Så ligger isen på Tjaktjaur. Isgissningstävlingen är avgjord. Min kära bloggläsare Kerstin Lundström från Umeå och min Sandvikenvän Marietta Gustafsson gissade 12/11 och kammade hem Sandvikenmuggarna och en liten specialare till mormyska. Grattis till er båda! På isen ligger spårsnö och vi ser diverse avtryck från både bekanta och obekanta djur. Jag spanar ständigt! Endera dagen fångar jag dem med kameran.

Jag upphör aldrig att förundras över färgpaletten i denna ljuvligt vackra fjällvärld. Vid första anblick är det tyst och tomt i naturem som så sakteliga antar vinterskrud. Men de finns där – djuren. Fåglarna bjuder varje dag på spännande scener och jag bara längtar efter att fota ännu mer.

Ett axplock från morgonens fototur. Silver guld och små levande färgklickar. Man blir ödmjuk.

Dags för vinterskrud till folk fä och träd. Lite till mans!

Nu är det färdigåkt i båt för denna säsong. Sakteliga lägger sjön igen, men tyvärr snöar det så den klara isen får vi inte uppleva i år.

En gårdagsbild presenterar jag här. Idag är nämligen en dag som gjord för att spankulera omkring i tjocksockar här i jobbhemmet, ägna sig åt momspyssel, klädsortering och annat. Måndag och busväder. Det är alltså tillåtet att se ut hur som helst. Vilket vi gör. Båda två. Svagisen brer ut sig men tyngs dess värre direkt ned av blötsnö och stora svarta råkar syns i snöblasket. Premiärfisket får vänta ännu någon dag. Likaså isläggningstävlingens upplösning. Men det är nära nu. I väntan på detta surar vi lite – både maggoten och jag.

Dagen har bjudit på ljuvligt fotoljus. Det skiftar hela tiden. Emellanåt såg världen svartvit ut, men så plötsligt såg man färgerna – det blå på nötskrikan, en flik himmel, en rödräv eller ett stråk av guld.

Till minne av min kära pappa Alvar som dog hösten 1988 känner jag en liten doft av Aqua Vera herrparfym, minns hans grönbrunspräckliga terylenkostym och hans bruna läderbibel. Hans bruna tretornsstövlar och hans slitna bondeförbundare, halmhatten och näverkonten.

Jag minns den nötta bruna skogsryggsäcken – vardagsredskapet – som varje morgon mamma kärleksfullt fyllde med ”nästn” – alltså dagens matsäck innan han skulle bege sig till jobbet som skogsarbetare. Vår pappa var en liten läckergom som kunde konsten att njuta och glädjas åt godsakerna som mamma stoppat i matlådan.

När vi någon gång passerade en kiosk med den grå Volvoduetten så brukade han stanna till och ibland köpa oss varsin dajm eller dixikola. För oss barn brukade han lyriskt berätta om den fantastiska stora sega sportkolan som fanns för länge sedan och som då kostade 2 öre.

Jag minns pappas underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning, hans positiva personlighet, men även hans korta stubin. Hans: Hä törs ja garanter!!! Hans kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen. Han fixade det mesta själv.

Den brottardräktsliknande badbyxdräkten från den svartvita ungdomsbilden i hans gamla fotoalbum. Brylcremen och hans bakåtkammade blanka hår. Hans violinspel, mandolinspelandet och hans bruna svinlädersportfölj som var fylld med noter till strängmusiken. Han hade stor respekt för noter och ogillade gehörsspel. Vi barn vet hur stolt han var över sin musikaliska barnaskara.

Jag minns hans varma varma händer, som alltid vara varma även när han rensat borrhålet från issörja. Hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss att dra upp armbandsuret en allra sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring som rymde pappas och inuti kunde mammas nötta lilla guldring rymmas.

Jag minns hur han brukade ligga där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne – du är se grann där du gå åtill diskbänken.

Jag minns hans berättelse om hur det var att vara 7 år och getarpojke ensam och fattig i djupa skogen, mörkrädd och med härsket smör i matsäcken. När jag vill kan jag frammana minnet av hur hans röst lät när han berättade fiskarhistorier och jägarminnen. Jag kan minnas smaken av hans skjutna orrar tjädrar och sjöfåglar. Hans storslagna fiskafängen och rödingsäventyr från förstamajhelgerna. Hans och farfars evinnerliga samtal och diskussioner.

Jag minns hur vi uttrade Pappa och jag, timme ut och timme in under regniga sommardagar då det var legalt att ”fira” från slåttannan. Hur han satt där i grönsydvästen och rodde utan att någonsin tröttna. Han lärde mej varje sten, varje grund varje öger och agga i det som kom att bli ”mitt” sel. Vindelgransele.

Jag kan inom mig se triumfen i hans blick vid hemkomst när han fick tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon, och höra mammas imponerade ord. Dessa stunder på tuman hand med pappa grundade alldeles säkert mitt eget fiskeintresse. Han berömde min uthållighet och min teknik att sköta utterbrädan och att jag kunde ro så rakt fast jag var så liten. Han hade förväntningar på mig som jag ville infria. Jag ville att han skulle få vara nöjd med min insats.

Min pappa trodde stenhårt på himlen. Jag hoppas att han sitter där nu, med fötterna l glashavet och spelar på sin mandolin – när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter förstås.

Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dig idag – här ifrån Sandviken – som just nu är min himmel på jorden? Ser du att jag är ganska lik dig? Att jag har det bra, att det blev folk av mig till sist och att jag är lycklig.

