Kategori: Demensrelaterat

Tankeväckaren

Av , , 1 kommentar 8

 

Beskrivning av föreläsningen Tankeväckaren. Tankeväckaren är ett av de arbetssätt jag använt mig av i min roll som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam.
 
 
Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar – Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
 
Tankeväckaren är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati för resten av sitt återstående liv.
 
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
 
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
 
Tankeväckaren är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med föreläsarens egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Föreläsningen blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av föreläsarens egna förhoppningar, rädslor och tankar om hur livets sista tid kan bli.
 
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man med ett intresse för frågor kring demens,
 
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
 
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
 
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
 
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar. Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid. Jag vill påminna om att vi är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut. 
 
Med ”Tankeväckaren” vill jag förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
 
Jag vill förmedla hopp och påminna varje omvårdnadspersonal om den effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara, och genom värdegrundsorden – omtanke, öppenhet och medskapande.
 
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam
 
 

Kultur i demensvården

Av , , 4 kommentarer 11

Kultur för demenssjuka i bemärkelsen "andlig eller konstnärlig odling" blir en riktig utmaning, men visst måste tanken vara att vi ska kunna vara en kulturhuvudstad även för de som genom sjukdom eller handikapp berövats förmågan att uttrycka sig på samma sätt som vi friska kan.

Att få möjlighet att uttrycka sig i bild form musik eller teater eller få ta del av utbudet borde väl gälla även för dem. Kan tyckas vara en klurig uppgift, men med en god portion fantasi och vettiga förutsättningar är det möjligt.

Vad skulle ni kunna  hitta på i just ditt demensboende? Vilka kreativa själar bor hos er? Fundera på det, hör av er om ni vill bolla ideér. Kanske vi tillsammans kan skapa helt nya former för olika uttryck. Jag är i allafall definitivt intresserad och kanske kan bidra på ett eller annat sätt.

Senast idag hörde jag talas om en vernissage  vid ett äldreboende där de boende var utställare.

Värdegrundsorden Omtanke, Öppenhet och Medskapande bör väl gälla även i denna viktiga fråga.

4 kommentarer
Etiketter: , ,

Min älskling du är som en ros……………..

Av , , Bli först att kommentera 12

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt  med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.

Vi ser alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom  kunnat hitta former för att förlänga orken och  möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt…..

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden – med duschningar, hygien och vardagsbestyr?  En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper – det är ju de som är själva guldet  Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

 

Hjärtats nyckel heter sång

Av , , 12 kommentarer 14

Med en ny erfarenhet i bagaget och med en fin och lite omtumlad känsla bar vi ut mitt piano till bilen. Eftermiddagens Fredagspub med pianobar på demensboendet blev en riktig höjdare. När vi från Äldrevårdsteamet anlände hade personal och enhetschefer dukat fram allt möjligt gott och mysigt i dagrummet. De boende satt runt borden. Flera hade sina närstående med sig. Stämningen var på topp hos gammal som ung.

Här fanns det något för alla. Ostar, kex, grönsaker, chips,dip, godis,ölkorv  m.m . Personal serverade det man önskade. Fina glas, vitt eller rött vin. Ett glas öl satt fint. Någon fick assistans med sugröret.

Genast jag började klinka lite försiktigt på "Nu tändas åter ljusen i min lilla stad" hörde jag nynnande röster och en kvinna i rullstol började sjunga. Hon kunde så många av sångtexterna och jag kunde se hur hon njöt av den tillfredsställelsen. Jag kände hur rörd jag blev och våra blickar möttes i sången. Nästan alla kunde sjunga med.

Mina kamrater från teamet minglade med sällskapet och ett mysigt sorl ackompanjerade pianomusiken. Alla skrattade, pratade åt och drack.

Musik väcker känslor. Någon strålade som en sol, någon annan koncentrerade sig stenhårt för att hitta orden i allsången som var kravlös och lättsam, och någon kunde inte hålla tårarna tillbaka i de känslor som väcktes av de gamla sångerna och melodislingorna.

Tänk vad skönt att få gråta en skvätt i en sentimental musiksekvens. Vem av oss har inte gjort det någon gång? Fälla en tår över livets ibland trista utfall, kanske saknad över en förlorad kärlek, en förlorad hälsa eller helt enkelt bara för att saltvattnet måste ut.

En dam, var övertygad om att detta var hennes födelsedagskalas och sade: Tänk att det kom så många – det hade jag aldrig trott!

Det var den bästa Fredagspub jag någonsin besökt! En stor eloge till er på Enen/Syrenen som gjorde detta möjligt. Tack för att vi fick vara med på ett hörn.

 

Pianobar och fredagsmingel

Av , , 6 kommentarer 14

Imorgon ska vi i teamet tillsammans med personal delta i en trevlig men kanske aningen oortodox  företeelse i äldreomsorgen – Pianobar för de boende vid att av Haga äldrecenters demensboende. 

Något läskande gott att dricka, lite lågmäld pianomusik och kravlöst mingel en fredagseftermiddag. Är inte det en riktigt skön liten tanke.

Själv förbereder jag mig genom att mjuka upp fingrarna, memorera gamla örhängen och välja ut fina melodier som blir lämpliga i sammanhanget.

Kanske något att prova på även i din verksamhet? 

 

Det stora personallotteriet.

Av , , 16 kommentarer 15

Idag när jag hade hållit föreläsningen "Tankeväckaren", slog tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satt till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut,  brickor i ett gigantiskt personallotteri.

