Söndagsbetraktelse på en onsdag

Dammar av en gammal vintrig söndagsbetraktelse som ändå känns aktuell såhär i fotograferingstider:

I utkanten av mitt synfält fångar en knallröd domherre min uppmärksamhet, och jag är genast framme med kameran, men tyvärr för sent. Finner mig själv i färd med att försöka fånga stämningsfulla motiv i och runt mitt hem. När jag tar en bild av den ladugrå hässjestångskonstruktionen uppe vid vägen slår det mig plötsligt att detta är nog jag i ett nötskal nu för tiden. Jag är i en fas där jag försöker välja att fokusera på sådant som läker, är fint, lägger balsam på eller tillför positiva känslor och därmed gagnar mig själv, men förhoppningsvis även några andra jordevandrare i min närhet eller läsekrets.

Om jag istället hade valt att vrida kameran ett kvarts varv till höger, hade jag fångat det skräpiga husvagnsprojektet och den halvt översnöade flygbåten som R håller på med. Hade jag riktat fokus nedåt hade jag fångat en fet dammråtta och hade jag riktat fokus mot den stora hallspegeln, hade jag fångat en blek och söndersnuten Gunnel. Idag kunde det ha blivit som historien när barnet och mamman mötte Arne Weise i tunnelbanan: Barnet pekar och säjer: Dig känner jag igen från tv….men då var du i färg!

Det jag vill säja med detta är att naturligtvis var/är inte allt i rosenskimrande rött i minnenas värld. Vi bär alla vår sår och mörka minnen. Men vi har – och får varje dag och i varje stund en ny chans, ett nytt val, hur vi ska förhålla oss till saker och ting. Jag försöker medvetet välja att se, minnas och planera det som är fint, bra och som stärker i det stundom hårda livet. Det trista ser ju alltid till att få sitt fokus ändå, och jag känner mig faktiskt stolt över min personliga livsresa från suckarnas dal till relativ förnöjsamhet.

För ett antal år sedan hade risken varit stor att mina minnen varit en aning bittra, att jag garanterat fokuserat på dammråttan, det vederstyggliga husvagnsprojektet, eller den halvgamla blekfisen i spegeln. För att inte tala om alla dessa måsten som fått absorbera så mycket energi genom åren – allt det ännu ogjorda – som fått gödsla mitt självpåtagna martyrskap med så mycket onödig magsyra, suckar och tårar.

Lyd mitt råd. Packa ned några gamla spöken och oförrätter, adressera dom dit pepparn växer – utan avsändare och skynda dig att posta dom. Skruva ned belysningen hemma och likaså dina förväntningar på vad du ”borde” åstadkomma och se att i din softade spegelbild finns en fin och sammansatt vanlig människa som gör sitt allra bästa i livets tuffa karusell. Se vad fint du har det hemma i brösthöjd och i stearinljusens sken.

Sök fram några bilder, några minnen eller lite nostalgisk musik. Krama din kära, stryk henne/honom på ryggen (ungefär i höjd med behåbandet där jag är övertygad om att själen sitter) Andas kärlek i örat, eller stryk vänskapligt över håret. Passa på att berätta för någon vad den betyder för dig. Kan man ge en mer värdefull gåva?

Sy/köp en rispåse att värma i mikron och besök någon ensam gammal släkting eller bekant som sitter som gisslan i sjukdom och skröplighet i höstmörkret. Sitt ned en kravlös stund, ställ en fråga, lyssna och se vad som händer. Köp en god handkräm och ge någon en hand eller fotmassage. Investera i kärlek och omtanke, och du kommer att fyllas med frid. Din tid är den bästa gåvan. Ditt öga eller öra – den bästa bekräftelsen.