Tänker på min pappa i sin himmel och önskar att jag hade fått sjunga för honom och komma med kaffe på säng idag som på gamla tiders farsdagsmorgnar. Fått hedra honom igen. Åh vad jag önskar att jag hade fått träffa honom en gång till, nu när jag själv är medelålders och lite klokare. Vi kunde småprata om livet, fiskningen och annat viktigt. Vi använde inte alltid vår gemensamma tid optimalt medans han levde. Vi var två hetlevrade tjurskallar som båda ville ha rätt och använde ofta tiden till diskussioner som ingen vann. Tyckte olika. Idag minns jag inte ens vad vi diskuterade om. Önskar att vi hade samtalat mer, kramats mer. Men idag är det försent och jag har gjort ett medvetet livsval i att leva i de goda minnena. Vi var ju bara människor. En far och en dotter. Mänskliga.

Har du kanske din egen pappa i livet ännu? Gammal eller ung. Frisk eller sjuk. Han kanske inte har varit den far du önskade och behövde när du växte upp, eller kanske konflikter har söndrat er relation på senare år? Men han är ännu levande!

Du har nu en sprillans ny möjlighet att använda denna Fars Dag 2015 till något fantastiskt. Ta ett steg i riktning mot försoning, om inte annat så för din egen skull. Det finns ingen godare känsla än att ta ett steg framåt – bara för att du kan. Att veta att du har kastat bollen, gjort vad du kan – även om du egentligen tycker att det är han som ska ta steget, be om förlåtelse eller försöka återupprätta kontakten. Du kanske inte tror att du kan eller vill förlåta. Att du inte har förmågan att ta klivet ut ur besvikelsens eller försmåddhetens bubbla. Försök!

Du och jag har turen att leva i en tid då det är möjligt att ta många olika sorters kontakt, utan att det behöver vara så svårt. Steget behöver inte vara så långt – ett sms, ett telefonsamtal, kanske skicka en bild på barnen, eller barnbarnen. Ett brev, en trisslott ett blomsterbud. Skicka en osynlig missil av kärlek eller saknad. Tiden kanske har gett en öppning. Tiden som kanske inte läker alla sår, men som förändrar och ger nya perspektiv.

Öppna haspen till ditt hjärtas rum. Vädra lite och släpp in lite nytt syre i det gamla förlegade. Kanske det virvlar upp lite kärlek från dina mörka vrår där under packen av oförrätter. Kärlek som gör dig storslagen och är ett frö till någonting nytt. Någonting bortom det förflutna.

Ibland går jag tillbaka bland gamla bloggar för att komma ihåg saker eller för att se vad vi gjorde så här års tidigare år. Hittar förutom en del ordbajseri ett och annat guldkorn. Detta blogginlägg skrevs en dag då jag åter igen blev påmind om att söka fram broddarna. Ett smärtande minne från ett livsfarligt steppintermezzo på blåhalkan förorsakad av en ivrig breton. Året var 2011 och inser att detta börjar vara en tradition. Håll till godo:

Det är som om vi skapat en ny vintertradition Robban och jag. 2010 bröt ju R ett par revbenspjäll i samband med nyktert tomtande på självaste julafton, gjorde en baklängessaltomortal i backen nedför Broddway på blanksnön så crocsen yrde och låg därefter smärtande och indisponibel i ett antal veckor.

Året därefter, 2012, i adventstider vaknade jag en morgon av ett distinkt mullrande som av ett smärre åskväder/alt ljudet då någon rutschar på hälarna nerför en trapp. Det senare alternativet var hyfsat nära sanningen, och som dom säjer på tv-shop – inte nog med det….Mullrandet kulminerade i ett skrammel och brakande tordön. Min detektivådra – om än yrvaken – noterade från sänghalmen: Ett fall!! Men konstaterade lättat att tordönet efterföljdes av ett jämrande livstecken. Jag förberedde mig ändå mentalt på att i värsta fall få agera Florens Nightingale och samla ihop ännu ett mänskligt plockepinn under de närmaste veckorna. Någon (R) reste sig tydligen som fågel Fenix ur askan, lätt stönande och kunde om än något haltande påbörja dagens värv. En lättnadens suck senare kunde jag fortsätta min avbrutna sovmorgon.

Några timmar senare, just i samband med Robbans eftermiddagsslummer i tv-fåtöljen, nyttjade jag ett av teknikens under och skypade med min dotter och dotterdotter i Göteborg. Kom på att jag kunde göra en rundvandring i våra byggnationer och visa henne via datorskärmen hur långt bygget framskridit. Förflyttade mig baklänges mellan butikshyllorna, hest viskande som en David Attenborough i djungeln och beskrev våra storvulna planer. Den trave av butikskorgar som R ”påpassligt” flyttat från öltraven till golvet ingick inte i min inprogrammerade bild av butiksmöbleringen. Följdaktligen klev jag baklänges rakt i korgarna och föll handlöst med bakhuvudet rakt in i dörrkarmen. Den lätt osteoporotiska kärringunderarmen small in i en trave julmust och jag landade med ett brak. Som den gamla urmoder man är så finns en starkt utvecklad förmåga att inte tappa ”spädbarnet” i golvet. I detta fall befann sig spädbarnet och dess hulda moder inne i den bärbara datorn och de klarade sig helskinnade alla tre. I vanlig ordning är första tanken – ingen såg mig väl, men den oroliga dottern försäkrade sig via en trådlös okulärbesiktning om att den fallna modern överlevt med intakt benstomme.

Den slumrande husbocken märkte dock inget av detta skådespel utan fick nöja sig med ett rafflande martyrreferat efter uppvaknandet. Dagen efter stoltserade jag med alla regnbågens färger lite varstans på kroppen. Ett uppfriskande inslag i blekfetheten.

Kontemplerar lite stillsamt för mig själv såhär i snöfallstider att det nog är säkrast att ha broddar både utom och inomhus… För nu kommer vintern!