Lucka 14. Lösgommar och Småtomtar

Av , , Bli först att kommentera 7

Lucka 14. Lösgommar och småtomtar.

Det hände inte ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.

En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så satte man i träklotsen som hade en rundad sida att hålla emot med medan man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.

Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.

När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag – att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.

Fantasin flödade i det fria skapande, och vi gick beväpnade med bordsknivar och virknålar in med liv och lust för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.

Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de var lite busiga och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackbitar och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville inte att det roliga skulle ta slut.

Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.
Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.

Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när igen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite i knäckraderna? Tänk – det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna………

Lucka 13. Mjukkakun Fesakusar och Prästens hår.

Av , , Bli först att kommentera 6

Lucka 13. Feskusar Lussekatter och Prästens hår.

Luciamorgon med lussande för mor och far. Kaffetår lussekatter och pepparkakor på silverbricka, tidigt tidigt. Man började sjunga redan längst ned i trappen på väg till dem. Jag minns deras silhuetter mot sänggaveln i teak där de satt i sängen nära nära varandra under besöket från en liten lucia med ljus i hår. Innan arbetsdagen tog sin början.

Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene ”prästens hår” visade jag den för mamma och fick lov att prova.
Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och swisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret för att penslas med sirapsvatten innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och till det en halvljummen mjukkaka med smältande smör och en ostskiva toppade nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till detta en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en människa begära av livet?

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar, ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som ”kammar” – en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heta flottet i den stora brandgula stekgrytan tills de antog en guldbrun nyans. Strax innan det var dags att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela utan att slicka sig om munnen. Dessa favoritbakverk från barndomens julbak hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.

Lucka 12. Stalledrängar och Julspel

Av , , Bli först att kommentera 8

Lucka 12 Stalledrängar och Julspel

Det är den12 dec 1967. Jag är 8 år. Det är dags för genrep inför Vindelgransele skolas julfest med luciatåg och julspel, och nerverna ligger utanpå.

I skolan har vi övat och övat på texter, verser och sånger. De stackars få stalledrängar som fanns i denna min tjejdominerade barndomsvärld, hade bruna kåpor av olika snitt, flackade lite med blicken när de sjöng någorlunda unisont om hur Staffan vattnade sina fålar fem och vi andra instämde med ”vi tackom nu så gärna”.

Mitt i klassrummet hade vi styrt ihop alla skolbänkar och täckt med ett stort vitt tygskynke. På bordet fanns en del rekvisita med julmatsanknytning. Det var dags för Tomtarnas julnatt i musikalsättning. Beväpnade med träslevar, rödklädda och luvprydda skulle några av de minsta barnen krypa upp på bordet i vers tre: Se nu krypa tomtar upp bland faten, upp bland faten. Tissla tassla – god är julematen, julematen…..

Man kunde ana en viss stress hos fröken när de små tomtarna visade sig vara ganska skrymmande och inte bara fastnade i duken lite till mans, utan även rev ner valda delar ut servisen. En ask häftstift löste dukproblemet.

Själv hade jag grå kläder och en arg tomtemask med vassa innerkanter. Min mun hamnade i maskens näsa, och för ett ögonblick trodde jag att all text var bortblåst ur mitt minne. Turligt nog fann jag mig och klarade alla verserna ur Viktor Rydbergs dikt Tomten galant.

Josef och Maria både såg ut och skötte sig som förväntat. Fåren såg misstänkt människolika ut, och självaste huvudpersonen Jesusbarnet hade något tjall med ögonmekanismen och blundade med ena ögat men agerade för övrigt korrekt.

Luciatåget hade repertoaren noggrant uppskriven på ljusmanschetterna av papp. Vi stod prydligt uppradade i storleksordning och Lucian var vacker som en dag, men en aning orolig för att håret skulle ta eld, när det blev dags för skarpt läge på själva Luciadagen. Vi småtärnor gick i par och tränade idogt på sångerna. Luciasången förstås, och Nu tändas tusen juleljus, Ett barn är fött på denna dag – båda stämmorna, Gläns över sjö och strand.

