Lucka 7. Pepparkaksbak och Tomteland

Lucka 7. Pepparkaksbak och Tomteland

Äntligen så var det dags för det årliga efterlängtade pepparkaksbaket. Mammas gamla trotjänare hushållsassistenten gjorde sitt inträde i hushållet någon gång i slutet av 60-talet, och revolutionerade därmed både matlagning och bakning. Jag stod som vanligt nyfiket bredvid och såg när mamma vecklade upp det guldiga mildapaketet, öste upp det frasande strösockret, strök måttet med vetemjöl, och följde den gyllene sirapens ringlande väg ut ur flaskan ned i den stora rostfria degbunken.

Sist men inte minst var det dags för de ljuvligt aromatiska pepparkakskryddorna. Jag hade omsorgsfullt skött uppdraget att stöta kryddnejlikorna i mässingmorteln tills de var ett silkeslent brunt mjöl. Kanel, ingefära och kryddnejlikor tillsattes så sist i degbunken, och den härliga doften steg snart i det spisvarma köket.

Jag iakttog fascinerat degkrokarnas karusell när ingredienserna blandades och antog formen av pepparkaksdeg. När den blivit riktigt brun, blank och fin, och när mamma slutligen justerat mjölmängden med sin fingertoppskänsla, var det dags för degen att vila till efterföljande dag i vårt svala skafferi. Först då skulle det bli dags för själva pepparkaksbaket. Degen täcktes med en ren fin kökshandduk, men innan mamma stängde skafferidörren hann man knipa sig en liten smakbit.

När jag följande dag kom hem från skolan var mamma redan i full färd med bakningen och stora högar med färdiga pepparkakor täckte köksbänkarna. På det stora bakbordet av trä låg kaveln och pepparkaksmåtten. Hennes stora kavel och min lilla låg intill varandra. Här fanns stora och små hjärtan, stjärnor, gubbar, gummor, hästar, grisar och bockar.

Mamma mjölade bakbordet och gav mig den degklump hon sparat undan för min bakning. Vi hade likadana förkläden hon och jag. De var rödvita med svarta ränder och en liten rundad volangkant längst ned, och jag skulle tro att vi var de sötaste små bagerskor som någonsin skådats i dessa trakter.

Aldrig har väl något fika smakat bättre än då, med pepparkakor och iskall mjölk, efter väl förrättat värv. Mamma tog sig en liten kaffetår i sin blommiga kaffekopp med rosenknoppar på, och vi sparade en liten klump pepparkaksdeg till pappa som snart skulle komma hem från skogen blöt och trött, och som alltid sugen på något gott.

När bakningen var undanstökad så var det dags för tomtelandet att plockas fram. Det var ännu en av min barndoms traditioner. På den gulmarmorerade bänkskivan lades så vadden ut i breda remsor, och kuperades till ett fint snölandskap. På vadden ställde vi så ut de små husen, gjorda av pepparkakshjärtan, tre och tre, ihopsatta med kristyr över en pappkonstruktion. Små hus, och lite större hus i en grupp flankerade av gröna pappersgranar i olika storlekar, som bestod av flera skikt kartong och som sytts ihop med en söm från topp till rot, för att sedan vikas ut till stående.

I vadden ligger små flugsvampar, lingon och kottar. Och lutade mot de små husen sitter tomtelandets invånare, pyttesmå röda garntomtar med nötta ansikten av papier machie. De har ett lite förvånat ansiktsuttryck i sina små nunor.

En av tomtegubbarna ligger inne i sitt pepparkakshus och sticker bara ut sitt lilla huvud genom öppningen. Han spanar ut över det pepparkaksdoftande köket, över mamman och den lilla flickan i sina likadana förkläden och insuper den fridsamma harmonin i att få bo här i det fina tomtelandskapet, granne med Jesusbarn, pepparkaksbockar, änglar och flugsvampar. Allt i en enda salig blandning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.