Precis som stjärnhimlen!

Av , , Bli först att kommentera 17

Häromkvällen – hemkommen från hundpromenad en midvinterkväll i denna för världen så allvarsamma decembermånad av blod och fruktan kom dessa tankar.

Framtiden känns mer oviss och kuslig än någonsin förut och nyhetsrapporteringen tränger igenom den bräcklig sordinen över våra trygga och ombonade liv.

Vi människor här i mörka höga nord vi tänder ljus och eldar i mörkret och samlas kring trygga varma traditioner nu i juletid. Skickar ord och gåvor fyllda av kärlek omtanke och ibland av dåligt samvete.

Jag är så tacksam att julen lyser upp denna mörka årstid med hopp och ljus i mörkret. Ljus som värmer min egen och andras frusna själar.

Så går vi där vägen fram i den svarta decemberkvällen, jag och min hund. Bara ett hundratal meter hemifrån så framstår plötsligt den mäktiga vinterkvällen med sin sammetssvarta himlapäll ogrumlad av konstlade ljus i all sin storslagna prakt.

Jag böjer huvudet bakåt så långt det går och tittar rakt upp i stjärnhimlen som överträffar sig själv i skönhet och kraft. Det är som att få ett slag i magen och jag känner själen få vingar och rusa galaxerna till mötes. Vill ropa högt där i min ensamhet.

Jag ser det med ens så tydligt. Att överallt i det nattsvarta allomfattande omslutande mörkret lyser stjärnor, ensamma solitärer, grupper, stjärnbilder och alla blinkar de och talar så hoppfullt till mig:

Där är vi ju! Det är ju du, jag och vi – i olika konstellationer som kan lysa upp natten för någon medvandrare. Någon rädd, ledsen, hungrig eller vilsen själ. Precis så. Precis som stjärnhimlen över jordens mörker.

Vi är många och vi kan ge varandra lyskraft energi och motivation att aldrig förtröttas. Att fortsätta lysa upp, upplysa och skina oavsett hur svart det blir. Mörkret kan aldrig vinna över ljuset!

Bli först att kommentera

Från oss alla…till er alla

Av , , 2 kommentarer 17

julkort

2 kommentarer

Lucka 22. Dan före dan före dopparedan

Av , , Bli först att kommentera 10

lucka23

Tidigt tidigt vaknar jag. Och jag vet redan innan ögonlocken slagits upp att dan före dan före dopparedan är inne. Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner i köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng – en tradition som dom upprätthållit i alla år, vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar lussekatter, vinbärssaft och pepparkakor, till alla oss barn och ungdomar.

Källardörren står på glänt så jag förstår att Mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går nedför den branta hala källartrappen, ser alla de blanka fina fyllda kakskrinen stå  på avsatsen. Jag ropar på Mamma och hon svarar från pannrummet.

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi, sträcker på sig och stryker sig mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuvert med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år – som presentkort av oss nu du får.

På vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mig en kisse. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så sakta så sakta, och jag får inte väcka syskonen än. Dom måste få sova ut säjer Mamma. Jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ned hos henne. Hon stryker mig över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt i halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar skicka vykort och brev till mig. Ibland med färgpennor, bokmärken eller något annat fint. Mamma sparar alla brev i ett särskilt album. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar filipin han och jag. Tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!!!

Nu hjälper jag Mamma att bära upp morgonfikat och det är så mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite hulleRr om buller i sängarna, höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen ljusna bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna  att nu är allt i sin ordning. Att alla som ska vara här finns på plats. Det är jättekallt ute, nästan -30. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i. Jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan.

Bli först att kommentera

Lucka 21. Paketinkastning, Bus och Gisslan

Av , , Bli först att kommentera 10

snölykta

På julafton hörde det till att man skulle göra en del bus. Man skulle kasta in en julklapp genom ytterdörren hos någon, och sedan lägga benen på ryggen fortare än kvickt, och rusa därifrån innan man blev upphunnen och fasttagen. Hela julaftonskvällen var man på helspänn och beredd på att snabbt vara på fötter för att hinna haffa inkastarna.

Detta hade utvecklats till en nervkittlande sport och min bror och mågämnena hade lågskorna på hela kvällen för säkerhets skull. Enligt vad jag minns så var det våra kusiner Borgström även kallade ”Klasarna”, Några från Edvins och så Lycksabergarna som kunde vara aktuella. Ett år hade man grävt en snökanal ett par hundra meter tvärs över lägderna för att i skydd av mörkret kunna krypa osedd i månljuset.

Man bevakade i fönstren. Vi satt utposterade alliIhopa. Plötsligt small  det till i hallen. Ett paket kastades in, eller ännu värre, en sopsäck med hårdpackad snö. Alle man kastade sej ut och jagade inkastaren, tog honom med sej tillbaka, och hade honom som gisslan en stund, bjöd på julgodis, alternativt köpte sig fri med hjälp av godis eller frukt.

