Kategori: Barndomsminnen

Golddiggers song

Av , , Bli först att kommentera 8

Guldgrävarsången rätt o slätt kändes som en klockren övergång från mitt förra inlägg om Kristinebergsgruvan. När jag var hemma hos Mor i guldbyn Vindelgransele senast, så gick jag igenom den gamla skivsamlingen av EP och LP-skivor från min barndomstid och hittade  klenoder som minsann slog an både hjärtesträngar minnen och smilband. Märkligt hur gamla texter sitter i ryggmärgen. Framöver kommer lite blandade musiknostalgiska blogginlägg…..

Är det familjen Hedman …….

Av , , Bli först att kommentera 11

Är det familjen Hedman som är ute och åker…En kommentar från en Lyckselebo som kände igen oss när vi skulle tanka på gamla Shellmacken en gång på 60-talet när vi hopträngda i vår grå Volvo Duett var på väg till djurparken. Mina tonåriga storasyskon var måttligt förtjusta över "igenkänningsfaktorn" i den något speciella bilen.

Än idag står det gamla familjekortet från Nina Lundbergs atelje och pryder bokhyllan hemma hos mamma.

Idag kan jag skriva "pryder" och verkligen mena det, men i många år skämdes jag för det och gömde undan det när kompisar eller friare kom på besök. Jag var verkligen missnöjd med min egen bild. Nu ser jag en fin liten flicka med flätor och gluggar i munnen omgiven av en söt mamma, en stolt pappa och fem fina storasyskon. Visst är vi fina!

Om en gammal faster

Av , , 2 kommentarer 8

Min farfars syster lärarinnan Ebba Hedman, även kallad "Lyckselestintan", här intill sin svarta pärla en Austin av 1937 års modell om jag inte minns fel. Den är nu i min bror Sixtens ägo och väntar på upprustning. En gång fick jag åka med en kort bit. Jag kanske var 6-8 år och kom ihåg känslan av undergång när motorn startade.

Faster Ebba och hennes syster Agnes bodde i Lycksele. En gång när vi var på besök och blev bjudna på våfflor fick jag en liten trästol som stod i köket. Den har jag och även mina 4 barn använt och nu står den hos oss i Sörfors och är mest en prydnad.

Faster  Ebba var en av de som tog fram Lyckseledräkten. Ni kan läsa om den  här:  www.wigo.se/index.php/Lyckseledr%C3%A4kten

När jag googlade på Ebba Hedman kom jag till länken om Lyckseledräkten. Smycket till dräkten är den bronsfågel som finns i Västerbottens museums logotype som du kan läsa om här. www.vbm.se/avdelningar/samlingar1/arkeologi1.html  Spännande läsning!

När jag var 16 år fick jag följa mamma och pappa på auktionen efter faster Ebba. Där fick jag ropa in hennes gamla kaffeservis, en Hackefors cremefärgad med guldstjärnor på. Idag är den en av mina käraste ägodelar och har genom en alldeles speciell fantastisk historia utökats till även matservisen i samma serie.

Jag har själv inte så många minnen av min gamla släkting, men känner att jag skulle vilja veta mer. Det är nog bäst att börja med att fråga mina äldre syskon.

 

På fjällsemester 1970 Del 2

Av , , 2 kommentarer 5

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Kvällen låg lång och löftesrik framför.

Långedraget släpade efter båten och vi fick genast några fina rödingar. Målet var en bäck som mynnade ut längst inne i en vik någon kilometer bort.
 
Efter en timmes rodd var vi framme och så gick vi han och jag hela den ljusa julinatten längs denna bäck och öringen var verkligen på hugget. Det är nog det minne av min pappa som känns mest levande av de gånger vi var på tumanhand. Nöjda återvände vi så i gryningen tilbaka till stugan.
 
