Släpp fångarne loss det är vår

Man läser lite då och då om djurrättsaktivister som släpper lös tusentals minkar. Syftet är förmodligen gott – men det blir istället helt fel. Dessa stackars krakar går ett dystert öde med trolig död tillmötes eftersom de inte kan skaffa föda på egen hand. Rent djurplågeri är vad detta handlar om.

Vi lagstiftar i Sverige om olika saker. Hästar ska ha sällskap, och få vistas ute viss tid varje dag. En hästlig rättighet tydligen. Inget snack i nån klausul där om att när det kniper går medel före mål. Uppfyller hästägaren inte kriterierna kan han dömas för djurplågeri punkt slut.

Visst är det bra och fantastiskt att leva i ett samhälle som även värnar om våra djur, men visst vore det än mer självklart att detta skulle vara en mänsklig rättighet…..och särskilt om man är gammal, funktionshindrad och t ex demenssjuk?

Att få ha rätt till sällskap ibland och att få komma ut en stund varje dag, eller åtminstone någon gång i veckan, låter i mina öron som en högst rimlig önskan. Men för de mest utsatta – våra sjuka äldre – gäller att medel går före mål när det kommer till kritan och man inte hinner utföra det med befintlig bemanning.

Det räknas då inte som ett lagbrott utan får passera obemärkt. Då får man helt enkelt stanna inne i motsats till hästarna. Jag vet exempel där personer inte varit utomhus på långa tider.

Men mer resurser är inte alltid hela lösningen. Jag skulle önska att man prioriterade och synliggjorde vissa basic saker som man inte fick tumma på.

Mat, dryck, sömn, basala kroppsfunktioner, tillsyn och omvårdnad räknas ju som mer eller mindre självklara, medan sällskap, frisk luft och aktivitet utifrån individens önskningar och förutsättningar mera är en lyx idag och i hög grad beroende på engagemang och prioritering hos utförarna. Ett lotteri helt enkelt.

Jag fasar för min egen ålderdom. Precis som i skolan är det så att den som lever om värst, får mest uppmärksamhet och resurser. Tysta små tanter är det ingen som ser. Bäst att man tränar sina röstresurser och köper sig en megafon eller en visselpipa medans man kan. Kanske man skulle kunna få en tamaguchifunktion på handleden där en liten elektronisk signal påminner mina vårdare om att nu måste Gunnel få en kram, lite uppmärksamhet, lite att dricka, eller en stunds vila, annars dör hon….

Man ska inte förakta tekniken som hjälp i denna utsatta tid. Kanske mina vårdare skulle vara mer motiverade om de fick poäng för varje utfört moment. Bonussystem? Nu skenar min fantasi, men visst krävs det att vi tänker till för att förbättra saker och ting.

En seriös ide jag har – är däremot att istället för värnplikt, skulle alla ungdomar efter gymnasiet ha ett obligatoriskt ”socialt värnpliktsår” där man skulle få arbeta inom äldreomsorgen mot en viss dagpenning.

På så vis skulle man kunna överbrygga åldrar, träna sig i empati och få en förståelse för andra människor. Våra ungar är nu för tiden ofta fostrade till individualister och ser bara till sitt. JAG JAG JAG – är nutidens mantra.

Jag tror det vore en bra lära för livet och skulle ge samhället framtida t ex politiker och läkare, med ett bredare perspektiv och högre allmänmänsklig kompetens. Visst låter det bra?!

Slutligen skulle jag vilja hälsa till eventuella djurrättsaktivister och övriga som har ett trängande behov av att släppa ut någon: Bli istället volontär i äldreomsorgen, ta med dig en liten tyst tant eller ensam farbror ut i friska luften ett par gånger i veckan istället, och du kommer att växa och uppleva en mening med ditt liv.

Frivilligarbetare behövs i dagens äldreomsorg.