Klickar mig runt lite bland mina bloggkamrater och hittar detta. Snacka om att man blir både glad rörd och lite fnissig. Ännu ett exempel på de trevliga, oväntade och spännande bekantskaper man gör/får genom en blogg. Tack igen Ingemar! Tar mig friheten att dela ditt blogginlägg här igen.

Bloggidolen

Av Ingemar Wahlström, 8 november 2015 kl 13:32,

Att blogga har kanske inte den dignitet det hade för fem år sedan då inspirationen flödade och följarna var många. Men då precis som nu scannar jag av mina kolleger i detta forum. På jakt efter inspirerande läsning men även en dos inspiration ibland. ”E-lacka Helena”, Micke med Big Family Cruisers och mycket annat och Spankywhip Delamorte till exempel.

Men den klarast lysande stjärnan är utan tvekan Gunnel! Jag utelämnar hennes efternamn, ni vet ändå alla vem det är. Hennes förmåga att väva vackra underfundiga och roliga texter är unik! Vi är många som uppmanat henne:”skriv en bok” och snart hoppas vi att hon ger efter för trycket och blir FÖRFATTARE.

Jag har autografer av Marta och Mickey Dee i Motörhead. Jag jobbade i ett projekt åt vår nuvarande statsminister då han var metallombudsman. Med mera. Men allt det där är bara puttifnutt satt i relation till att jag faktiskt träffat Gunnel på riktigt!!!

Visserligen mitt i köpruschen på en stormarknad men ändå ett minnesvärt ögonblick.

Hon är verkligen en inspirationskälla även om man ibland känner sig knappt skrivkunnig i jämförelse. Jag dras in i hennes texter lite som när jag läser till exempel Stephen King eller Edgar Allan Poes mest inspirerande verk. Utan jämförelse i övrigt och med glädje i stället för skräck som kännetecken.

När man bor långbortistan såär det inte tvärgjort att få hem en bunt julkort. Som tur är har vi en liten vykortsskrivare, och den fina julrödingen är nästan det finaste julröda som jag kan komma på här i allt det vintervita. Min usla handstil på korten är tyvärr inte som önskad, men de varma tankar som medföljer korten är garanterat både fina och äkta.

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag för min inre syn liksom en sådan där blå glasbubbla med en miniatyrvärld inuti där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.

Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där var den ju – den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommit in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidvWäder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen – den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa någonstans i skogen och höggs för några dagar sedan. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten på sin plats framför det stora fönstret i vardagsrummet.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet – sådana där som man sätter en liten bokmärksängel på och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.
Varje decemberdag händer något roligt och tiden går ju fortare fram till julafton om man håller sig sysselsatt.

Ännu en underbar bildruta av min favorittecknare Bonton.

Så här kan det ibland kännas i besparingens tidevarv. Jag minns en gång när vi i ett arbetsgäng spånade kring om det kanske var dags för ett ”Big brother-hus” på ett äldreboende just för politiker. Några veckor under liknande premisser som kan gälla i ett särskilt boende, på bästa sändningstid. Vad tror ni om det?

Skulle man palla 16 timmars nattfasta, en näve piller till frukost, magdag 2gg/v, dusch 1gg/v eller en rejäl blöja vare sig det behövs eller inte? I den värsta av världar har faktiskt sådant hänt under åren.

Hamnade helt otippat mitt i ett luciatåg en eftermiddag på ett äldreboende där jag jobbade för några år sedan. Foajén fylldes av fnittrande och lite slamsiga luciaklädda tonåringar som med tända ljus väntade på att få börja sitt uppträdande – det nionde för dagen. Brandlarmet drog igång av bara farten och jag tänkte först inte gå och lyssna på dem utan försökte istället koncentrera mig på att jobba klart det sista innan helgen.

I samma ögonblick som jag hörde dem ta ton och slå an luciasången trestämmigt slog dock mina minnen och känslor till med full kraft och jag bara måste gå för att lyssna på dem.

Vid det middagsdukade bordet i samlingslokalen satt några ensamma själar och väntade. Fast de satt alldeles intill varandra kändes ensamheten stark i rummet. Jag smög in efter luciatåget och fylldes genast av minnen från min egen barndom och ungdoms luciatåg. Jag mindes med ens spänningen och stämningen i att få uppträda, hur roligt det var, men blev plötsligt nästan iskall när jag med ens slogs av tanken på hur snabbt mitt eget liv rusat förbi.

Jag tänkte på alla de lucialinnen jag strukit, tärnljus jag desperat sökt batterier till i sena eller tidiga timmar, alla tomtedressar, glittersnören och sidenband man inhandlat på nattöppna närbutiker när barnens luciafirande på dagis och i skolvärlden skulle gå av stapeln, och jag insåg att livet rusat alltför snabbt förbi. Tänk att få en enda av dessa luciamorgnar i repris. Tänk att få se sina rosiga små, sötnosar, höra deras små röster och se deras klara ögon igen….

