Sommaren är här hos oss. Jag behövde verkligen få ladda upp tallkottkörteln, själen och huden. I går – efter en svettig arbetsdag var det dags för det årliga badet – vare sig det behövs eller inte. Inte 31/5 som 2013 utan ända till 19/8 detta år innan det blev dags. Ljuvligt krispigt skönt. Men så fort solen försvinner bakom fjällkammen blir det svalt. Rödingen slurpar på med sina vak – oavsett.

Så kom sommaren med en het och vindstilla dag som gjord för en måndagsutflykt tillsammans. I det kristallklara vattnet simmade lojt fina rödingar omkring som för att gäckas. När vattenflaskan var tom fyllde jag bara på den direkt ur sjön. Det är vad jag kallar livskvalitet

En krispig och lovande morgon. Tusen daggdroppar kysser mina sandalprydda fötter. Tystnaden bryts endast av ett par nyvakna kvittrande sädesärleungar. Disciplinerad flygträning är vad som gäller. Det gäller livet. Den här sensommardagen borde ramas in. Jag ska göra mitt allra bästa för att ta vara på den.

Såg sista avsnittet från Hela kyrkan sjunger-tiden i morse. Blandade känslor. Tänker på hur mycket vatten som runnit under broarna sedan jag som ung nybliven tvåbarnsmamma stod där och sjöng. Minns sångarglädjen. Förundras över hur bra det låter. Tänker på livet som mattat, skärpt, fårat och slätat ut. Så många vägskäl. Så många val. Tänker på att oavsett att skalet förändras så är man samma person inuti. Förhoppningsvis lite klokare. Ständigt på resa, och ständigt i strävan att bli en lite bättre medmänniska.

Dammar av en gammal söndagsbetraktelse som känns aktuell såhär i fotograferingstider:
I utkanten av mitt synfält fångar en knallröd domherre min uppmärksamhet, och jag är genast framme med kameran, men tyvärr för sent. Finner därefter mig själv i färd med att försöka fånga stämningsfulla motiv i och runt mitt hem. När jag tar en bild av den ladugrå hässjestångskonstruktionen uppe vid vägen, slår det mig plötsligt att detta är nog jag i ett nötskal nu för tiden. Jag är i en fas där jag väljer att fokusera på sådant som läker, är fint, lägger balsam på, tillför positiva känslor och därmed gagnar mig själv men förhoppningsvis även några andra jordevandrare i min närhet eller läsekrets.
Om jag istället hade valt att vrida kameran ett kvarts varv till höger, hade jag fångat det skräpiga husvagnsprojektet och den halvt översnöade flygbåten som R håller på med. Hade jag riktat fokus nedåt hade jag fångat en fet dammråtta och hade jag riktat fokus mot den stora hallspegeln, hade jag fångat en blek och söndersnuten Gunnel. Idag kunde det ha blivit som historien när barnet och mamman mötte Arne Weise i tunnelbanan: Barnet pekar och säjer: Dig känner jag igen från tv….men då var du i färg!
Det jag vill säja med detta inlägg är att naturligtvis var/är inte allt i rosenskimrande rött i minnenas värld. Vi bär alla vår sår och mörka minnen. Men vi har, och får varje dag och i varje stund en ny chans – ett nytt val – hur vi ska förhålla oss till saker och ting. Jag försöker medvetet välja att se, minnas och planera det som är fint, bra och som stärker i det stundom hårda livet. Det trista ser ju alltid till att få sitt fokus ändå, och jag känner mig faktiskt stolt över min personliga livsresa från suckarnas dal till förnöjsamhet.
För ett antal år sedan hade risken varit stor, att mina minnen varit en aning bittra, att jag garanterat fokuserat på dammråttan, det vederstyggliga husvagnsprojektet, eller den halvgamla blekfisen. För att inte tala om alla dessa måsten som fått absorbera så mycket energi genom åren – allt det ännu ogjorda – som fått gödsla mitt självpåtagna martyrskap med så mycket onödig magsyra, suckar och tårar.
Lyd mitt råd. Packa ned några gamla spöken och oförrätter, adressera dom dit pepparn växer – utan avsändare och skynda dig att posta dom. Skruva ned belysningen hemma och likaså dina förväntningar på vad du ”borde” åstadkomma och se att i din softade spegelbild finns en fin och sammansatt vanlig medmänniska som gör sitt allra bästa i livets tuffa karusell. Se vad fint du har det hemma i stearinljusens sken.
Sök fram några bilder, några minnen och lite nostalgisk musik. Krama din kära, stryk henne/honom på ryggen (ungefär i höjd med behåbandet där jag är övertygad om att själen sitter) Andas kärlek i örat, eller stryk vänskapligt över håret. Passa på att berätta för någon vad den betyder för dig. Kan man ge en mer värdefull gåva?
Sy/köp en rispåse att värma i mikron och besök någon ensam gammal släkting eller bekant som sitter som gisslan i sjukdom och skröplighet. Sitt ned en kravlös stund, ställ en fråga, lyssna och se vad som händer. Köp en god handkräm och ge någon en hand eller fotmassage. Investera i kärlek och omtanke, och du kommer att fyllas med frid. Din tid är den bästa gåvan. Ditt öga eller öra – den bästa bekräftelsen.

År 2015!!Nyckeln till vår nya gräsklippare. Känns gräsligt ”mossigt”.

Den här dagen för 3 år sedan badade min dotter Isabelle i vår fjällsjö. Lille Vilgot simmade runt i hennes mage där det definitivt var badtemperatur. Jag vill minnas att det var några ljuvliga varma sommardagar där i mitten av augusti. Nu lovar yr.no att sol och värme kommer på besök de kommande dagarna. Det gläder mig. Dessvärre får jag vänta på Bellabesök, men OM hon hade varit här och badat idag – så hade det sett ungefär likadant ut fast magen hade varit lite mindre. Om allt går enligt planerna så kommer nämligen mitt 7:e barnbarn framöver. Så rik jag är.

Hemma igen efter min brokiga resa. Den avslutades med fotokurs i väglöst land tillsammans med ett blandat gäng fotointresserade själar och en riktigt bra lärare – Johan Fjällström. Det blev till att tänka nytt, tänka om och våga kasta sig ut i det okända och pröva andra inställningar än de automatiska. Det är ganska svårt och jag är inte alls särskilt nöjd med de bilder jag tagit. Här är ett axplock. Men jag tar Johan på orden och ska nöta på och träna träna träna. Mitt nästa steg blir att prenumerera på fotoshop och lära mig lite bildbehandling. Få se hur det går:)

Bilden är tagen av vår handledare Johan Fjällström

Hemma i vykortet igen hos min hjälte efter en otroligt händelserik vecka. Kommer att delge fina bilder från min vecka vartefter orken tillåter. Fina människor, härliga miljöer och ny kunskap om foto.

Den här tjejen alltså! Åsa Åberg. Vet ni vad hon gör medans jag är på bröllop.?? Hon trotsar sina onda bihålor och beger sig ut i skogen för att plocka blåbär till m i n mamma!! – som hon aldrig träffat!! Men den här tjejen – hon är förutom att hon är kul söt och allmänt fantastisk – också expert på ”tanter” och tanters behov och önskningar. Jag vill meddela att detta gjorde mammas dag helt klart. Hon piggnade till så att hon orkade rensa en stund tillsammans med mig. Få saker skattar mor så högt som naturens gåvor. Nu finns de i frysen och har redan glatt flera gommar:) Tack än en gång Åsa! En fin medmänniska med ett ovanligt varmt hjärta. Mamma hälsar och tackar glad och rörd med en bild på sina ljuvliga pioner.