Frukost för själen

Bläddrar tillbaka i gamla bloggar och blir påmind och upplyft vid komihågandet kring hur det hampade sig att vi hamnade här i vykortet. För min del började det ett helt år innan vi bröt upp. Jag minns hur omvälvande och fruktsamt det var att få ha en egen mentor under ett år då vägval och försiktiga visioner började uppenbara sig. En människa värd mitt förtroende som orkar lyssna till spirande drömmar. Så här skrev jag på hösten 2009 då jag rustade mig för ett av mina månatliga mentorsamtal på cafe Mekka:

Strax bär det iväg. Först av allt nu på morgonen ska jag träffa min kloka och härliga mentor Anki.

Alla människor borde få ha en egen mentor. Se dig om i din omgivning…. Vem skulle kunna vara klok, generös och ärlig nog att dela med sig till dig av sina livserfarenheter, framgångsfaktorer eller strategier i med och motgång?

Vem skulle kunna lyssna när det känns tungt och trixigt? Tänk ut en person med lyssnande öron och hjärta, som kan hjälpa dig att transformera din frustration och spirande drömmar till verklighet och tro – steg för steg.

Någon som har ett försprång i livet, som är stött, blött och kanske lite luttrad, men med guidens klara blick för råd till vägval.

Tänk på någon – och våga fråga chans!