Hon lämnar mig inte ifred

Det är tidig morgon i vykortet. Yrväder, en inställd morgonfisketur, en kopp te och tystnaden i mitt soffhörn skapar förutsättningar och jag blundar och låter ridån gå upp till tankarnas fria spelrum.

Jag tänker på och undrar över det som händer när jag möter min barndomsälv Vindelälven, de känslor hon väcker i mig och tankarna som alltid strömmar jämsides med älven medans jag kör. Samma sak hände härförleden som alltid händer under min färd längs älven, att inspiration ord tankar och ideér föds. Tankefrön till skrivande kvillrar fram som ett ystert biflöde och varje gång genomfars jag av en outsäglig glädje.

Efter förrförra resan inhandlade jag ett särskilt block att ha i handskfacket för att kunna stanna och sätta stödord på pränt när inspirationen kommer. Den här minnesbanken är nämligen lika opålitlig som banker i gemen, så det gäller att fånga ögonblicket. Tror ni jag fick med mig blocket senast? Icket. Och redan när man svänger av till 45:an är magin förbi.

Men om jag – även som nu veckor efteråt – blundar och väntar lite, så framtonar ett diffust mönster lagt av de skimrande fragmenten från spridda tankar och minnesbilder. Kanske jag ska våga ge mig på den idag? Den som jag burit under mitt hjärta ett tag. Liknelsen om Vindelälven och livet, kvinnan, ja mig själv. Det låter kanske storvulet, men Jante har inte vaknat än och jag vill inget annat än att skriva. Det blir säkert inget märkvärdigt, men den här texten pockar på och kräver att få bli född. Återkommer i ärendet lite senare när jag vet vad som vill ut ur mina pirrande fingertoppar.