Den följande dagen bilade vi upp mot norska gränsen och fjällvärlden blev allt vackrare och mer dramatisk för varje mil. En natt i tält vid ett vattendrag blev en rysare då det var riktigt kallt, och idag vet jag att mammas värkproblematik kulminerade denna resa och att hon sedan var sjuk resten av sommaren.
 
På tillbakaresan styrde vi kosan via Laisvall till Adolfström och passerade Gauto – just den här platsen där jag nu tillbringar all min lediga tid. Tänk att då hade jag ingen aning om hur framtiden skulle se ut och att detta genom mötet med R skulle bli mitt smultronställe i tillvaron.
 
I Adolfström tog vi en båttur och jag tycks minnas att vi övernattade där i en stuga någonstans. På kvällen när vi strosade längs Yrafts strand så hade mamma tankarna hos min syster S, och nämde att vi skulle ha köpt en souvenir till henne. Då skrev jag denna dikt på ett blommigt brevpapper som mamma sparat i alla år.
 
Till min syster
 
I aftonens skimmer i fjällvärldens prakt
jag tydligt förnimmer vad modern min sagt:
Köp någonting till min fjärde dotter
en sak, en pryl,men ej några gotter
för det bli man lönnfet utav.
 
Men affären är stängd nu på lördagskvällen
och det är slut på handelstillfällen.
På skär och på kobbar –
jag sliter jag jobbar….
och tro´t eller vill – till sist jag fann den
En skön liten sten att hålla i handen
 

På fjällsemester 1970 Del 1

Av , , 2 kommentarer 5

Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester.

Vi hade vårt orangeblå tält, och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vann på Domus i Haparanda i en tävling: Gissa vikten på laxen.

Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade mot baksidan av mina varma bara ben.

Vi styrde kosan mot Arjeplog, det pirrade i magen. Semester! Silvervägen….pappa hade pratat så lyriskt om Arjeplogsfjällen och alla dess fiskevatten. Jag minns att vi passerade en by med det exotiskt klingande namnet Mellanström innan vi kom till själva centralorten – Arjeplog som låg så vackert som ett smycke vid Hornavans strand. Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten. Jag minns hur det kittlade i magen när jag stod däruppe och såg alla de tusen och åter tusen sjöarna utspridda mellan bergen därner i det blå. När vi tråcklat oss nedför den branta vägen var det dags för ett besök på det omtalade Silvermuseet. Mitt livs första museibesök.

Inne på sitt kontor bakom en glasdörr satt Lappmarksdoktorn själv – Einar Wallquist och målade på en akvarell. Tänk att vi fick se honom livs levande. Som den lilla bokslukare jag var, hade jag redan då läst några av hans intressanta böcker om människors liv öden och umbäranden i lappmarken. Så började rundvandringen i det stora museet. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans försorg.

På turistbyrån i Arjeplog bokade vi stuga och båt i Tjärnberg.  Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han hade lovat mig att vi skulle fiska hela kvällen. Underbart!

Den tämligen nya Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt fascinerat och tittade ut genom bilfönstret över omgivningarna som blev allt vackrare ju närmare Norge vi kom.

Vi campade vid en fin liten sjö. Det var en varm och spegelblank dag och alla vakringar på vattnet gav hopp om ett lovande fiske för kvällen. Aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar mamma gjorde. En ljummen Loranga, ostsmörgås och bulle, miljön och semesterkänslan. Underbart.

Efter några mil svängde vi av från Silvervägen  passerade ett vattendrag och kom så slutligen till Tjärnberg. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss i en av de röda stugorna. Jag minns mammas min än i denna dag när hon insåg att vi tänkte fiska hela natten.  Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på vilken trist kväll det skulle bli för henne som hade en helt annan uppfattning om vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp. 

Vi hyrde en båt, plockade fram långedraget och burken med de spralliga metmaskarna, sprungna ur den frodiga Vindelgranselska myllan, och rodde fulla av förhoppningar ut på den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför. Fisket kunde börja. Pappa och jag – två hängivna fiskare i samma båt.

