Hennes närvaro
Ser fram emot morgondagens resa till barndomsbyn och mitt möte med syskonen. Det är verkligen något speciellt med byn och den älv jag växt upp intill. Vindelälven. Varje gång jag kör längs den, och speciellt ett par mil före och efter min barndomsby Vindelgransele så blir jag varm i hjärtat och blank i ögonen. Jag känner igen stenar strykor och strömmar. Detta vilda brusande vatten som rinner som en silverström genom landskapet och närt bygden med sin fisk och sitt flöde.
Jag tycker mig känna hennes närvaro redan innan jag ser henne. Den omgivande terrängen vittnar om att nu är hon nära. Doften av tall, hed, sand och historia smyger sig in genom ventilationen i bilen och jag känner det i hela mig. Jag stannar alltid på första bästa parkering går ut och ställer mig och tar emot det hon har att ge mig av sin energi, frihet och rörelse. Tankar kraft inför kommande mer trista dagar – och tills vi ses nästa gång.
För varje dag, varje timme vittnar de högresta furorna med sina gyllene stammar och de blanka stenhällar om vad som är på väg att ske. Våren segrar, vårfloden flödar mäktig fri och yster på sin färd sommaren till mötes. Och oavsett årstid identifierar jag mig med henne. Genom hela livet, oavsett ålder så finns det alltid något igenkännande och lärorikt i den gamla älvens färd mot havet. Något hoppfullt. Just nu är det vår. I mitt eget liv börjar löven gulna så smått, men vi har ändå något ihop vi två som alltid kommer att bestå. Hon och jag
Snart kommer jag åter igen att minnas flottningen från min barndomstid, den speciella försommartid med sin mystik, doft och sina karaktäristiska människor, då bygden och älven levde upp intensivt under några ljusa försommarveckor, och efterlämnade tomma sel, brustna flickhjärtan och svårtorkade flottarstövlar runt om i gårdarna sedan flottningen dragit förbi.
Älven – Min barndoms utflyktsmål, dit man for och eldade och fikade. En speciell sorts samvaro. En viktig del av mitt liv.
Senaste kommentarerna