Tankar i dimman

Idag ligger dimman tät som en fuktig filt över fjäll och sjö. Den liksom dämpar såväl ljud som känslor. Det är som om tiden står stilla.

Jag tittar ut genom fönstret och där sitter den vintervita lekatten. Våra blickar möts för en sekund. Min, häpen och beundrande. Hans, nyfiken och lite förebrående. Som om han visste att jag har en mössa tillverkad av hans förfäder i min garderob.

Småfåglarna jobbar heltid med att äta och flyger fram och tillbaka mellan talgbollarna. På lyktstolpen sitter hökugglan och även den ger en sträng blick åt mitt håll. Som om jag vore ansvarig för att det är ett dåligt gnagarår. Jag tror att den får ta ett snack med lekatten angående detta.

Rakt över huset flyger två tranor på väg till sydligare nejder. Lustigt, exakt samma rutt som tidigare år. Som om de hade vår skorsten som riktmärke. Deras vemodiga avskedsrop ljuder vackert genom dimman: Vi ses till våren igen!