Framför mig i sin rullstol med ryggen mot mig satt en strokedrabbad kvinna i 65-årsåldern. I samma stund som de här fina ungdomarna kom in i hennes synfält började hon gråta. Jag såg hennes skuldror häva sig och den röda matservetten användas som näsduk. Intill henne satt ett par andra äldre kvinnor. Även deras profiler visade bleka allvarsamma ansikten med tårade ögon alltmedan julsångerna fyllde rummet.

Med ens stod det klart för mig…. Dessa tysta ryggar tillhör någons mamma, någons syster, fru eller mormor. Idag kanske reducerade till en daganteckning, en ”insats” eller till en måltid ur kantin, skuggor av det forna liv de levat. Om livet varit sorgligt eller glatt vet jag inte men ändå… De har givetvis varit någons arbetskamrat, granne, dotter, älskade, älskarinna, kamrat, hustru eller mor.

Kontrasten till dessa fina ungdomar som med klara röster och ogrumlade allvarliga ögon sjöng så stämningsfullt och rent blev oerhört stark, ja nästan smärtsam och jag kände hur mina ögon tårades och en klump i halsen växte till.

Så fort ett människoliv passerar, Så gåtfullt och orättvist våra öden fördelas. Så lätt och fort – nästan lättsinnigt vi låter våra dagar flyta i tidens ström. Jag vill fånga nuet. Jag vill minnas dået . Jag vill frammana bilder, röster och stunder från det förflutna. Återanvända dem, suga länge på dem, glädjas och ägna en stund åt tacksam betraktelse över rika och friska dagar som flutit förbi.

Tack till Grubbe musikklasser som den dagen gav mig en fantastisk resa i känslornas och minnenas värld

Redan i augusti när blåbären plockades förbereddes den till synes oskyldiga dryck som skulle komma att sprudla ystert mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.

Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna eller vita flaskorna var vi lyckligt ovetande om. Och därför hamnade aldrig solvinet i den omfattande syndakatalogen, så vitt jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och sniffade ibland förfärat i den ”syndiga” flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men jag tycker mig minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i solfönster under några veckor och som barn så stod man där och iakttog liIte drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren där en och annan exploderade, men på självaste julafton, lagom till gottebordet, kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sig på en bågnande fjolårsflaska. Då var det verkligt spännande.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Tanken på att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte med på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande, sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men vinet hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade en annan favorit – tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan som ju något år senare åtföljdes av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.

Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen

Om jag blundar och kikar in i minnets vardagsrum en julafton, så ser jag en glad och uppsluppen familj. Det skojas,skrattas och spelas. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett det fantastiska julbordet. Det börjar luta mot julklappsutdelning. Men allra först blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull liten flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och så alla dessa spännande paket förstås.

Nu är årets marsipanbak avklarat. Priset till vinnaren av kalendertävlingen är paketerat och klart. En viss Leo älskar doften av marsipanen och sitter som klistrad vid mina fötter. Som sagt. Den är oemotståndlig.

Måndagsutflykt på min lediga förmiddag. Kallt men otroligt fräscht och fridfullt på sjön medans dagen gryr och rödingen börjar nappa. Solen målar himlen i vackra färger men dagen är kort. 6 fina firrar ligger nu i frysen och själv har jag spankulerat omkring i ullfrotte hela dagen, pysslat och bakat lite.

Det hände inte så ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var vid den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.

En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så i med träklotsen att hålla emot med medans man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.

Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.

När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag – att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.

Fantasin flödade i det fria skapandet, och vi gick beväpnade med liv och lust, med bordsknivar och virknålar i djup koncentration in för bakandet. Allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.

Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de såg lite småbusiga ut och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackrutor och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville aldrig att det roliga skulle ta slut.

Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda, rosa marsipanNgrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.

Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.

Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när ingen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite även i knäckraderna? Tänk – det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna…

Vitklädd med ljus i hår – stämmer in bra på Björntoppen som lussade för oss ihärdiga fiskartjejer i förmiddags. Gårdagens glöggmingel, en massa smaskens och trevliga vänner kring ett bord. Sång och glädje. Fred och frihet. Och ett varmt juligt hem. Vad mer kan man önska. Ja det skulle förstås vara att bli lussad för av barnbarnen. Hoppas att få uppleva det någon gång. Speciellt lille guldlockige Henry 2 år som vid åsynen av storasyster i luciakrona brast ut i gråt och sa att han också ville ha en tårta på huvudet.