Vindelälven

Som livet självt rinner hon där genom årstiderna. Trygg och vacker men lite oberäknelig. ”Som ett kvinnfolk ” tycker jag mig höra en man säga. Och jag ler lite och nickar igenkännande

På ytan glittrande blå och glad som en sådan där frisk septemberdag då man noterar i förbifarten att lingonen minsann börjar vara mogna vid älvbrinken.
Eller spegelblankt trolsk och stilla som i en andlös ljus sommarnatt efter att ha blivit berörd, översköljd av känslovirvlar. Då lommen ropar i solnedgången.

Vred, motsträvig gråsvart och inte att leka med. Till och med farlig i sin vrede. Men mäktig och storslagen i all sin urkraft. Man stannar på land och håller sig undan. Iakttar, tills böljorna ebbar ut, och solen börjar glimma i vågorna som sansar sig och lägger sig till ro. Lugnet efter stormen då fåglarna så småningom börjar kvittra igen.

De kurviga strömmarna. Snabbt förbipasserande med svartblank yta. Ett skenbart lugn som inte visar de djup och råkar där strömmarna sliter och gör ont. Virvlar farligt kring lömska stenkanter. De vassa stenar och fastkilade hemligheter som döljer sig i djupet. Som aldrig syns på ytan annat än som vackra ringar i strömmen, men likväl finns där och riskerar att dra någon med sig i djupet.

Eller selet. Det breda lugna och lite alldagliga som färdas stillsamt genom dagar och år. Som inte gör något väsen av sig direkt men som döljer så mycket skönhet och spänning. Dess råkar djuphålor och grund. Vackra uddar och så alla dessa ställen att glädjas åt. Att fiska bada leka vid. Att färdas till.
Om man blundar kan man nästan höra storharren vaka vid Björkfallet. Eller ljudet av sjöfåglarnas vingslag. Eller ana en trollsländas hisnande dans i regnbågens skimrande färger.

Vårfloden som helt fräckt brer ut sig, invaderar strandängarna och skapar en viss oro för hur det ska bli den här gången. Ostoppbar, målmedveten. En naturkraft som regelbundet återkommer och som vi alla är medvetna om, men som likaväl överraskar varje gång. Det gäller att ha tålamod och lära sig hantera dessa regelbundet återkommande flöden som skapar oro men också föder nytt liv. Som för en kvinna.

När högvattnet drar sig tillbaka exploderar livet och grönskan kulminerar. Videungarna och smörbollarna. Kabblekorna och Liljekonvaljerna. Violerna och de vilda Orkideérna. Backtraven Smörblommorna och Midsommarblomstren. Och björkarnas hängen, granskotten och den färska kådan i den gamla tallens barkskrymslen. Och själens jubel över det storslagna i det enkla. Känner du igen dig i henne? I livet.

Ett regnil som från ingenstans. Med enstaka tunga droppar som övergår i ett susande crescendo där regnet piskar sönder den blå vattenytan till en grå massa. Övergående eller ihållande. Tills det lägger sig, stillnar och urladdningen är över för denna gång. Eller ett glittrande solregn. Som renar, pånyttföder eller tröstar Detta renande friska och läkande vattenflöde.

Forsarna – älvens vackra kännetecken. Livfulla, mäktiga, fria och brusande. Kraftfulla och farliga. Det gäller att sätta foten rätt på de hala hällarna. Eller att stå på god fot med en forsrännare. Historiens vingslag hörs om man lyssnar noga. De liksom susar förbi genom tunna slingor av falnade eldar och kaffedoft vid stranden om försommarkvällarna.

Bruset. Det stillsamma sorlet som bär med sig minnena, men som också städar sinnena. Som får oss att blunda och låter oss uppfyllas, tömmas och pånyttfödas.

Holmarna, öarna, dit ibland inga broar eller vägar går eller når över strömmarna och djupen. Precis som de öar vi alla har inom oss. De som vi nogsamt vaktar eller i hemlighet hoppas och längtar att någon ska göra sig besväret att nå. Man hoppas någon en dag ska vilja utforska våra innersta gömslen. Våga ta sig över strömmarna till varje pris, och våga möta oss precis som vi är. Där vid våra hemliga trädgårdar fyllda av drömmar och lust, men kanske också vid våra gamla bosättningar av skam rädsla och hemska erfarenheter som vi inte kan ta oss ifrån. I väglöst land.

Men älven hon finns där för oss och flödar genom eoner av tid. Genom årstider och genom ljus och mörker. Genom sol och genom regn. Trösterikt lärande och läkande i all sin mäktighet. I all sin enkelhet. Obeveklig men fridfull och trygg. Här vill jag alltid kunna stanna till, återvända, luta mitt trötta huvud och ta emot hennes kraft och glädje. Hon som brusar i mitt blod.