Kategori: Äldreomsorgen i mitt hjärta

Om Liljekonvaljer och om att skapa en god känsla

Av , , 1 kommentar 0

Häromkvällen, mitt i stöket och helt oväntat kom en av min systers väninnor förbi. Jag har mött henne då och då hos min syster och minns henne från min barndom hur jag storögt beundrade mina storasystrars snygga tjejkompisar när de ibland besökte Vindelgransele.

Marlene är det omöjligt att möta, utan av smittas av hennes alltid lika glada och varma ögon och leende. Just i kväll har hon tagit sig tid och framför allt för! att titta in på vägen hem med en fint bunden liljekonvaljbukett, och ett vackert handskrivet kort.

Marlene jobbar som rehabassistent i äldreomsorgen, och vi möttes häromveckan då jag körde Tankeväckaren på deras inspirationsdag. Hon ville visa sin uppskattning och gissa om det värmde i hjärtat.

Jag brukar ju säja att modern demensvård i mångt och mycket – för oss som på olika sätt jobbar kring människor med demenssjukdom – handlar om att skapa en god känsla hos den vi hjälper. Att vara medveten om vilken kraft och effekt man kan ha med att i varje situation och möte reflektera över vilken känsla man förmedlar med sina ögon, sitt ansiktsuttryck, sitt handlag och sitt kroppsspråk.

Just denna kväll blev jag återigen påmind om kraften i en medmänniskas uttryck. Det handlar inte bara om en blombukett och ett kort – det handlar om en fin tanke som burits ända fram till ett verkställande i en gärning.

Hon hade tagit sig tid att åka till ett liljekonvaljställe, plocka blommorna, binda dem, leta fram ett fint kort och en fin penna, satt sig ned, formulerat varma tankar och omsatt i skrift, avsatt tid och kraft mitt i en hektisk arbetsveckas dyrbara kväll, för att ge mej detta bevis på omtanke.

Det tycker jag var storslaget och smittade även mig med lust att försöka vara likadan. Ni ser vilken effekt, och den varma känslan sitter ännu i.

Marlene – du är medicin för den du möter!

Goda idéer

Av , , Bli först att kommentera 0

Tillbringat dagen i kreativt sällskap där visionerna fick flöda fritt om hur man kan tänka utveckling och förbättring för demensvården även i den framtid som redan är här. Även om slantarna sinar så har vi ett starkt kapital i många kunniga engagerade och idérika människor. Det är precis vad vi måste ha för att klara framtidens behov.

Äta bör man…..

Av , , Bli först att kommentera 0

Läser med glädje dagens fina artikel i VK från Sjöjungfrun, där man lagar gomat ibland tillsammans med de boende.

Det har gått ett par månader sedan jag tipsade Vk om några fina exempel från äldreomsorgens smörgåsbord av härliga jobbare. Jag är glad att vi får läsa om dem nu, och hoppas att vi får läsa mera i ämnet.

Döden, Döden, Döden….

Av , , 3 kommentarer 0

Med de orden inledde Astrid Lindgren sina telefonsamtal med sin syster…. och så var det ämnet avklarat och de två kunde ägna sig åt att prata om livet resten av samtalet.

Idag har jag fått nöjet, möjligheten, förmånen att lyssna på två av vårt lands kunnigaste föreläsare i ämnet. Peter Strang, vår ende professor i ämnet Palliativ vård, samt Lars Björklund, sjukhuspräst , författare och jag vill lova att det har förekommit både skratt och tårar i dagens forum bestående främst av vårdfolk.

Döden – ett angeläget, styvmoderligt behandlat samtalsämne som angår oss alla, som rör, berör och till syvende och sist kommer att bli allas vår erfarenhet. Lika säkert som vi fötts till dennna jord, lika säkert är det att vi ska lämna den en dag.

Viktiga rubriker som: När orden inte räcker – om vanmakt i mötet med patienter och anhöriga, eller – Kärlek och tillit som motvikt till ångest – om att dela och ta emot – stod på agendan. Ni förstår att det var mycket intressant och givande att ta del av deras kunskaper.

För oss som arbetar i äldreomsorgen, eller själva har ett antal år på nacken, kanske döden inte känns lika främmande. Den finns alltid i vår närhet och eftersom vi ofta arbetar med människor som lider av sjukdom som förkortar livet, så får vi ständigt tillfällen att öva oss i att förhålla oss till det faktum att livet tar slut.

Vi har sett den, mött den och hittills överlevt.

Det svåra mötet med någon som står inför sin egen eller en närståendes bortgång, är lika svårt som enkelt. Det handlar om att vara människa, medmänniska, att lyssna och att våga vara tyst lite längre än man tror att man ska klara av. Då kan man få höra saker…

När man pratar om palliativ vård, får man lätt intrycket av att det enbart handlar om cancervård och hospice. Det känns verkligen på tiden att även vi i äldreomsorgen – i kommunen där 80% av äldrevården äger rum och många slutar sina dagar – har rätt sorts kunskap, kompetens och inställning.