ATT man får utlovad hjälp sker oftast enligt plan, men HUR man får hjälp det är helt beroende av vilken attityd, grad av lyhördhet och ödmjukhet inför en medmänniska som just den personen/personalen visar. Det här gäller oavsett personalkategori.
 
Vi som är friska, kan tala för oss själva och har ben att gå iväg med, kan oftast ta oss ut genom kodlåset och ”byta” utförare av den hjälp vi söker och behöver.
 
Den som är berövad sitt språk, sitt minne och i mångt och mycket sina förmågor, sitter där den sitter, utan kanal att protestera, låsa om sig, ropa på hjälp eller tala för sin sak. Den personen är utlämnad till den som just för dagen är satt att utföra hjälpen. Här kan det variera kraftigt. Bland oss utförare finns hela spektrat från mycket väl lämpade till direkt olämpliga personer.  
 
Varje dag möter jag ödmjuka inkännande personer – vinstlotter –  som närmar sig med respekt, som läser på i levnadsberättelsen eller genomförandeplanen för att i så stor utsträckning som möjligt ”göra till lags”, tillgodose efter önskemål och jobba utifrån begreppet ”personcentrerad vård”. Sådana som verkligen förstått att det handlar om att vara en annan människas tjänare.  
 
Tyvärr  möter jag också trötta och ibland ointresserade personer i äldreomsorgen som går på slentrian, inte ”ser” individen utan menar att ”så här gör vi här hos oss, har alltid gjort, och har inte tid, bemanning eller lust med utveckling, teamarbete och nytänkande”. Det gäller i alla skikt, inom alla personalkategorier. 
 
Detta får inte fortgå. I dagens vård med den snäva bemanning som gäller, finns inte det minsta utrymme för omotiverad eller okänslig personal. Varenda kotte behöver vara fullständigt på det klara med sitt uppdrag, sina brukares behov och vara medveten om hur viktig den uppsyn, det tonfall, det handlag man uppvisar är, för att brukaren ska få en värdig dag. Det är ledaren som har möjlighet att slå an tonen i sin verksamhet.
 
Det får inte vara ett lotteri om det är Ada eller Beda som jobbar. Det får inte vara ett lotteri om jag hamnar på Gröngården eller Blågårdens äldreboende. Det ska vara säkerställt att om jag blir beviljad insatser så ska de utföras professionellt – oavsett vem som jobbar, eller vart man hamnar.
 
För övrigt så är det ju de människor som jobbar på ett ställe som präglar andan. Du är dina brukares boendemiljö och dina arbetskamraters arbetsmiljö. Det tar inte längre tid att vara uppmärksam och sprida vänlighet och glädje omkring sig.
 
Är du en vinstlott eller en nitlott?  Är jag en vinstlott eller en nitlott? Det tål att tänkas på.
 
Kanske vi ska ta oss en funderare kring den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor ska göra för er – det ska ni göra för dem.
 
Det är egentligen den enda riktlinje vi behöver.

Ryska posten

Av , , Bli först att kommentera 10

Tänk att läsaren Nina i Norge skänker sin ryska docka till mig! Det är helt otroligt snällt och generöst av henne. Den är nu på väg till Sörfors i ett brev och kommer förhoppningsvis fram hel och kry – om inte tullen dissekerar sönder den i 5 små gummor förstås. Stort tack till dig Nina för dockan och för besväret att posta den till mig! Nu är föreläsningshösten räddad.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Efterlysning!!

Av , , 2 kommentarer 13

Min allra allra minsta ryska gumma försvann olyckligt  under mystiska omständigheter i våras när jag var i Vännäs och föreläste med "Tankeväckaren".

Den lilla minsta gumman – som i min föreläsning ska symbolisera den allra allra minsta , mest sårbara människan som vi alla har inom oss, är viktig, och precis som i verkligheten så får den INTE "komma bort" i hanteringen.

Har du en pytteliten rysk gumma över, eller har du en hel rysk docka  som bara står och samlar damm så skulle jag bli hemskt tacksam om du kunde tänka dig att skänka eller sälja den till mig. Maila [email protected]

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Vanvård

Av , , 6 kommentarer 11

Så här definieras vanvård i Wikipedia:

Vanvård, innebär misskötsel och misshandel av någon eller något, såsom djur och människor oförmögna att ta hand om sig själva, såsom äldre och barn. Vanvård omfattar både fysiska och psykiska skador.

Vanvård är ett lagbrott och förövaren kan dömas till skadestånd till den drabbade, böter eller fängelse.

Ganska tydligt eller hur?

Det är bra att ämnet kommer i dagen, att vi uppmärksammar när den som inte själv är förmögen att klara sig själv far illa. När dte gäller barn har vi mycket lättare för att  säga stopp, anmäla och stå på oss.

Om vi sätter ett litet barn i en vågskål och en gammal person med demenssjukdom i den andra så kanske det får oss att reflektera. Väger båda lika tungt? Skulle vi acceptera att ett spädbarn fick ligga i fasttorkade blöjor, smutsig eller blodig!! Skulle vi acceptera att en hund satt inlåst i en varm bil i ett par timmar? Ni vet själva svaret.

Vi måste bli bättre på att upptäcka, uppmärksamma och diskutera begreppet. Stå upp för den som inte har möjlighet att själv påkalla hjälp. Värdera alla lika oavsett ålder, kön, hudfärg, eller sjukdom.

6 kommentarer
Etiketter: , ,