Som ett träd

Vaknar som ”ini säcken”. Så skulle mamma ha sagt. Snön som faller här utanför lägger en dyster hinna över våren som förrädiskt lockat oss att ställa fram utemöbler och njuta av barmarksdoft här och där. Man hade just börja känna mitokondrierna pysa av energi och dansa polka där inne i cellkärnorna.

De stackars tufsiga vårfåglarna kurar i träden och i björkriset. De kom av sig lite i friningen. Som det kan bli för oss människor. Det är som mest intensivt i ungdomens vår.

Inga vyer man har lust att fota i detta gråväder. Bläddrar bland mina gamla bilder och fann denna från en promenad i Mölndal i december.

Ett typiskt tvärsnitt av ett långt liv som plötsligt ändades. Ser ni årsringarna? De goda och de dåliga åren. Livets dagar månader och år kan följas med fingertoppen. Trauman, smärtsamma separationer, uppbrott och förluster kan anas eller tydligt urskiljas.

Blir påmind om att vi alla bär med oss allt som hänt, ända från det vi var små frön och kottar. Och att barken är kärleken, kraften och sammanhanget som håller ihop oss ända tills vår sista stund.

Låt oss susa högt över marken så länge vi lever. Sträcka oss mot himlen. Låta fåglarna bygga bon i våra grenverk och bära med sig våra drömmar och vår längtan ut i vinden. Skicka våra rötter så djupt vi kan i myllan eller klamra oss fast på stenhällan. Och tålmodigt vänta på bättre dagar. Långt bortom snöslask och corona.