Punktlig – på slaget 5 möttes vi. 885g ren och skär skönhet. Den är inbjuden till att vara huvudattraktion vid dagens lyxlunch i vykortet. Det är ju ändå torsdag. Ärtsoppan får ursäkta.

I huset kändes det att själen fanns kvar. Det satt i väggarna. Det som saknades var köksklockans slag och mammas röda gummistövlar på bron. Men pelargonerna spirade och jag tyckte mig höra pappas fiol svagt i bakgrunden. De stora lärkträden och björkarna var ännu kala och svarta men mammas finskor hängde på sin spik. Jag lämnade föräldrahemmet glad, inte vemodig som jag hade trott, och känner att nästan allt jag vill äga har jag redan fått och har det inom mig. Nu hemma igen i vykortet med idel glada minnen.

Kära pappa! Vi saknade dig igår på mammas kalas. Du skulle ha varit med, för vilken dag det blev. Eller du kanske var där och såg och framför allt hörde oss? Det lät precis som vanligt när vi kommer tillsammans. Vi pratade i munnen på varandra skrattade skojade och pratade gamla minnen. Och fikade förstås. Du skulle garanterat ha gillat min smörgåstårta, och Sonias bullar och kakor, tårtorna och så Den underbara älgsteken hos Sixten och Anna.

Mamma var förstås strålande som vanligt, men hon har blivit så liten och tunn. Lite mer allvarsam men så glad över oss, över alla blommor, hälsningar och telefonsamtal. En dag att minnas. Hon ville att vi tillsammans skulle lyssna på sången ”Mitt rika liv”. Det kändes så fint. Jag är så innerligt glad att jag åkte hit. Alltid vemodigt att skiljas åt och åka hemåt. Det ligger ju i sakens natur att antalet födelsedagar tillsammans krymper.

Nu har jag fotat av en massa fina gamla svartvita bilder från händelser från förr ur ditt gamla svarta kartongalbum. Du ska få se sedan. Snart kör jag hemåt och uppåt längs älven där forsarna river för fullt i Vindelälven. Lite som livet med dess uppbrott. Tänker som vanligt på dig, på livet, på farfar och gamla minnen när jag passerar. Har fått mycket inspiration att skriva. Hittade den här fina bilden på dig. Du var en riktig snygging och jag tror att mamma längtar efter dig. Jag skriver snart igen.

Kram Gunnel

Idag går givetvis tankarna till min kära lilla mamma Marianne i Lycksele som fyller 93 år idag.
Mamma är en ovanligt stark, vacker och klok liten 93-åring med okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta. Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning och möten, av oändlig omsorg om andra.
Om jag blundar kan jag här och nu lätt framkalla bilden och se henne framför mig. I min barndoms kök, stående vid spisen och vispande sin dagliga kornmjölsgröt.

Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma och mormor/farmor till 22 barnbarn och gammelmormor/farmor till många barnbarnsbarn. Man förstår att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.
Plötsligt minns jag – min barndoms Mors dag – Morsdagsmorgonen! En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en mamma. Det är tanken det handlar om – och en ännu viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket!

På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att finna små blå violer – till Mor.En tårta, något litet paket och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte upp i en hårknut. Vi har den sötaste av mammor!

Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi fått se – strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?
Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över vart gränsen mellan dessa två områden går för dig. ”Arbetsglädje” pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga dina egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 93 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande och glädjas för varje ny dag.

Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat.
Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn, som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag.

Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska journalen, är de tidningar vi växt upp med och som du samlat dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, intressanta lokala eller världsomspännande urklipp.
Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp blandade på ett sätt som gör materialet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och världsligt om vartannat. Ett utmärkt tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vilken skatt till eftervärlden!

93 år har gått. Dina värkande arbetsmärkta men så vackra händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. I ditt kök stod så sent som härom året en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan låg några barntäcken som du tillverkat.

Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas. Jag känner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt av indisk bomull som jag 1974 tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan begreppet återvinning myntades så var du redan där.

Häromåret när du skojade om att du ”satt din sista potatis” så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för någon av oss alla som inryms i dina tankar.
Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag för något år sedan hörde dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig. Jag önskar dig en fin födelsedag, hälsa krafter och många omtankar. Jag önskar att du ska få gå även den här våren till mötes och att krafterna ska räcka.

Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter med hög klack på spiken innanför dörren. De är det första man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina lilla mamma i ett nötskal.
Mamma vi älskar dig!

En alternativ sen middag. Eller fredagsmys.Förr eller senare vaknar han. Då vankas godis. Gravat reninnanlår, ölkorv, rökt och torkat valkött,nötter och gräddost. Är det tillåtet att tjuvstarta?

Gammal kärlek rostar inte brukar man ju säja. Det kan mycket väl stämma. Somligt får ännu hjärtats strängar att vibrera. Jag minns när jag stod inne på Domeijs lanthandel i början av 1970-talet och begrundade fiskegrejerna. De hade några fina balanspirkar och blänken. Och så den här älsklingen. Jag minns liksom igår hur jag valde den med omsorg och hur den under otaliga vårvintermorgnar liksom dansade över den rena grusbottnen på Varebäcksgrundet dekorerad med spänstig metmask sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Det var kanske 30 cm vatten under vårisen. Pirken dinglade i sin rev från en liten trästicka som låg an och balanserade mellan tummen och pekfingret känslig för att uppfatta minsta rörelse. Jag låg där framstupa och kikmetade. Det var i liggunderlagens morgon. Den vita stickemössan med brun muddkant var på, likaså den lilarutiga anoraken, jeansen och långkalsongerna och seglarstövlarna. Jag minns aldrig att jag frös.

