Redan i augusti när blåbären plockades, förbereddes den till synes oskyldiga drycken som skulle komma att sprudla mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna flaskorna, var vi lyckligt ovetande om, och därför hamnade aldrig solvinet i syndakatalogen vad jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och luktade ibland förfärat i den syndiga flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men tror mig minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i fönstret några veckor och man stod där och iakttog lite drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren, där en och annan exploderade, men på julafton, lagom till gottebordet kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sig på en bågnande fjolårsflaska.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men det hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar – ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan och så småningom följt av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.

Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen

Om jag bBlundar och kikar in i minnets vardagsrum, så ser jag en glad och uppsluppen familj. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett fantastiskt julbord. Det börjar luta mot julklappsutdelning. Men allra först blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull söt flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och alla dessa spännande paket.

När kylan sätter in och livet känns korpsvart och tufft, så känns det trösterikt att ha någon vid sin sida.

Någon som bara sitter där tyst på grenen bredvid eller tätt intill, håller näbb och behärskar lyssnandets ädla konst. Som stannar kvar när de andra flyger sin kos.

Att vara den som tydligt hör det outsagda genom tystnad och bara finns där i alla väder och utstrålar värme. Det är det som är själva guldet.

Det hände inte ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.

En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så satte  man i träklotsen som hade en rundad sida att hålla emot med medan man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.

Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.

När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag – att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.

Fantasin flödade i det fria skapande, och vi gick beväpnade med bordsknivar och virknålar in med liv och lust för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.

Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de var lite busiga och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackbitar och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville inte att det roliga skulle ta slut.

Min storasyster Sonia gjorde de allra sötastEe runda rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.
Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.

Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när igen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite i knäckraderna? Tänk – det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna…………

Luciamorgon med lussande för mor och far. Kaffetår lussekatter och pepparkakor på silverbricka, tidigt tidigt. Man började sjunga redan längst ned i trappen på väg till dem. Jag minns deras silhuetter mot sänggaveln i teak där de satt i sängen nära nära varandra under besöket från en liten lucia med ljus i hår. Innan arbetsdagen tog sin början.

Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene ”prästens hår” visade jag den för mamma och fick lov att prova.
Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och swisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret för att penslas med sirapsvatten innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och en ostskiva toppade nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till detta en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet?

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar, ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som ”kammar” – en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heta flottet i den stora brandgula stekgrytan tills de antog en gulLdbrun nyans. Strax innan det var dags att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela utan att slicka sig om munnen. Dessa favoritbakverk från barndomens julbak hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.

Det är den12 dec 1967. Jag är 8 år. Det är dags för genrep inför Vindelgransele skolas julfest med luciatåg och julspel, och nerverna ligger utanpå.

I skolan har vi övat och övat på texter, verser och sånger. De stackars få stalledrängar som fanns i denna min tjejdominerade barndomsvärld, hade bruna kåpor av olika snitt, flackade lite med blicken och mumlade någorlunda unisont om hur Staffan vattnade sina fålar fem och vi andra instämde med ”vi tackom nu så gärna”.

Mitt i klassrummet hade vi styrt ihop alla skolbänkar och täckt med ett stort vitt tygskynke. På bordet fanns en del rekvisita med julmatsanknytning. Det var dags för Tomtarnas julnatt i musikalsättning. Beväpnade med träslevar, rödklädda och luvprydda skulle några av de minsta barnen krypa upp på bordet i vers tre: Se nu krypa tomtar upp bland faten, upp bland faten. Tissla tassla – god är julematen, julematen…..

Man kunde ana en viss stress hos fröken när de små tomtarna visade sig vara ganska skrymmande och inte bara fastnade i duken lite till mans, utan även rev ner valda delar ut servisen. En ask häftstift löste dukproblemet.

Själv hade jag grå kläder och en arg tomtemask med vassa innerkanter. Min mun hamnade i maskens näsa, och för ett ögonblick trodde jag att all text var bortblåst ur mitt minne. Turligt nog fann jag mig och klarade alla verserna ur Viktor Rydbergs dikt Tomten galant.

Josef och Maria både såg ut och skötte sig som förväntat. Fåren såg misstänkt människolika ut, och självaste huvudpersonen Jesusbarnet hade något tjall med ögonmekanismen och blundade med ena ögat men agerade för övrigt korrekt.