Ett gammalt lakan var målat och dekorerat fick tjäna som fiskdamm, och fiskarna bestod av små knäckstrutar. Klassrummet var dekorerat med våra smällkarameller och även de flätade korgarna av glanspapper och snöstjärnorna som vi hade klippt till och tejpat på fönstren.

Man var ”bös” alltså pirrig och förväntansfull inför detta uppträdande då mamma och pappa skulle vara åskådare. Men först och främst skulle man lussa hemma för mamma och pappa på luciamorgonen. Mamma hade lyft ned den vita pappkartongen från överskåpet ovanför städskåpet, där de strukna lucialinnena i olika storlekar låg och tagit fram det minsta av dem, tillsammans med en rulle silverglitter och den ställbara luciakronan av silverplåt till mig.

Stegen satt som en smäck, och likaså texten till alla tre verserna i luciasången. Det var bara lite svårt att komma ihåg om man skulle gå ner eller upp i tonhöjd på slutet ni vet…Sankta Lucia, Sankta Lucia.

En magisk luciadag väntade, och genrepet hade gått bra. Ute låg det snötäckta vinterlandskapet gnistrande vitt i stjärnljuset, och inne somnade alla små skolbarn med pirrande magar inför morgondagens stora evenemang.

Lucka 11. Julklappsbestyr i rimstugan

Av , , Bli först att kommentera 10

Lucka 11 Julklappsbestyr rimstugan

Vår kära lilla mamma var en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv låg hon ju helt rätt i tiden

När jag var barn, brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom i Lycksaberg. Om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra kryssa för och räkna slantarna. Känns det igen?

Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om papperet och om de fina snörena och banden.

Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källaren. Och det gick ju alldeles utmärkt, om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sig runt köksbordet där ett koncentrerat klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer.

I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs och så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till Sixten förstås. Allt skulle slås in och sedan rimmas efter alla konstens regler.

Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången, det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången hade blivit över vid valet där pappa jobbade i vallokalen. Och jag minns hur han sedan körde till Lycksele med de förseglade kopparurnorna på valnatten. Att rimma på baksidan av gamla valsedlar, ljusblå vita eller gula, gick också bra.

Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet. Jag klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna. Försöker stå emot frestelsen att glutta. Men har kalenderskandalen i färskt minne och övervinner frestelsen.

Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser i minnet hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lade ned sådan omsorg på. Det fanns även speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som man skulle klistra intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift åt en liten blivande postkassörska.

Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara. Givetvis. Han ansåg att vers på rim var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi var inte värt ett vitten enligt honom. Jag drog mig till minnes ett par av Frödings dikter som pappa brukade läsa för mig för att komma i rätt rimmarstämning. Detta fick mig att verkligen lägga manken till för att åstadkomma så fina rim som möjligt, och när han berömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.

Själva julklappsbestyren, förberedelserna inför själva givandet var så roliga, och för varje ny klapp eller rim man färdigställt, så gladdes och småmyste man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men jag gluttade aldrig i ett paket! Möjligen ett….På hedersord.

Lucka 10. Änglahår, Änglaspel och Tomtebloss

Av , , Bli först att kommentera 7

Lucka 10. Änglahår, Änglaspel och Tomtebloss

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små. Den bör definitivt plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av Sandra i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken eller med den fina tavlan med skyddsängeln som hängde på väggen i mammas och pappas sovrum. Eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får…. Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett på varje bänk.

Änglaspelet som vi hade hemma, fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma hål, ta fram fyra nya fina ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade – änglarna började snurra runt och de små mässingstavarn klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för ”änglandet” i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig dock omedelbart den enerverande klådan i strumporna, av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet – till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag föregående år, öppnas försiktigt. På asken avbildas gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas innan jag bränner fingrarna på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor, sprider för ett ögonblick sitt ljus, sitt ljud, och den omisskännliga doften av tomtebloss över vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och förväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. Om en barndoms jul, i längtans land, för ganska länge sedan.