Jag hade i färskt minne sommarens turer med utter eller släplina över och kring just detta grund. Hur man kände hur det liksom knakade när de största harrarna nästan fastnade på den lila röda eller vita flugan. Alltid flugan som var längst bort från båten. Och nästan alltid just när man vände uttern eller höll linan slak under vattnet. Ibland lyckades man fånga någon och stoltsera med för mamma och pappa som skröt över sin tappra fiskardotter.

Det handlade om samma harrar på sommaren och vintern. Grå, silvriga, starka och med den lila mäktiga ryggfenan som sitt bedövande vackra signum. Jag glömmer aldrig dagen, stunden, sekunderna som etsat sig fast i mitt minne – där jag ligger med nästippen någon centimeter från vattenytan. Det är alldeles ljust under isen. Den grafitgrå lilla pirken med kopparprickarna dansar stax under iskanten. Den guldgula grovkorniga sanden ligger ren och glittrande på den böljande botten och mina sommarfötter minns hur det känns att vada ut och känna den mellan tårna.

Plötsligt, som från ingenstans, uppenbarar den sig som en skugga en vålnad och fyller nästan ut hela mitt synfält där i borrhålet. Jag vågar knappt andas, börjar fumla lite med reven men darrar så enträget jag nånsin kan för att locka den att hugga. Den står alldeles stilla och iakttar, granskar och liksom värderar om detta är något värt att smaka på. Strömmen tar för ett ögonblick med sig mask och krok under iskanten och den stora harren försvinner plötsligt. Mitt hjärta bultar hårt och jag vågar inte röra mig, än mindre andas. Är stunden förbi? Besvikelsen bränner bakom ögonlocken.

Men så händer det. I en kaskad av guldgula sandkorn och i ett mirakulöst ögonblick kommer den tillbaka och hugger. På mindre än en sekund ligger den där på isen och slår häftigt med stjärten. Jag hinner inte tänka. Ser mig omkring efter någon att dela min lycka med, men det är bara jag, solen och selet som jag älskar. Jag sparkar försiktigt över råken där isen ser blå och farlig ut och vidare på vårskaren hem för att visa min fina fångst.

Jag tänker på den då och då – än idag. När jag passerar Vindelgransele eller när jag är nere vid stranden och fotograferar. Nuförtiden är jag ju aldrig där och fiskar. Men jag vet i djupet av mitt hjärta att storharrens ättlingar lever och frodas där i Vindelälvens klara vatten. Och jag vet – att en dag kommer jag tillbaka. Kanske med den här kära lilla klenoden som idag väckte så många minnen när den fick chansen – denna gång på röding- och gjorde mig lycklig åter igen.

Ser på mina fb-vänners statusar att det är skridskotävling på gång igen. Tydligen förlängning. För mig handlar detta ord om isborrar och möjligen hår. Idag till exempel på fjällsjöarna så behövdes det.

Ett säkert vårtecken här i vykortet och en riktig blodtryckshöjare är alla äckliga fimpar och portionssnusar som tinar fram, som aldrig bryts ned av naturen, som är fula och vidriga men även riktigt giftiga. Det som göms i snö kommer upp i tö.

Fimpar innehåller bl a kvicksilver och kadmium – det som blir kvar när man rökt färdigt sin cigarett är nämligen det mest giftiga och läskiga av allt. De ”oskyldiga” små fimparna ligger överallt på isarna. Jag har säkert plockat ett par hundra fimpar på sjön denna vinter som annars skulle ha smält ned i vår vackra fjällsjö och legat där och pytsat ut sitt skitiga gift. Kanske ätits av fisken.

Samma gift som i batterier som vi annars lydigt bär till returstationerna. Ingen kan tro hur mycket skit som folk slänger på isen, pular ner i hålen eller slänger direkt på. Folie, engångsgrillar, burkar, cigarettpaket och så hundratals torkpapper och pappersnäsdukar. Om sommaren när man ror fram över grunden ligger de där – papperssjoken som tar så många år på sig i dessa kalla vatten att lösas upp. Oansvarigt, idiotiskt och nonchalant och latforen. Det är precis vad det är. Miljöbovar som man skulle vilja ta i örat – hårt!

Det blir iallafall bombsäkert en av vårens mest frekvent förkommande aktiviteter på Gunnels Gym. Fimp och snusplockning. Man kan hålla sig för skratt.

För några dagar sedan kom dom – snösparvarna. Ett säkert vårtecken och man kan inte missa deras ystra läten och svirrande flockar som far kring huset. Vackra är dom också. Så roligt att få uppleva dem än en gång. Deras gulliga uppsyn är visst aningen förrädisk. De är ena riktiga stridisar har jag fått veta av en av våra fågelintresserade gäster.

Tid för kärlek, tjäderlek och allehanda ömhetsbetygelser. I alla fall i fågelvärlden. Kråkan, korpen och hackspetten friar i dessa dagar och faktiskt tyckte jag mig höra göken en kort sekvens igår. Det känns orimligt, men vi var 4 öron som uppfattade ett kort koko. Den brukar normalt höras i samband med islossningen i slutet av maj. En av våra årsgäster förärar mig då och då med trevliga tidningsreportage om fågellivet. Tidigare om snösparven och nu om korpen. Alltid lika trevligt att lära sig något nytt.