Det var inte ovanligt att man körde de tre milen ända till Lycksaberg för att kasta in ett paket. En person höll bilen igång, dörren öppen och var beredd på en rivstart ifall inkastaren klarade sig undan långbente morbror K-A som var riktigt snabb i starten.

Jag minns ett år när vi fick besök av två mystiska tomtar i stora pälsar och hemska masker. En av dem bar en gammal unikabox i handen, kom fram till mig, öppnade väskan och sa: Nu ska vi se vad vi har med oss till dig. Han stack ned handen i väskan – som saknade botten och grep tag i mitt ben. Jag tjöt i skräckblandad förtjusning. Oj vad rädd jag blev! Det visade sig vara Gideon Jonsson, som då friade hos Edvin Önnerlövs dotter Solveig.

Mycket var roligt och spännade i barndomsvärlden, och naturligtvis var det till stor del mina storasyskons och deras vänners förtjänst.

Detta blev den intensiva kulmen på en fantastisk julaftonskväll. Svettig, rufsig och lycklig för alla roliga mIinnen och fina julklappar somnade men sent på natten med hjärtat fullt av glädje och kindtänderna fulla av knäck.

Bli först att kommentera

Lucka 20. Syskon, Släktkalas och Barnasinne

Av , , Bli först att kommentera 12

lucka 1

Så kom äntligen kvällen när syskonen kom hem. Eftermiddagen var olidligt lång, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in hittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Jag och pappa hade lagt pannorna i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja för mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes – det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll enbart genom att titta på billysets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det iallafall ut som om någon saktade in och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var den långa väntan över.

Glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa kalla nya julklappar som skulle lägga in på lillsoffan. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur var brorsan på lekhumör efter Mammas välkomstryggklining direkt efter middagen. Då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen var under köksbänkarna som hade strategiska öppningar under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när ”brors” kom hem, även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven. Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis.  När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras – rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror – Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en doft från en främmande och lite spännande värld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket även till lilla mej, och så småningom kom även vår nya lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken – en hög med damhattar (fanns gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. På med en ögonbindel, snurra några varv och sedan skulle man försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under haka. Det fanns många olika exempel på roliga lekar. (Kommer du läsare ihåg någon lek, så skriv gärna in den här under kommentarer)

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter, och så sist men inte minSst faster Anna-Lisas trumfkort – den fantastiska marmeladen – julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber smälte mot gommen..

Härom året fick jag  receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner fest och glädje…och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag om i morgondagens kalender.

Bli först att kommentera

Lucka 19. Television, Kristyr och Toalettpapper.

Av , , Bli först att kommentera 12

skymning

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå Volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där…….

I framsätet satt pappa i sin persianmössa och körde. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspän, och höll i sig i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de omisskänliga ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. En liten resonanslåda av trä med texten ”välkommen”, några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår i en knut och den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka ”sjöapa” vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mej. Man tjöt och sprang undan.

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt deras mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick man raka spåret in till TV-rummet. De hade TV! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftTigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sig ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till Sibyllas korvpapper som jag hade sett i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt, gick ut i den iskalla grå Volvo Duetten och påbörjade hemfärden. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen…..

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma, och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

Bli först att kommentera

Lucka 18. Julgranar, Julkrubbor och Nedräkning

Av , , Bli först att kommentera 12

krubba

Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa. Dan före dan, före dan, före dan…………..före dopparedan.

I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med ”Julsnö över fjällen” en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna, om snö, umbäranden i fjällvärlden, frid och om Guds nåd i juletid.

Vi hade några figurer ur en gammal julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensaMm Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sej stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.

Något år hade jag åstadkommit en Maria Modellera placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:

 

”När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.

Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå”

 

Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i rummet. Ibland hade de hunnit före ”däre Ivans” och man såg deras julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.

Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.

Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över iet – toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål.

Den allra finaste saken låg längst ned. Det var en liten näsapa med vit hatt i som satt i en liten korg undet en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd.

Apan tedde sig trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sej i hans bruna lilla huvud, under den lilla matroshatten.

Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste, nämligen att släcka i taket, tända granen och beundra den typiska ”Alvargranen’”i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandade känslor uppe på ljusen.

Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem, hjärtat hos en liten flicka bultade av förväntan, och den klädda julgranen lyste så vackert, och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivans, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.

På pianolisten stod Segertoner uppställd med bokmärkstråden på uppslaget för Fröjdas vart sinne, julen är inne…

Bli först att kommentera

Lucka 17. Småkakor, Rullrån och Syltor

Av , , Bli först att kommentera 11

faten

 

Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan , pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars vis.

Frysen, och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker, och väntade bidande på att äntligen hamna mitt på det stora julbordet med alla sina läckerheter.

Från min lilla synvinkel sett, hade man kunnat begränsa sig till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i allafall väldigt fascinerande att följa köttets väg från slakt ända till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha mig i bakhasorna mest för jämnan i köket.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller småbrösörta som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter.

Efter lite gott fika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon ändbit eller lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sig lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning.

Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna, mördegspinnar, vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos. Runda kakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor – små underverk som smälter i munnen och så klenäterna. Spröda små rullrån. Mandelmusslorna inte att förglömma. Snedställda snittar med hallonsylt och glasyr, och de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel. De sega nöttopparna garnerade med hela hasselnötter och sist men inte minst de lyxiga pariservåfflorna, pudrade med florsocker och med smörkräm mellan de dubbla skikten.

Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel,en kruskavel och lite blandade småmått. En gåva från min snälla moster och morbror,.

Vivi och Karl-Axel kom ofta till oss i min barndoms julAar och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar och med en fläkt av flärd. De var stiliga och väldoftande och kom alltid körandes i den senaste årsmodellen av  Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de alltid kära och välkomna gäster i vår  barndoms jular.

De fina väldiskade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen i väntan på julkalasen. Att äntligen få öppna dessa skattkistor och se de vackra och goda små konstverken var fantastiskt. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.

Bli först att kommentera

Lucka 16. En blå snökula. I min vackra vita vintervärld.

Av , , Bli först att kommentera 12

lucka16

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom framför mig en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor när man skakar den. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där fanns den ju – den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen där potatisen puttrar och fräser. Hon vispar hårt den ljusgröna spenastuvningen i sin kastrull. Jag har just kommit in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila ett par timmar efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till små  ihålig pyramider. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen från lyktorna.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen i väntan på sin entré. Den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastbBand av pappa där den stod någonstans i skogarna kring barndomsbyn. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet – sådana där snirkliga sockriga som man sätter en liten bokmärksängel på  och trycker fast en dubbelvikt sytråd för att kunna hänga dem i granen. Det blir roligt!

Bli först att kommentera

Att röka eller inte….det är frågan

Av , , Bli först att kommentera 14

Vaccumpackar morgonens röda fångst och blir sugen på rökt röding. Lite väl kallt och bängligt för det nu i december. Men jag kan inte hejda minnet från barndomens somrar då det var fiskrökning på gång.

Torrkött är en relativt ny företeelse för mig. Det var inget vi åt hemmavid i barndomshemmet. Däremot dekorerades kortväggen på ladugården med korsfästa torrgäddor. När jag vill jag känna doften, känslan av att karva sig ett spån, sältan och fibrerna i gäddan. Något som hörde sommaren till i min minnesvärld.

Om mamma och pappa hade lagt nät däri Rågonabben eller om farfar kommit hem med jutesäcken på flakmopeden från Småträsket med abborre och sik blev det fest. Särskilt när det skulle till att rökas fisk. Förberedelserna med den speciella alveden, enriset och den saltade fisken som fläktes ut och lades på galler inför rökningen var liksom ritualer. Jag springer barfota nedför den nyslagna ganska brant sluttande stigen från gården ner till rökeriet som var sinnrikt konstruerad av det som fanns tillhanda på gården. Fötterna är redan härdade och inga skor behövs. Rökeriet har sett mängder av fisk rökas genom åren. Ibland när vi barn lekte kring Lillskogen så öppnade man luckan till rökgången och hoade. Där inne var det svart. I själva röktunnan luktade det fränt av rök och fisk även om det gått ett år sedan sist.

I min minnesbild har pappa halmhatten på sig, en lite tunnare sommarskjorta och ljusgrå terylenbyxor som nedgraderats från herdagsbyxor till arbetsklädsel. Det är en varm sommarlördag strax innan slåttannan. Farfar inspekterar och pekar på något med käppen med silverkrycka. Säkert tillrättavisar han fast Pappa är 50 år. Solen stiger snabbt på himlen och står redan högt över Flakaberget innan allt är förberett. Tidsaspekten – hur lång tid själva kallrökningen tog har jag bara min barnauppfattning om – Det tog en evighet.

Farfar har på sig sin blårutiga näsduk – knuten i fyra hörn – som han satt som ett solskydd på huvudet. Han sitter i skuggan och halvsover i en trädgårdsstol i väntan på att fisken ska bli klar. Pappa provar om det är dags. Han bryter lite i fisken för att se om den delar sig fint. Det gör den. Jag får äran att springa upp till mamma med några abborrar på ett ovalt lite gulnat uppläggningsfat med gråa blomsterslingor på.

Mamma har bakat färskt rågbröd i ganska tunna runda kakor med ett kryss i mitten. Pappa säjer att det ska vara hårdbröd till fisken. Jag bryter itu ett par kakor av de stora kvadratiska knäckebröden som fanns då. Mamma lyfter ut filbunken ur det svala skafferiet. Så sitter vi där kring köksbordet i min barndoms kök och njuter. Smöret blänker på mina fingrar då den ljumma fisken smälter det. Hemfilet släpper direkt från skeden när man vänder den. precis som det ska vara. Mamma stryker bort en hårslinga från ansiktet och köksklockans slag tickar trygghet och samvaro. Ute fortsätter sommaren sin gång.

Bli först att kommentera