En sten. Så gammal grå och trist kan tyckas. Vid första anblick. Men böjer du dig ner och tittar nära så ser du en världskarta av minnen, av tidevarv stormar och vandringsmän. Ett myller av erfarenheter.
Du finner en plats att vila på färden. Att tanka soliditet, att duka upp din färdkost på, medans du ser dig omkring bland tillvarons alla nyanser och hämtar ny kraft för din vandring. Kanske målet i fjärran klarnar medans du vilar.

Jag kom där gående bland bergen. Våra blickar möttes och jag blev stående blick stilla, helt tagen och betagen av djupet jag såg. Av skärpan, stillheten och tålamodet i den lilla källans öga. Förstod att här finns oändlig tid, visdom och läkedom. Tidens brus tystnade. Och jag inväntade fridfullheten och kände mig sedd, älskad och ett med det lilla i det stora eviga.

Som så ofta när man sliter sig en liten stund från vardagen eller går bara en liten bit från allfartsvägen, så ser man genast nya perspektiv och infallsvinklar. Det som såg lite gulnat och trist ut från vägen visar sig vara en källa eller en vacker glänta. Kanske en fin sten eller blomma. Som med livet. Våga stanna upp, eller gå lite åt sidan, se saken från ett annat håll – och du kommer att bli förvånad, betagen och lite lite klokare.

Morgonstund här i vykortet. Den där stunden när tiden liksom står stilla för någon minut. Den tysta kampen mellan mörker och ljus, mellan dag och natt pågår. Som mest intensivt. De mest färglösa och vardagliga ting målas för ett ögonblick gyllene och värdefulla. Norrskenet lämnade arenan för några timmar sedan och månskäran tjocknar lite för varje natt nu. Tiden har sin gilla gång. Nu kryper nattens skuggor motvilligt sin kos. De – liksom jag -bländas väl av den gyllene prakten, det magiska ögonblicket då ljuset och lättnaden tar plats på arenan igen. Strax är stunden glömd, livet marscherar förbi på väg till alla göromålen. Det är bara att rätta till mössan och haka på i ledet. Men, i mitt osynliga lilla skrin av livsnödvändigheter lägger jag ned en skärva gyllene liv. Så tunt som bladguld. Det gäller att ta vara på ögonblicken, att vårda sin förmåga att fånga gyllene ögonblick i sin daggomspunna fjärilshåv av längtan. Annars blir skrinet snart tomt och själen utfattig.