Till minne av…..

Av , , 4 kommentarer 28

Jag väljer att åter igen dela med mig av detta blogginlägg som jag skrev 2005 när vi nyss hade träffats – för att hedra Roberts bortgångne far Ove som begravs nästa vecka.

gunove

Del 4
Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen i Arvidsjaur och undrade i mitt stilla sinne om jag verkligen var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta R.s adoptivmamma Mildred och hennes man Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat och forskande, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av.

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Vårdplaneringen tog sin början. Nu och då vände sig R till mig och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ungefär en timme.

Från min sida av bordet såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Robert, hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma kanske skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag ser hur han sitter på sin plats vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kommer. Som på ett givet kommando sätter de två männen sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är fastän många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en gammal fars ögon, saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamouflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljdes vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig mättad och en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs hem till Umeå säjer R att han vill att jag ska följa med honom till sonen Johan och hans familj på födelsedagskalas redan samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att måttet var rågat och gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, nogrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidig, för att inte säja alldeles på tok för tidigt för det!

Men än en gång visade ripjägaren prov på sin övertygande övertalningsförmåga, och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ‘”jorden runt på 8 dagar’”och när de flesta nervkittlande möten och presentationer som genom ett trollslag var avklarade innan jag visste ordet av, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans med varandra – bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en ”lugn period” som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.

4 kommentarer

Fel på Vk??

Av , , 2 kommentarer 12

Är det någon fler där ute som nästan inte kommer in på vk.se nuförtiden? Något har blivit väldigt mycket segare den senaste tiden.

2 kommentarer

Kvällen i bilder

Av , , 5 kommentarer 50

etta01
etta3
etta2
etta1
etta1
etta9

5 kommentarer

Nya tider stundar

Av , , Bli först att kommentera 49

Det är en solig vacker måndag i vykortet. Högsäsongen avslutades den gångna helgen och det börjar trappas ned. Endast ett par stugor är uthyrda den kommande veckan till skoterentusiaster som vill nyttja det sista föret. Det är ännu massor med snö och fint skoterföre uppe vid gränsen. Norrmännen har ledig dag idag och det blir nog en liten rusch fram på dagen. Idag har vi extraöppet på grund av det.

För övrigt är det tid för tillfriskning efter de ihärdiga Göteborgsförkylningarna som lagt beslag på den återstående orken. Det är tid för återhämtning, naturspaning och utomhusjobb. Storstädning av stugorna och tvätt av en massa sängkläder. Mycket skall lagas, fixas, målas och snyggas till på broar, stugor och tomt. Det är sådana här veckor man skulle ha fått tag på en pigg rask och händig fastighetsskötare som vill förena nytta med nöje och se naturen vakna ur sin vintersömn 😉

Bli först att kommentera

Vad är väl en bal på slottet

Av , , Bli först att kommentera 54

Från att ha haft hus o tomt begravd i snö och drivis, har nu plötsligt solen gjort sitt och gården tinar fram och avslöjar både det ena och det andra. En första akut städinsats utomhus har gjorts tidigare men nu börjar den slitsamma men roliga vårannan på allvar.

Det är något speciellt med vårarbetet. Särskilt när man gör det tillsammans. Att sida vid sida knoga på med olika arbetsuppgifter som hör våren till, och se ordning reda växa fram och förbereda gräsmatta, trätrall, rabatter och krukor för det sköna gröna som snart kommer upp – det är verklig arbetsglädje.

Tänk att jag åter igen skulle komma att uppleva trädgårdsarbetet som rätt halvmysigt…..vem hade kunnat tro det för 20 år sedan. Jag som efter några strävsamma år på 90-talet utvecklade starka antikroppar mot allt grönt, när barnen var små, och vi var mitt uppe i livstävlingen och man tävlade om allt möjligt med sig själva och med andra barnfamiljskompisar.

Ni vet – den där tävlingen som är omöjlig att vinna, hur många rum man än tapetserar om, och hur bra ens man än är på att grilla, så kan man slå sig i backen på att nån medtävlare köper en ny ytterdörr eller lägger snygga stenplattor. För att inte tala om – köper en ny snyggare trädgårdsmöbel eller läckrare urnor än man själv har.

Guseskönt att livstävlingen är över och man vågar stå för sina vita plastblomlådor utan att skämmas. Ett tag ville jag nästan asfaltera tomten, sälja allt jag ägde och vandra bort mot solnedgången med en käpp över axeln och ett knyte innehållande det allra nödvändigaste. Jag var spyless på att aldrig duga. Mest i mina egna ögon förstås. Man hade orimliga krav på sig själv, just när man hade det som tyngst, mest knapert och man skulle helhjärtat ha ägnat sin tid åt barnen i stället för prylarna. Så dumt prioriterat kan jag tycka så här i efterhand.

Nu kan jag nästan smygnjuta av att plocka bort det grus från gräsmattan som R entusiastiskt skyfflat dit med hjälp av Lillvännen i höstmörkrets första snöfall. Jag kan blunda och njuta av vårsolens strålar på mitt ansikte och tycka att det är alldeles alldeles underbart att sitta tyst sida vid sida med en storstövelprydd arbetskarl på farstutrappen, lite småsvettiga, dricka kaffetår och luta min ohippa toppluveknopp mot hans flanellrutiga, solvarma sköna axel.