Lucka 9. Småfåglar Julkärvar och Farfars lillpiga

Av , , Bli först att kommentera 9

Småfåglar, Julkärvar och Farfars lillpiga

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid Farfar Gustav. Därför satte vi alltid ut talg och svål från höstslakten så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern.

En julkärve hörde också till utsiktsbilden från vårt köksfönster. Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mig de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag satt efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och trutade med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och Farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster Ellen lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio. Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så ”syndiga” uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet.

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade så förtvivlat och så högt under hennes begravning att jag störde ceremonin. Mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr. Eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte att gå dit till farfars varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i det röda snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit för att titta på när han eldade sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars lilla vedrum under snedtrappen. Jag kunde sitta en stund där inne i dunklet och bara andas in dofterna av den torra veden. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade strängt ned på mig med sina gula glasartade ögon. Och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som Forte, Flute, Echo eller Piano. Jag trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna… Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt. Det lät så högtidligt och mäktigt.

På orgeln stod fina svartvita realkort, studentfoton och bröllopsbilder på mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod den skimrande ljusbågen och den söta doften från farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar i den svala luften.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

Lucka 8. Bjällerklang och Änglaspel

Av , , Bli först att kommentera 10


Bild lånad från internet.

Lucka 8. Bjällerklang och Änglaspel

Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den här gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på Pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret.

”Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.
Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn”

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.

Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män och kvinnor i alla tider längtat och skyndat sig hem till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna. Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände.

Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från spelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro. Men i luften finns även något mer – förväntan.

Just då gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga, men distinkta ljudet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer!

Mitt lilla hjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från elementet tränger upp genom springan på fönsterbrädan, det knäpper i elementet och kontrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns stark.

Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda, och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan, när jag vill, höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den av mamma framställda stolen. Hur han kramar mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Hon mötte honom alltid med frasen: Lever du verkligen gubben min❤ Mamma stod bredvid och tog emot de isiga plagen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i arbetsveckan. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbänken!

Han kunde aldrig få nog av henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hennes spilta på väg in till ladugården. Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrater, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om – Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem……alltid denna längtan hem.

Lucka 7. Pepparkaksbak och Tomteland

Av , , Bli först att kommentera 6

Lucka 7. Pepparkaksbak och Tomteland

Äntligen så var det dags för det årliga efterlängtade pepparkaksbaket. Mammas gamla trotjänare hushållsassistenten gjorde sitt inträde i hushållet någon gång i slutet av 60-talet, och revolutionerade därmed både matlagning och bakning. Jag stod som vanligt nyfiket bredvid och såg när mamma vecklade upp det guldiga mildapaketet, öste upp det frasande strösockret, strök måttet med vetemjöl, och följde den gyllene sirapens ringlande väg ut ur flaskan ned i den stora rostfria degbunken.

Sist men inte minst var det dags för de ljuvligt aromatiska pepparkakskryddorna. Jag hade omsorgsfullt skött uppdraget att stöta kryddnejlikorna i mässingmorteln tills de var ett silkeslent brunt mjöl. Kanel, ingefära och kryddnejlikor tillsattes så sist i degbunken, och den härliga doften steg snart i det spisvarma köket.

Jag iakttog fascinerat degkrokarnas karusell när ingredienserna blandades och antog formen av pepparkaksdeg. När den blivit riktigt brun, blank och fin, och när mamma slutligen justerat mjölmängden med sin fingertoppskänsla, var det dags för degen att vila till efterföljande dag i vårt svala skafferi. Först då skulle det bli dags för själva pepparkaksbaket. Degen täcktes med en ren fin kökshandduk, men innan mamma stängde skafferidörren hann man knipa sig en liten smakbit.