Spännande timmar i bufflarnas hus – en höstrepris

Av , , 2 kommentarer 18

Lovande rubrik eller hur? Den får symbolisera allt det spännande som faktiskt hände i min lilla värld i den lilla avkroken Vindelgransele på 60-70talet, trots att vi inte hade någon tv, och bara tillgång till ett ytterst begränsat spektra av godkända/tillåtna radioprogram.

Radioprogrammen Det ska vi fira och Barnens brevlåda, Sjörapporten samt Högmässan fick dock grönt ljus av censuren.

Veckans pausfågel räknades också som rumsren och jag minns hur jag som barn satt där på ekparketten i vardagsrummet lutad mot den varma radiogrammofonen medan jag spanande in i det gröna ögat, vred lite på de vita bakelitrattarna och tryckte på någon av de sex knapparna.

Man hade en förväntansfull känsla av att man närsomhelst kunde få närkontakt inte bara med omvärlden utan kanske även med yttre världsrymden.

Kortvåg – Långvåg….. ett myller av spännande ljud, visslingar, tjut, brus och fräsande. Någon gång kunde man urskilja fragment av en upphetsad röst på ett främmande språk och föreställa sig hur någon på andra sidan jordklotet kanske sökte kontakt eller ropade på hjälp. I min värld kunde detta vara upp och nervända kineser, sjömän eller fattiga negerbarn i Afrika.

I skivfacket fanns idel kristen musik: Solstabröderna, Norrbottens evangelister, Familjen Sjöström samt Kjell och Odd, Systrarna Fält och många fler. Man kunde alla sånger utantill och sjöng med.

Storasyskonen kom hem med modernare elektrifierade tongångar: Pelle Karlsson, Kjell och Rolf Samuelsson, Jan Sparring mfl.

Jag rös av vällust, och njöt av att kunna manipulera röstlägena mellan 33, 45 och 78 varv. Det var intressant att höra Systrarna Fälts "De som skåda upp till Herren" i trestämmig kolibrisång förändras vid 33 varv till ett intressant basmurrande.

Man fick även tillfällen att rysa av helt andra känslor ibland under någon av alla "möten" – alltså sammankomster i kapellet i byn eller någon av utposterna eller grannförsamlingarna.

Det fanns redan då en uppmuntrande kultur av att delge budskapet via sång och musik. Predikanter med eller utan hustrur, evangelister, missionärer, familjer, resepredikanter och då och då någon kringresande kristen musiker. Alla var de "systrar eller bröder".

Många var duktiga sångare och musikanter. Andra spelade hellre än bra, och vissa lämnade outplånliga minnen av hemska tongångar och falsk ärrbildning i musikminnet.

Allt utgick från och kryddades av budskapet som ofta framställdes med en dramatisk underton av rörelse och avsett att elda under och skapa effekter som glädje, hänförelse, skuld, skam, botgöring och ånger. Väckelsesånger.

Jag väljer att företrädesvis minnas det musikaliska med glädje, men många av texterna kan vid en närmare analys idag göra mej fullständigt mörkrädd och ambivalent om man ska skratta, rodna eller gråta. Men även där väljer jag att spara godbitarna i hjärtat och se resten som grundval i den fylliga ord/floskel/uttrycksbank som jag idag har nytta av varje gång jag fattar en penna. Den enda bank där jag är stenrik!!

När jag var barn hade såväl dragsspelet som saxofonen blivit rumsrena och betraktades inte längre som syndiga. Dock var det inte alltid självklart att de elektrifierade instrumenten accepterades fullt ut av den äldre generationen.

Några djärva pionjärer (män förstås) trotsade dock inskränktheten och turnerade runt och presenterade med en spirituell underton nya okända instrument såsom Halvakustisk gitarr, hawaiigitarr och elcittra. Man bänkade sig storögt med en upprymd känsla och man ömsom njöt – ömsom förfasade sig. En sak är säker – tråkigt var det nästan aldrig.