Bli först att kommentera

En man i lekdräkt

Av , , Bli först att kommentera 35

P1150967

Så säjer vi välkomna till herr och fru Knipa. Välkomna tillbaka igen♥
Herr Knipa är iförd lekdräkt. Hur upphetsande är det egentligen?? Att se sin karl i en lekdräkt??!! (gömmer snabbt undan tänkbara trikåer) Men det är underbart att se dem här igen♥

Bli först att kommentera

Kära läsare!

Av , , Bli först att kommentera 47

DSC_0860-1

Jag har varit såå dålig på att svara på kommentarer den senaste månaden. Tiden har inte funnits för längre stunder vid datorn än bara för ett snabbt inlägg. Sedan har det varit problem med VK, med blogg och inloggning. Jag vet inte om det är min dator eller vk det är fel på, men det har varit rysligt segt och konstigt.

Jag vill i alla fall tacka er som outtröttligt läser, och särskilt er som kommenterar, peppar och hjälper mig att få ny inspiration. Det betyder så mycket och jag får kraft och kärlek från er som föder nya tankar och ger lust att skriva mera. Här kommer ett lite förtida gäng med vackra fjällsippor. Bara till er!

Bli först att kommentera

Livstävlingen…igen

Av , , 2 kommentarer 42

Fick en flashback från förr och påmindes plötsligt om sommaren och sommarlovets baksidor. Sänder därför en tanke till alla sönderstressade föräldrar, villaägare och andra pressade stackare som står inför en hemsk tid av svindyra fotbollscuper, kostsam trädgårdsstyling och andra mer eller mindre påtvingade livstävlingsmoment.

Mitt budskap – peta näsan en stund över en slätkopp på närmsta farstubro och ta en rejäl funderare över vad som verkligen är ”måsten” och viktigt i livet. Barnen kan säkert spela fotboll med grannarnas ungar, du är inte mindre lyckad som förälder för det – och maskrosen är en suverän perenn som kräver lite skötsel och lyser vackert gul. Gör en gammal hederlig utflykt till närmsta dunge med en ostmacka och en sockerdricka och fundera över livets egentliga viktigheter!

Dammar här av ett gammalt blogginlägg som handlar just om detta. Om ”Livstävlingen”, om vänskap och om att faktiskt duga som man är:

För mig är en vän en person som accepterar mig med hull och hår – på gott och ont. Som ser bortom ytan och inte fnyser bakom ens rygg eller värderar efter socialgrupp, eller vilka möbler man har hemma.
Är du med i livstävlingen – Mest prylar när han dör vinner? Själv har jag gått ur den och ägnar mig i stället åt att göra mig av med onödiga ägodelar som tar både utrymme och energi. Det känns otroligt skönt. Syftet är inte alls att byta ut gamla, nötta och kära saker mot nya, vita opersonliga utan själ, för att försöka tävla om en förstaplats i möbelaffärslivet. Ni vet de själlösa avskalade hemmamiljöer som mest av allt liknar mittuppslaget i en möbelkatalog. Obebodda.

Nej, mitt hem vill jag ska spegla mina värderingar, och visa på mångfald, kreativitet och kompromissvilja. Det senaste var inte alldeles enkelt, just när man skulle till att slå sig ihop med en annan halvgammal begagnad människa med helt annan smak, mystiska prylar från sitt förflutna och helt andra ideér kring heminredning.

När den första spännande och emellanåt kniviga samboperioden var över och jag förlikat mig med tanken på kompromisser i både det ena och det andra, så bestämde jag mig en vacker dag helt enkelt för att stå upp rakryggad för vår osaliga mix. Man kan ju inte kräva att en annan människa ska göra sig av med sitt bohag enbart för att tillfredsställa ens egna egoistiska nycker.

I sanningens namn ska väl erkännas att en och annan klarlackad köksklocka med inbränt älgmotiv i gulnad furu smugglades undan i omärkta banankartonger tillsammans med likartade ärvda pinaler längst bak i garagets dunkla ingenmansland. Någonstans måste man ju ge och ta, och i gengäld gav jag avkall på en del saker som han inte kunde förlika sig med.

Människor som väljer ”rätt”vänner efter taxeringskalendern i stället för med hjärtat, de som tävlar i ”danskt” eller ”dyrt ” enbart för att duga och passa i sällskapslivet kan jag vara utan, om än tanken fyller mig med ett visst vemod. Jag kan bli ledsen över människors fördömande, den kvardröjande känslan av förakt, att rata eller kanske baktala. Jag vill lära känna, umgås med, gråta och skratta tillsammans med folk av kött och blod, med själ och hjärta, som ser bakom och bortom ytan, prislapparna, färgmatchningen och dammråttorna.

2 kommentarer

En liten kvällstur

Av , , 2 kommentarer 42

P1150954

P1150931

P1150941

P1150943

P1150959

En liten kvällsutflykt med bil, kamera och kikare som sig bör denna årstid. Tio tjädrar, tre ripor, en jorduggla, ett rådjur och ett lompar blev facit för ikväll. Några av dem var snälla nog att ställa upp på en bild, även om jordugglan såg måttligt road ut.

2 kommentarer

Omväxling förnöjer…

Av , , 2 kommentarer 36

image

image

image

image

2 kommentarer