Vem härmar vem?

Vi har fått lära oss från barnsben att det är fult att härmas. Jag tror bestämt att Jante hade ett finger med i det spelet och nu vill jag påstå raka motsatsen!

Inom demensvården är det kunnandet, trixen, finliret och de små knepen i vardagen som är själva guldet och borde skrivas i eldskrift. Likaväl som erfarenheter av misslyckanden och övertramp likväl bör lyftas. Allt för att vi ska lära av varandra hur vi på bästa sätt ska hjälpa de personer som vi möter i vår arbetsvardag.

Du som lyckas med svåra moment i vardagen. Låt oss andra få veta din metod eller teknik, dokumentera den med stolthet så kanske det kan lyckas för någon fler i arbetslaget.

Strunt i Jante! Våga säja att du lyckats, att du är bra och kanske även hur du kom fram till ditt arbetssätt. Det är just detta som personcentrerad omvårdnad handlar om – att göra ”rätt” och ”individuellt” beroende på vem vi jobbar med/för. Helt enkelt att göra fel så sällan som möjligt. Lär av varandra!

Sitter i ullunderställ och tjocksockar med morgonteet i koppen och iakttar hur nordanvinden luggar och sliter i den stora björken. Rödingen lockar och det finns gott om vädersäkra och varma kläder att gardera sig med. Dessa morgonturer är livsviktiga för mig. Rensar hjärnan och luftrören, ger space inför en arbetsdag med många möten. Detta något introverta intresse grundlades för många år sedan. Åren har gått, men känslan av glädje och nöjdhet är densamma. En viss materialutveckling har dock skett:) strax bär det av.

I arbetet med demenssjuka möter man ofta människor som har en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller ”hemma”. Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen – desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det ”hemma” som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

”Hemma” – en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över.

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av ”hemma”. Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det – att försöka skapa en ”god känsla”. Effekten kan sitta i länge.

Allt detta är möjligt att åstadkomma för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att ”lyssna in” och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas.

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet successivt ”förlora” den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt med relationer när alla är friska, finns på nära håll och kan ta hand om sig själv.

Vi ser alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom kunnat hitta former för att förlänga orken och möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som ”snyggar till”, som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt…..

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att se dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden – med duschningar, hygien och vardagsbestyr? En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper – det är ju de som är själva guldet Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.