Man ska inte få någon andra klassens vård i livets slutskede bara för att man är äldre och kanske bor i ett särskilt boende.

Det är varje mäniskas rättighet, gammal som ung, att bli bemött med vördnad respekt och kunnande. Att närstående får ett lyhört och professionellt bemötande.

Och om så är möjligt – att vi som personal även kan hjälpa människor att överbrygga rädsla, att skapa miljöer för människor att våga möta varandra i livets sista tid.

 

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont……eller??

Av , , 4 kommentarer 3

Ursäkta men jag skulle vilja säja en sak……..

Blåste idag dammet av min gamla ungdomsbibel som vilat orörd i många år eftersom jag idag när jag körde hem från jobbet fick rubriken till dagens blogg uppseglande i mitt huvud. Egentligen är det bara symboliken jag var ute efter när jag hittade 23:psalmen och dubbelkollade att söndagsskolans minnesverser satt korrekt i hjärnbarken.

En annan biblisk metafor handlar om "hur varg och lamm skola beta sida vid sida" i paradiset. (Nu är det bäst att hålla i hatten och tungan rätt i mun så man inte blir feltolkad eller misstagen för att ha gett sig in i politiken) Jag vill därför starkt poängtera att jag enbart skriver i egenskap av den lätt obstinata civila lilla mänskliga skattebetalare jag är. Det är medkänsla för den lilla utsatta människans sak som driver mig,

Om ni tror att jag med vargen och lammet syftar på kommunen och landstinget – så tror ni alldeles rätt. Vem som är vem är upp till läsaren att själv välja. Något paradis på jorden kan man nog inte förvänta sig, men Min poäng med detta något kryptiska inlägg är denna:

När jag själv blir gammal och skruttig (läs vandrar i dödsskuggans dal) och är i behov av kompetent omhändertagande, hoppas jag vid Gud att båda parter har lyssnat till en liten skattebetalare i Sörfors, svalt stoltheten, slutat bråka om vem som ska betala vad (ur mina/dina pengar) och tömt de klirrande sekinerna från varsitt håll i en gemensam pott, där ordet SAMVERKAN står skrivet med glödande kol.

Rätt och slätt…vore det inte ganska smart att inrätta en ""fridens zon"" finansierade av båda parter där man slapp tjafsa om betalningsansvar eller behöva skicka hem skröpligt folk för tidigt från sjukhuset. Framforcerade lösningar gynnar ingen. Har vi råd att ägna betald arbetstid åt att sitta i långbänk och bolla heta potatisar mellan varandra? Det blir både dyrt och skapar onödigt lidande. De värdegrundsord jag kan är: Omtanke, öppenhet och medskapande. Hur lyder landstingets värdegrund? Någon?

Vilken dag!

Av , , 6 kommentarer 0

Tre tankeväckare på rad denna dag: På Skräddaren för HSLpersonal från hela Sverige. Därefter för kommunens sköterskepatrullen och så – i eftermiddags för de Aktiva seniorerna i en fullsatt Vasakyrka.

Så många härliga människor. Nu är jag dock en aning trött och hämtar andan inför kvällens begivenhet – Tjejfiskeklubben Fjällorna har sin första officiella träff för Umeåavdelningen kl 18.30. dags att ge sig av. Hoppas även hinna in en sväng i Sörfors Betel där intresseföreningen har årsmöte.

I morgon är det dags för det första besöket av två i Vännäs med Tankeväckaren. Jag har på känn att jag kommer att möta åtminstone en av bloggkamraterna härifrån. Inte utan att man blir lätt nervös!!! Håll tummarna gott folk!

En ända med förskräckelse…..

Av , , 3 kommentarer 0

Är det det man har att vänta den dag man själv hamnar i äldreomsorgen???

I dag är jag heligt förbannad, så vanmäktig som man bara kan bli när man får höra antydningar om att det idag – 2009 – kan finnas ställen, där man inte alls får gå på toaletten under dagen utan förblir sittande i samma blöja hela dagen – vare sig man behöver blöja eller inte.

Jag hoppas vid Gud att detta inte stämmer… att inte personer som är satta att värna om de svagaste, de som ansvarar för ge dagen ett värdigt och bra innehåll för den som inte längre själv förmår att göra sin röst hörd åsidosätter sina grundläggande arbetsuppgifter.

Kan det verkligen vara möjligt att man menar att det inte finns tid BÅDE till matning och toalettbesök.

Om du som läser detta känner igen dig så vill jag uppmana att omedelbart lämna walkover till en människa som har en humanitär syn på omvårdnadsjobbet.

Eller är det kanske så att det är dags att införa "lika för alla"?