Afrikamissionärerna bidrog med målande skildringar i brev till församlingen om knappa förhållanden, umbäranden och framsteg ibland hednabarnen. I söndagsskolan stoppade vi pengar i sparbössan som föreställde en knäböjande tacksam afrikan, som bugade varje gång en slant trillade in.

Idag skäms jag retroaktivt, men mitt i allt fanns ändå en grundläggande respekt och jag minns inget annat än en jämnställd känsla. Vi ville göra gott. På kvällen läste man storögt ur boken om Djungeldoktorn, fascinerad över alla dessa spännande missionärsberättelser, om krokodiler, folkilskna elefanter och rafflande djungeläventyr.

Ibland fick församlingen celebert besök av hemvändande missionärer från "fältet" som visade kläder bilder, och förmål från missionsstationen. De berättade fantastiska historier om människoätande lejon, om bufflar och krokodiler.

Vid ett par tillfällen hade de med sig en livs levande afrikan, som fick turnera i traktens skolor och alltid lämnade de ett svartvitt minnesfoto av missionärsfamiljen. Det var viktigt att bli ihågkommen i tankar och förböner under nästa "period"på fältet.

I mitt föräldrahem finns ett helt album med sådana kort och jag minns att jag brukade undra över hur missionärsbarnens liv tedde sig. Än idag tror jag många pingstvänsbarn med mig kan någon trudelutt på Swahili.

Där – mitt i detta – satt lilla jag och var fast övertygad om att min världsbild var allas. Jag trodde att jag levde i den vanligaste och normalaste av världar. Trygg och ganska lycklig.
 

Dasskontemplation light med Fårgråt´n ännu kvar

Av , , 12 kommentarer 14

Min dasskontemplation brukar vara borte kortare sort´n. Men det är ändå förunderligt hur mycket man hinner tänka på under de 13 sekunder man befinner sig där. Ungefär så lång tid är min uppfattning om hur mycket tid som behövs från "ax till limpa".

R är av en annan uppfattning och kan med lätthet spendera 13 minuter i samma ärende. Vilket som är mer hälsosamt kan diskuteras. Ur stresshanteringssynvinkel är säkert bättre att slå sig till ro och hinna beta av A-F i Arjeplogsdelen i telefonkatalogen eller några kapitel i Das(s) Kapital eller någon annan diger läsning. Men jag föredrar att läsa på mysigare ställen än i kloakmiljö.

Han berättar i mina öron hemska historier om hur man i lumpen fick sitta i på jättedass med många hål. Jag ryser. På toa ska man få vara ifred. Med ens minns jag småbarnsårens toabesök med ständigt bankande barnanävar på dörren. Dassfrid – även om den är kort är en viktigt sak och borde vara en mänsklig rättighet. Privat är ordet.

Trots grekiskt blått och vitt, och världens finaste vy Mittisjön (visst är det så Medelhavet heter översatt till svenska?) glittrande utanför fönstret, frigolitsits, fräsch doft och läslektyr så blir det ofta nytt personbästa på dassbesöken för undertecknads räkning. Jag längtar tills vi får någon slags toa inne.

Jag hinner ändå slänga ett getöga på "Frun är  idag" och brukar oftast justera visaren mellan Underbar – Gullig, så att R ska veta vad som gäller.

– Nu snackar hon skit, kanske du tycker, men för att bespara dig det tänker jag härmed skynda mig att komma till den egentliga saken –  nämligen själva ämnet till dagens dasskontemplation.

Två saker hanns med: Dels en reflektion över hur jag någon gång i barndomen var utsatt för ett bus där några buspojkar var och tjuvtittade under dasset och fasan i att upptäcka att man blivit ertappad med byxorna nere i ordets rätta bemärkelse. Fy vilken förnedring.

