Magnum Mandel. Det gula guldet från Vindelgransele

Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade ”satt sin sista potatis” – i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så har hon kunnat stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland ända tills i höstas. Hon älskar, trots 92 fyllda och söndervärkta händer, odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk – alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Mandeln är sprungen ur den speciella sandjorden intill älven och de bugande kornåkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagom avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Vart än jag äter den så klingar smaken – hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg, en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag åt den med alldeles speciell andakt i höstas. Hennes senaste och kanske sista skörd. Det är något alldeles speciellt att få sitta mitt emot min söta skärpta lilla mamma och äta av hennes skörd.