”På den här arbetsplatsen får varken personal eller brukare gå på toaletten under dagen……alternativt välja på toalettbesök eller matrast”

Ni hör ju själva hur absurt det låter. Till dej som rodnar när du läser detta eller vet med dej att du tyst åsett liknande missförhållanden.

Damma av civilkuraget – häv upp din stämma i arbetsgruppen, anmäl eller ta upp det med arbetsledningen….gör vad som helst …..utom att stilla tiga.

Undrar när man blir skyldig….

Av , , 1 kommentar 0

Det känns liksom så när man öppnar och tittar i det orangea kuvertet. Känslan är att det bara är en tidsfråga innan man istället blir skyldig staten. Komer man att få arbeta av skulden månne?

 Lyssnar avundsjukt på R och hans polare som gottar sig åt snart förestående år av exotiska fiskeresor och idel sovmorgnar. Vilka lyxlirare med sina inarbetade pensioner och stinna bankkonton! Det lär man nog aldrig själv få uppleva då framtidens pensioner säkert har gått upp i rök bortdribblade av hasardspelande fallskärmsjägare.

Jag har en idé….varför inte låta alla dessa återbetalande jättebonusar hamna raka spåret ned i äldreomsorgens gapande hungriga hål.

Jag blir lätt illamående när jag hör talas om bonusar och löner på 60 miljoner kronor och undrar i mitt stilla sinne om det verkligen är rimligt/möjligt att en vanlig människa kan utföra ett arbete som är värt alla dessa pengar.

Om jag blundar kan jag se den lååånga raden av undersköterskor eller busschaufförer som skulle krävas för att motsvara en enda pamps pengapåse. 60 miljoner….tänka sej!!!!

Hem ljuva hem

Av , , 5 kommentarer 0

Nu åter i hemmets sköte. Med fiskefacit i hand hade vi nästan kunnat stanna hemma denna helg då vi knappt stuckit ut näsan utanför dörren pga blåst, gråväder och inomhusjobb.

Vi stannade på hemvägen hos mor Marianne och fick god middag i mitt barndomshem. Inget går upp mot de ljuvliga gula mandelpotatisarna som vuxit i hembygdens sandmylla serverade ihop med mammas goda kött och morötter.

Efter att ha ”stalpt” ikull R på rumssoffan för en powernap, skred jag till verket med frisörsaxen i mors kalufs och vi fick oss därmed en pratstund på tumanhand.

Jag förstår att hennes oroliga tankar just nu cirklar kring hur det kan vara i äldreomsorgen, och kan ana en viss vånda inför framtiden i det hon berättar. Hon säjer att hennes önskan är att få leva och verka i sitt eget hem ända till sista andetaget.

När jag ser hennes livfulla väsen känns det helt overkligt att hon en dag kommer att vara borta, och jag säjer att jag hoppas att hon får vara kry och leva livet länge till, precis som min mormor gjorde.

Vi väcker R med en kaffetår och han ”kommenderar” mig som vanligt till pianot från sin liggande position på rumssoffan och vill att jag spelar lite ”gammsånger”. Mamma instämmer från sin fåtölj och jag slår mig därmed ned vid pianot och börjar spela det allra första som kommer ut ur mina fingrar.

Det blir som så ofta här i barndomshemmet något ur den stora frikyrkliga repertoar jag växt upp med, och som jag av någon konstig anledning kommer ihåg så mycket ifrån fastän jag inte sjungit sångerna på 30 år.

När jag börjar sjunga och hör innebörden i den gamla texten – vänder jag mej till mamma och vi ler i samförstånd med varandra – och tänker på vårt samtalsämne nyss….

Jag är så nöjd här – med bara en hydda
Fast guld och silver ej blivit min del
I himlastaden jag skall få det bättre
med silvermurar och guldpanel

Jag har en boning, där strax bortom bergen
i livets land där vi åldras ej mer
Där finns ej tårar – allt i fullkomning strålar
ett härligt land där ej solen går ner.

Det var det mamma menade. Hon tror ju stenhårt på en himmel efter detta….och tro vad man vill….men visst låter det ganska skönt?

Goda exempel

Av , , 1 kommentar 0

VF är först ut med sin artikelserie om olika bra saker som händer i äldreomsorgen. I gårdagens nummer finns den första som handlar om Äldrevårdsteamet och beskriver det utvecklingsarbete som pågår med utbildning, handledning och stöttning för de som jobbar med och är närstående till de svårast sjuka inom äldreomsorgen. Syftet med min utmaning till tidningarna var att få dem att våga bryta den trista trenden med idel nedslående rapporter, att istället stärka trötta jobbare, inspirera unga att våga söka sig till äldreomsorgen och kanske väcka lust hos fler att bidra som volontär/frivilligarbetare. Håll utkik efter fler artiklar från olika verksamheter. Jag önskar att jag vågade lägga ut en av bilderna här som jag tog idag på våra snygga pedagogiska handledare inom demensområdet , men det är nog bäst att jag frågar brudarna först;)