Kylan sansar sig och återtar mer normala nivåer. Det känns plötsligt inte lika motsträvigt att bege sig utanför husets väggar. Nytt batteri till isborren, ett nytt hemligt rödingbete och min undervattenskamera väntar på tid och möjlighet att testas. Idag blir det lördagsrusch dock. Men den som spar han har:)

-35 och lika kallt som det är ute – lika varmt och skönt är det inne. Tacksam att ha en hem denna kalla natt.

Delade nyss ett filmklipp på vår facebooksida Sandvikens Fjällgård AB. En familj som firade nyår här begav sig ut på fjället till hemligtjärn för några dagar sedan och herrn i huset landade en storröding på 3,5 kg som var 68 cm lång. Man blir bara bensvag och skakkerhänt vid blotta tanken att få uppleva något sådant. Gå in och gilla vår sida och ta en titt på den häftiga filmen och det röda vidundret. Själv väntar jag på mirakelbete från vårt västra grannland. kanske det är min tur i vår?

Trots dryga -30 tycks himlen stå i brand. Solen gör storslagna gester från sin plats i det fördolda. Vi väntar med glädje och spänning på att den första ”svetslågan” ska träffa ögat

Kylan känns genom märg och ben. Den tränger in genom husväggar och underhud. Ute är det bedövande vackert. Kylan liksom syns i luften. Fjällen skimrar i ljusrosa, ljusblått och svagt lila. Solen syns förstås inte än men lyckas ändå på något förunderligt vis tänja några av sina mest gyllene strålar och pensla ett gnistrande stråk längst upp på fjällkammen. Röken stiger spikrakt upp ur skorstenen. I den stora björken sitter ett par frusna fåglar alldeles stilla som för att hushålla med kroppsvärmen.

Den här helgen känns alltid lite speciell. Lite som blindtarmen. Den bara finns där. Trettonhelgen återkommer även fast jag inte riktigt vad man ska ha den till – även om jag känner till historien bakom. Kanske i nutiden detta är helgen då man ska göra slut på alla fjolårskakor? Men vi firar väl med ännu en i raden av myskvällar

Tankarna går till nära och kära och någonstans poppar en svag minnesbubbla upp relaterat till trettondagshelgen. I en av storasyster Ellens Lotta-böcker erinrar jag mig en tretttondagsfest som jag genom fantasins läslinser målade upp till något alldeles fantastiskt. Kanske dags att läsa Lotta-böckerna igen…… Nej förresten…. Gamla skira drömmar och fantasier ska man inte spräcka och förminska genom att ta fram och läsa genom medelålderns ärrade och luttrade glasögon. De ska nog förvaras och försiktigt sättas på piedestal i dagdrömarnas tittskåp och i fantasins luftslott – att betraktas på tids avstånd. Tänk om man för en sekund kunde återskapa förmågan att fantisera igen, som när man var ett litet barn.

Önskar er alla en fin trettonhelg!

Sagolikt vacker morgon här i vykortet. Svinkallt. Just nu -27, men vackert så ögat tåras och hjärtat krampar

Julsakerna har uppsamlingsheat på köksbänkens perrong inför vidare resa in i silkespapper och lådor. De ser faktiskt lite vilsna, bortkomna och bleka ut där de står i små omaka grupperingar. De som nyss var färgstarka, självklara och spred julstämning överallt. Julstämningen är plötsligt som bortblåst även om kanske julstjärnorna och adventsstakarna får dispens att stå en vecka till. Det blir för traumatiskt annars – att skiljas från allt på en gång. Innan man vet ordet av är det jul igen. Och livet accelererar allt fortare och kortar åren. Är det någon fler än jag som känner igen sig i detta?

Det har varit lite tomt och ödsligt i ordförrådet på sistone. Inte som när ”ladorna” är fulla och tankarna står otaliga och otåliga på kö för att präntas ut i ett kvillrande flöde. Eller inte ens som när jag får gulla lite och locka tankeflödet från sitt blyga hörn. Det känns lite trist att det är stiltje, och för en eller annan sekund befarar jag att det är färdigtänkt, färdigpratat och färdigskrivet för min del. Kanske rent av alla mina ord redan är använda? Så känns det.

Eller så påminner jag mig själv om att det är ju januari!! Min årliga sega tid. Ljuset kommer så sakteliga tillbaka och som ett brev på posten infinner sig denna min själsliga tröghet. Jag vet att det är övergående men ändå aningen smärtsamt.

Som tur är så finns de dagliga rutinerna, de vackra omgivningarna, rödingen, kunderna, de hungriga killarna och så papperhögarna. Högarna som så terapeutiskt och tålmodigt manar mig att harva på – ett blad i taget. Sånt som helt enkelt måste göras och som ger en slags tillfredsställelse för varje transaktion.

R verkar ha lärt sig att känna igen detta. Han säjer inte så mycket om det men slår lite oftare än vanligt ut sin oändliga breda och varselgula famn och håller mig hårt då och då för en sekund när vi hastigt möts i vardagens maskineri. Eller så håller han mig sysselsatt med verktygssökande och små korta kommandon:) Han som är min starkhet i livet.