Skodonsfunderingar
Investerade härom året i ett par vandringskängor – som komplement till storstövlen och barbieskorna. Allt ett kvinnfolk behöver – utom möjligen ett par sköna sandaler. Skam till sägandes har de ej nyttjats så mycket ännu för sitt riktiga ändamål utan sitter mest olämpligt till på en spik när jag ska hämta presentpapperskassen under trappen.
Ibland går jag in dem här hemma och ”drykt” mig med visioner om fjärran magiska vandringar. På nånda. Värmen ska jag då inte klaga på och jag känner en viss likhet med slalompjäxor där jag försöker trippa fram så serviceinriktat som möjligt mellan butikshyllorna. Klampetiklamp som ett annat bergatroll.
Härom dagen uppenbarade sig möjligheten att testa dem i skarpt läge då det frestades med glaciärbesök igen. Men det blev snarare storstövelläge och feber, så jag avstod från att i år återse Salajekna. Glömmer dock aldrig det fantastiska besöket dit. Vem vet. Nya år, nya möjligheter och nästan nya vandringskängor väntar. Eller obegamlade som nån av mina små sa en gång för länge sedan…
Senaste kommentarerna