Luciatåget hade repertoaren noggrannt uppskriven på ljusmanschetterna av papp. Vi stod prydligt uppradade i storleksordning och Lucian var vacker som en dag, men en aning orolig för att håret skulle ta eld, när det blev dags för skarpt läge på själva Luciadagen. Vi småtärnor gick i par och tränade idogt på sångerna. Luciasången förstås, och Nu tändas tusen julelljus, Ett barn är fött på denna dag – båda stämmorna, Gläns över sjö och strand.

Ett gammalt lakan var målat och dekorerat fick tjäna som fiskdamm, och fiskarna bestod av små knäckstrutar. Klassrummet var dekorerat med våra smällkarameller och även de flätade korgarna av glanspapper och snöstjärnorna som vi hade klippt till och tejpat på fönstren.

Man var ”bös” alltså pirrig och förväntansfull inför detta uppträdande då mamma och pappa skulle vara åskådare, men först av allt skulle man lussa hemma för mamma och pappa på morgonen. Mamma hade lyft ned den vita pappkartongen från överskåpet ovanför städskåpet, där de strukna lucialinnena i olika storlekar lLåg och tagit fram det minsta av dem, tillsammans med en rulle silverglitter och den ställbara luciakronan av silverplåt till mig.

Stegen satt som en smäck, och likaså texten till alla tre verserna i luciasången. Det var bara lite svårt att komma ihåg om man skulle gå ner eller upp i tonhöjd på slutet ni vet…Sankta Lucia, Sankta Lucia.

En magisk luciadag väntade, och genrepet hade gått bra. Ute låg det snötäckta vinterlandskapet gnistrande vitt i stjärnljuset, och inne somnade alla små skolbarn med pirrande magar inför morgondagens stora evenemang.

Efter arbetshelg kommer en slags vilodag. I alla fall viks morgontimmarna åt återhämtning medans det blå gryningsljuset övergår i en grå decemberdag. Måhända en aldrig så liten fisketur hinns med innan skymningen smyger sig på en stund efter lunch. Endast 10 dagar kvar tills det vänder mot en ljusare tid.

Vår kära lilla mamma är en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv ligger hon ju helt rätt i tiden

När jag var barn, brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket, för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom i Lycksaberg. Om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra kryssa för och räkna slantarna. Känns det igen?

Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om papperet och om de fina snörena och banden.

Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källare, och det gick ju alldeles utmärkt, om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sig runt köksbordet där ett koncentrerat  klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer.

I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs och så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till Sixten förstås. Allt skulle slås in och sedan rimmas efter alla konstens regler.

Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången, det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången kom från valet, där pappa satt i vallokalen och jag minns hur han sedan körde till Lycksele med de förseglade kopparurnorna på valnatten. Att rimma på baksidan av gamla valsedlar – ljusblå vita eller gula – gick också bra.

Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet, klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna. Försöker stå emot frestelsen att glutta. Men har kalenderskandalen i färskt minne och  övervinner frestelsen.

Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser i minnet hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lade ned sådan omsorg på. Det fanns även speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som man skulle klistra intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift åt en liten blivande postkassörska.

Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara. Givetvis. Han ansåg att vers på rim var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi var inte värt ett vitten enligt honom. Jag drog mig till minnes ett par av Frödings dikter som pappa brukade läsa för mig för att komma i rätt rimmarstämning. Detta fick mig att verkligen lägga manken till för att åsStadkomma så fina rim som möjligt, och när han berömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.

Själva julklappsbestyren, förberedelserna inför själva givandet var så roliga, och för varje ny klapp eller rim man färdigställt, så gladdes och småmyste man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men  jag gluttade aldrig i ett paket!  Möjligen ett….På hedersord!

Det är alltid lika fantastiskt att se en skrovlig oansenlig löks inneboende livskraft. Vem kan tro att därinne finns förprogrammerad en evig framtidstro, spirande kraft och orienteringsförmåga därinne under skalet. Den vet alltid åt vilket håll det ska bära iväg. Mot ljuset, uppåt och framåt. År efter år. Det enda som behövs är lite ljus, näring och vatten. Skulle då inte vi människor även om vi ibland under livsresan känner oss skrumpna och tömda på kraft och orienteringsförmåga hitta vår väg. Jodå. Alldeles säkert. Men för att orka spira när ljuset kommer så behöver vi den där mörkare tiden av vila. Att få sova, vara utsövda för att kunna tänka klart. Ladda batterierna och få vara ifred mellan varven. Så kommer den blomstertid att komma då vi prunkar, orkar och känner oss vackra och levande – igen och igen.