Jag kan bli ledsen än idag vid tanken. Just det att någon "tar för sig" av mitt privatliv är obehaglig. Konsekvensen blev att jag för resten av mitt liv känner mig en smula osäker på om buspojkar huggormar eller möjligen "Slurken" ska uppenbara sig från den "undre världen" när man sitter med byxorna nere, hur osannolikt det än nu verkar.

Känslan av att något ont finns där nere i mörkret finns ännu kvar.(Frågan vem eller vad som i allsindar skulle idas sitta där i den svarta plastsäcken för att få en skymt av min akterspegel är nog befogad)

Nästa insikt handlar om ett ord jag glömt. Fårgråt´n. Ni vet den lilla krusta som brukar sitta i ögonvrån på morgonen.

I Vindelgransele sa vi Fårgråt´n. Känner du igen det ordet eller har du något annat? Själv brukar jag tänka på det som Änglagrus, vilket låter lite trevligare eller hur?

Personlighet av typ C

Av , , 2 kommentarer 13

Från ett av alla "Minns du sången-rallyn" med Hedmans Bredband

Nu ska det handla om hemkokta men förhoppningsvis lättsmälta teorier sprungna ur den Gunnelska hjärnbarken.

Ni har väl läst mitt inlägg om A,B och D -personligheter? Och NEJ det är inte de som står på körkortet.

Nu ska jag inviga er läsare i min alldeles egna teori om C-personligheter.

Jag visste inte ens att jag själv var en sådan förrän nyligen vid vår 110-årsfest, när det skulle till att has ett av de sedvanliga dragspelsrally på Dag 2. När vi kommer samman, syskon och barn blir det alltid sång och musik. Nostaligilåtar.

Ni som känner mig vet att jag är rätt duktig pianist, och att jag hanterar även en del andra instrument med varierande framgång. Mina första minnen från musiklivet är nog redan från 5-årsåldern då jag började intressera mig för piano och tramporgel som ju fanns hemma i min omgivning.

Mina storasyskon trakterade flera instrument och även i kapellet i den lilla frikyrkoförsamlingen matades min nyfikna hjärna med melodiösa och lättillgängliga melodislingor. Det sjöngs och spelades mest hela tiden, borta som hemma.

Pappa Alvar spelade mandolin och fiol. Han märkte tidigt att jag var musikalisk och uppmuntrade mig att lära mig spela piano och orgel först.

Segertoner – vår tjocka sångbok – var ett lämpligt träningsobjekt att lära sig från pärm till pärm enligt pappa. Noter. Han pratade om noter.

Redan vid första försöket fick jag instinktiva och seglivade antipatier mot de svarta prickarna, strecken och krumelurerna. För att inte tala om förtecknen. Jag hatade förtecken.Speciellt som jag snabbt utvecklade ett bra gehör och musiköra. Jag behövde bara höra en sång en eller två gånger så kunde jag spela den – utan noter.

Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar var ramsor om förtecknen som man skulle lära sig som ett rinnande vatten.

Min pedagogiske far var nära att knyta fast mig på pianostolen för att "uppmuntra" mig till resultat i notspelandet.

Här någonstans påbörjades kampen. Maktkampen. Om du frågar R så har han ett hum om måttet av den envishet/tjurskallighet som jag ärvt från fädernet.

Jag var jätteduktig på att spela i C-dur, så småningom i G-dur, F-dur och slutligen i D-dur. Dessa tonarter har 0-2 förtecken. I Segertoner fanns bra sånger men med många förtecken som för mig framstod som omöjliga att spela efter noter. De gick utmärkt att spela på gehör, men då i någon av ovan nämnda tonarter. Ingen märkte mitt fejk.

När jag vid 11 års ålder blev organist i församlingen så knäckte jag Segertoner från pärm till pärm – alla 600 sångerna utan bekymmer. Jag spelade ruskigt bra, la in snygga extra ackord och vändningar som fick församlingen att sjunga starkare och mer hängivet än någonsin förut.