När jag följande dag kom hem från skolan var mamma redan i full färd med bakningen och stora högar med färdiga pepparkakor täckte köksbänkarna. På det stora bakbordet av trä låg kaveln och pepparkaksmåtten. Hennes stora kavel och min lilla låg intill varandra. Här fanns stora och små hjärtan, stjärnor, gubbar, gummor, hästar, grisar och bockar.

Mamma mjölade bakbordet och gav mig den degklump hon sparat undan för min bakning. Vi hade likadana förkläden hon och jag. De var rödvita med svarta ränder och en liten rundad volangkant längst ned, och jag skulle tro att vi var de sötaste små bagerskor som någonsin skådats i dessa trakter.

Aldrig har väl något fika smakat bättre än då, med pepparkakor och iskall mjölk, efter väl förrättat värv. Mamma tog sig en liten kaffetår i sin blommiga kaffekopp med rosenknoppar på, och vi sparade en liten klump pepparkaksdeg till pappa som snart skulle komma hem från skogen blöt och trött, och som alltid sugen på något gott.

När bakningen var undanstökad så var det dags för tomtelandet att plockas fram. Det var ännu en av min barndoms traditioner. På den gulmarmorerade bänkskivan lades så vadden ut i breda remsor, och kuperades till ett fint snölandskap. På vadden ställde vi så ut de små husen, gjorda av pepparkakshjärtan, tre och tre, ihopsatta med kristyr över en pappkonstruktion. Små hus, och lite större hus i en grupp flankerade av gröna pappersgranar i olika storlekar, som bestod av flera skikt kartong och som sytts ihop med en söm från topp till rot, för att sedan vikas ut till stående.

I vadden ligger små flugsvampar, lingon och kottar. Och lutade mot de små husen sitter tomtelandets invånare, pyttesmå röda garntomtar med nötta ansikten av papier machie. De har ett lite förvånat ansiktsuttryck i sina små nunor.

En av tomtegubbarna ligger inne i sitt pepparkakshus och sticker bara ut sitt lilla huvud genom öppningen. Han spanar ut över det pepparkaksdoftande köket, över mamman och den lilla flickan i sina likadana förkläden och insuper den fridsamma harmonin i att få bo här i det fina tomtelandskapet, granne med Jesusbarn, pepparkaksbockar, änglar och flugsvampar. Allt i en enda salig blandning.

Lucka 6. Kola Knäck och Kristyr

Av , , Bli först att kommentera 10

Lucka 6. Kola knäck och kristyr

En av många goda anledningar att längta till julen var allt det goda godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt. Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. En torsdag i december när middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, en vältummad skatt som innehöll min barndoms alla goda bakverk. Kolan var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess, det allra bästa, nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta och knäckiga konstistens, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hedersamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick allt mamma eller någon av storasyskon göra.

Mamma klättrade upp på köksstolen. Där bakom de gulmarmorerade köksluckorna i överskåpet stod de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan de färdiga godisfaten undan i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som belöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag…. Fröjdas vart sinne……

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen med mammas grå tunna ullpläd i knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpapperet innan det lossnade. Så satt man där och mumsade medans man längtande tittade in i glöden. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för ”krig”. Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven. Där blickade Nils Holgersson och hans vänner ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och målade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

Lucka 5. Tvåmetershalsdukar och Snöänglar

Av , , Bli först att kommentera 10

Lucka 5. Tvåmetershalsdukar och snöänglar.

Hemvägen från skolan kunde vara en ganska långdragen historia. Vi skolbarn gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen, så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken. Bara en liten ögonspringa syntes då jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd. Och jag kan än idag känna känslan av det kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i dem och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på farstubron gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat. Sedan raka spåret in i stugvärmen för att hänga av sig dessa svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket. Och den närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken och trycka till formarna i hörnen.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning var en stor dag. Min storkusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen. Vi hade detta år beställt Mors Julbrev och så en Lilla Fridolf som min bror Sixten skulle få i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel. Få breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någon gång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätornna. Den skiner över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.