågelhunden och låter sig härmas och fotograferas även om jag inte riktigt lyckades med skärpan. Snacka om kamouflage.

Nu har jag äntligen fått mina julklappsskidor och längtar efter att testa dem live. ”Går in” mina nya turpjäxor här inne i köket. Känner mig stark och bestämd. R ser lite kuvad ut där han sitter och hör mig marschera förbi. Tänkte att man kunde behöva lite extra tur så här på fredag 13:e. De känns lite som att knalla omkring i slalompjäxor men man vänjer sig väl. Så fort man inte riskerar att drunkna ovanpå isen ska jag bege mig ut på sjön och uppnå astronomiska hastigheter. Ser ni nåt rött som svischar förbi – så kan det eventuellt vara jag!

Idag är det bättre väder, vindstilla och bara ett par minusgrader. Gårdagens meningslösa och oavbrutna snöskottande känns i armarna och strömmen är åter i kontakterna Nu lutar det mot helg. Jag tar fram ett par härliga bilder ur mitt stora arkiv för att muntra upp mig själv och andra och önskar er en riktigt fin helg! Ta det försiktigt där ute med tanke på dagens datum!

Har precis landat hemma i soffan efter ett par intensiva dagar i Umeå. Vi åkte tidigt i måndags morse och hade en lång att göra-lista att beta av. R återvände hem redan igår och jag kom nyss med buss till A-plog och hämtades i yrsnövädret av privatchauffören. Hunnit träffa flera av nära och kära, passat på att äta gott, göra kul saker, träffa revisorn, och shoppa men även att jobba. Denna dag har tillbringats på geriatriskt centrum, med min föreläsning Tankeväckaren och trevliga möten med gamla och nya bekanta inom demensvården. Nu flankerad av två nöjda killar i hemmets lugna vrå.

Här är det bara att hålla i hatten och hoppas att inget förstörs eller blåser bort i stormen Ole

Nattens busväder har lugnat sig tillfälligt och samlar kraft för det stora ovädret som ska komma senare idag. Just nu ser vi nästan solen och sikten är hyfsad. Några av våra tappra gäster är ute på sjön och fiskar. Vägen är avstängd och snöröjarna kämpar i motvind för att möjligen få den farbar till en eller annan kolonnkörning.

Inne får vi vila lite mellan snöskottarpassen, städa, momspyssla och så klia en viss gosesjuk personlighet under hakan. Han sitter vid min stol och lutar huvudet mot mitt ben. Vem kan motstå detta så säg?? Den andre skäggige ”ynglingen” har för ”ovanlighetens” skull rymt ur mitellan och är ute och mixtrar med något i ladugården. Han har ont – speciellt om nätterna, men har prydligt lagt träningsprogrammet på köksbordet och gapar och sväljer när syster Gunnel serverar värktabletter.

Vi önskar er alla en fin dag.

Kände bara en lust att liva upp mig själv och andra med en kavalkad från mitt ”rödingarkiv”. Håll till godo!

Jag önskar att ni kunde ha fått se vad jag och Leo nyss fick uppleva på hundpromenaden längs Silvervägen. Två ripflockar om sammanlagt ca 20 snövita ripor lättade upp och ur snön. Tyvärr hann inte kameran och dess ägarinna med, men det var så otroligt vackert. Och den lilla fågelhunden blev helt lycklig. Just nu -25 här i vykortet.

Plötsligt händer det. Molnen lättar och det har slutat snöa. Ur dimmorna stiger Björntoppens silhuett fram – majestätisk och vacker. På Gunnels gym har det varit intensiv aktivitet den senaste veckan då jag till viss del har ”vikarierat” för R vad gäller snöskottning brosopning och vedbärning. Det känns att man lever i rygg och muskler, men det är väl ett gott tecken hörrni. Antar att det runt om i vårt avlånga land skottats en hel del även av mina bloggläsare. Tyvärr har det myckna snöandet lockat fram ovarnevattnet igen och det är bäst att ha storstövlar på när man är ute och fiskar. Idag är jag fjättrad vid pappersträsket, men tittar upp och ut då och då och ryser av välbehag över utsikten och vetskapen att endera dagen kan jag nog smita ut en stund och rasta livsandarna, maggoten och snöskotern.