Ibland kunde farbror Hjalmar dock se lite bekymrad ut när sångerna gick lite väl högt eller lågt beroende på vilken tonart jag valt.

Känslan av frihet och makt över klaffarna, reglagen och tramporna i kapellets gamla nötta tramporgel var underbar.

Min lilla hemlighet var – att jag endast en gång tragglat mig igenom sångboken med notspel. sedan kastade jag loss och spelade efter noter – utan noter. Min lilla bluff genomskådades inte av pappa utan han var nöjd och stolt med mina framsteg.

Du får ett "sorry" postumt här av mig käre far!

Till dags dato kvarstår faktum. Jag fixar fortfarande bara att spela i tonarterna C,D F och G, men jag spelar dem bra.

Än idag kan inte min hjärna förstå sig på de svarta och vita tangentera i övriga tonarter. Jag blir en pianoanalfabet., får kortslutning i paritet med den jag känner för motorvärmarklockan….. Konstigt men sant.

Nu har jag köpt mig en dyr fin synt där jag kan välja vilken tonart jag vill, men ändå fortsätta att spela i C. Wunderbar!

När jag i somras mötte dragspelaren Denis (vi skulle ha en jam-session på festens dag 2) så får jag höra en underbar kommentar. Jo, han ville spela, men bara om låtarna gick i C. Han var en hejare på gehörsspel, men hade samma antipatier mot de svarta tangenterna som värdinnan.

Två C-personligheter på samma kalas. Underbart att få känna samhörighet med någon fler som är funtad på samma sätt som mig.

 

Supernostalgi

Av , , Bli först att kommentera 18

Idag på en Loppis ute på landsbygden hittade jag denna obrutna förpackning med silfilter. Vilken nostalgi!Som genom ett trollslag är jag tillbaka i lagårn i Vindelgransele. Jag står på den där golvplankan som vickade lite och ser på när mamma i sin ladugårdsrock och med hilkan över håret står och häller den skummande spenvarma mjölken i den därför avsedda silinsatsen. Den är placerad på den zinkfärgade mjölkkrukan. I botten där så ligger silfiltret som består av ett cirkelrunt tunt vaddskikt.

När all mjölk har passerat filtet sitter Kisse glupskt och slickar sig om munnen i väntan på det porösa mjölkdroppande filtet. I ett par munsbitar så är det slukat. Så här i efterskott kan jag undra hur matsmältningen i kattmagen klarade av denna delikatess, men mig veterligt mådde katterna prima ända till den dag de fick smaka på Gyttorps special bakom gödningskasen.

Sedan följde Kisse lojalt med på den sedvanliga Via Dolorosa mot Mjölkbäcken och försökte oupphörligt trassla in sig mellan fötterna på bäraren av den tunga mjölkkrukan.

I väntan på ljusblå brev

Av , , 2 kommentarer 14

Sommaren 1970 när jag med bultande hjärta promenerade på mitt dagliga posthämtningsstråt och väntade på ljusblå brev poststämplade i Vännäs, med likaså ljusblå brevporton med gammkungen i profil så fanns föremålet för mitt mycket unga hjärtas känslor på 17 mils avstånd och väntade i sin tur på gulrandiga brev (om jag inte minns fel) från mig. Den årliga julklappsbrevposten kom väl till pass.

Till födelsedagen fick jag detta inramade kort av min kompis Elisabeth som genom idogt spaningsarbete råkat komma över denna relik från ungdomsårens ljuva tid. Den stilige och slipsprydde  unge mannen vid min sida hette Torbjörn. Vi var båda 11 år gamla.

Fotografen hette Bertil, och kameran hette troligen Instamatic. Idag hade jag möjlighet att köpa en sprillans ny inplastad och oanvänd dito på loppis i takten av Norrbyn. Jag nöjde mig dock med en bakafjäla, en serveringsbricka, en gammal almanacka och en ny förpackning silfilter.