Småfåglar Julkärvar och Farfars lillpiga

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid Farfar Gustav. Därför satte vi alltid ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern.

En julkärve hörde också till utsiktsbilden från vårt köksfönster. Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mig de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag satt efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och trutade med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och Farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster Ellen lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio. Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så ”syndiga” uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet.

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt under hennes begravning att jag störde ceremonin. Mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte att gå dit till farfars varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i det röda snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit för att titta på när han eldade sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars lilla vedrum under snedtrappen. Jag kunde sitta en stund där inne i dunklet och bara andas in dofterna av den torra veden. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade strängt ned på mig med sina gula glasartade ögon. Och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som Forte, Flute, Echo eller Piano. Jag trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna… Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort, studentfoton och bröllopsbilder på mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod den skimrande ljusbågen och den söta doften från farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar i den svala luften.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.