Kategori: Demensrelaterat

Vilken effekt har du?

Av , , 3 kommentarer 18

Ju mer jag lär mig om demensvård, desto mer förstår jag hur lite jag vet. En sak står dock allt tydligare fram för mig som vårdare – jag måste förstå och ta ansvar för den effekt jag har.

Tro inte för en sekund att du kan gå till jobbet utan att smitta din omgivning med din känsla. En demenssjuk person är dessutom mycket mer mottaglig för känslouttryck än vad vi friska är.

Tänk dig själv att du kommer in i ett rum, en buss, en butik eller i ett sällskap. Inom loppet av någon sekund har du "scannat" och känt av vad de olika människorna utstrålar. Du kan nästan genast avgöra hur det känns i rummet: Välkomnande, fientligt, stressigt, lättsamt eller tungt?

Någon lyser rött – stopp. Det står skrivet: Nej! Vill inte! Stängt! Någon lyser grönt – signalerar Hej! Javisst! eller Öppet. Någon är svagt lysande – Trött, ointresserad, utmattad, svag eller sjuk.

Man ser olika nyanser av undflyende nedslagna blickar, ignorerande, uttråkande, skeptiska, hånfulla, varma, häpna, tillåtande, glittrande glada, med eller utan glimt. Blixtsnabbt registrerar vi hur vårt inträde i rummet tas emot.

Tänk dig att som demenssjuk komma in i ett dagrum, där andra demenssjuka med olika känslouttryck såsom ångest, förvirring, och ibland aggressivitet, vilset strosar omkring, och dessutom en stressad och kanske högröstad personal som även bär med sig sina privata känslostämningar för dagen.

Det krävs inget geni för att förstå att detta smittar snabbare än blixten. Stafettpinnen är ögonblickligen överlämnad – ångest ger oro som ger ångest, som ger förvirring som ger aggressivitet….etc. Som ett brev på posten.

Någon sneglar lite menande och himlar med ögonen bakom din rygg, tystnar när du kommer in i ett rum, eller tillrättavisar dig. Direkt sätter sig känslan hos dig – av obehag. Du krymper, känner obehag eller blir ledsen. I ett stressigt rum stiger pulsen och man vill iväg eller därifrån. En trist kommentar kan man vara ledsen för i en hel dag.

Från det att du hänger av dej jackan i kapprummet på jobbet, måste du vara medveten om vad du bör förmedla för stämning idag på jobbet. Ta ett djupt andetag mellan olika möten och rum och fundera ständigt på vad "Svea eller Bertil" behöver för slags person just idag, för att kunna komma till sin rätt.

Lättsam och sprallig, eller lugn och metodisk? Moderlig och tröstande, eller konsekvent och tydlig?

Var en kameleont. Den känsla du för tillfället utstrålar, sätter sig som en smäck hos den du ska hjälpa. Jag kan inte gå in och vara mig själv rakt av, det funkar inte här, utan jag måste ständigt anpassa mig på nytt inför varje ny person jag vårdar.

Hokus pokus? Icke sa Nicke! Detta är fakta. Varför skulle demenssjuka vara sämre än oss andra på att uppfatta stämningar? Tvärtom är de ofta som känslomagneter.

Vill du göra ett proffsigt jobb och skapa lugn och harmoni där du går fram? Betänk då ständigt ditt ansiktsuttryck, ditt tonfall och ditt kroppsspråk. Vad vill du förmedla? Kraften är din. Använd dig av dig själv som ett fantastiskt verktyg.

Ditt väderkorn och din lyhörda anpassningsförmåga kan alltid utvecklas. Ja, bara om du själv vill förstås. Vill du inte, så var så säker på att det syns, hörs och känns, och får trista konsekvenser för de människor du är där för, för medarbetare, för stämningen i gruppen och för framtiden.

Ta dig då en funderare på om du är rätt man/kvinna för jobbet. Den lilla utsatta människan som du vårdar förtjänar medveten medmänsklig och motiverad personal. Hon vill ha den omtanke, öppenhet och det medskapande som vi pratar om.

Tro inte för en sekund att du snabbt kan ruscha undan morgonhjälpen, för att snabbt få sitta  ifred och fika, utan att det gör avtryck i stämningen inför eftermiddagen.

Eller att ni kan svischa förbi med städmopparna efter lunch utan att det skapas en oro inför kvällen/natten. Den kommer som ett brev på posten.

Varje personal, under varje arbetspass, påverkar i varje sekund sin omgivning, och bidrar till att skapa ett lugn eller en oro. Dessutom så sitter känslan man skapat i…länge. Ett enda förfluget glatt "hejdå vi ses på måndag" personal emellan, kan vara tillräckligt för att tre små tanter plötsligt börjar packa, ska ta bussen hem eller söka efter mamma.

Jag säjer inte att man kan komma tillrätta med all oro, all vandring, plockighet eller aggressivitet, men man kan komma mycket långt. Det är min fasta övertygelse. Jobba med att skräddarsy ditt förhållningssätt, bli medveten och ödmjuk. Se över dygnets alla timmar. Säj inte att du redan gör allt, eller kan allt och att inget hjälper. Man kan, och måste alltid prova nya vägar. Vi får inte ge upp.

Se individen och fundera: Hur kan vi tillsammans påverka situationen för den här personen? Du har stor betydelse! Sätt dig ned med din arbetsgrupp och reflektera. Hur gör vi hos oss? Tänk så mycket Sobril och Heminevrin vi skulle kunna skrota, och vilken vinst det skulle bli för såväl livskvalitet som samhällsekonomi.

Vad tar ni för valpen där i fönstret?

Av , , 2 kommentarer 17

Ännu en arbetsdag i annalkande. Ska strax sätta mig i bilen och åka iväg till jobbet. Vid gott mod, nöjd med dagens väder och med en kopp kaffe inom räckhåll, vill jag bara dela med mig av bilden på hunden.

Inom demensvården behöver vi ibland lite ovanliga hjälpmedel för att kunna erbjuda den sjuka personen sätt att kunna hantera oro,vilsenhet och sådant. Värmekatten och värmehunden är i lagom knästorlek, kan fyllas med en varmvattenflaska och fungerar ibland som alldeles utmärkta hjälpmedel att skapa lugna och en positiv känsla. Det har nu kommit nya modeller som är ännu finare gosigare och anpassade för "knälivet"

Att skapa en positiv känsla är egentligen vår viktigaste uppgift i detta sammanhang. Naturligtvis får man vara observant så att det inte upplevs som kränkande att bli erbjuden en katt hund eller en docka.

Jag kommer att visa bilder även på katten och på den babydocka speciellt utformad som hjälpmedel vid demenssjukdom, som kan vara en källa till trygghet. Eftersom man vid framskriden Alzheimers sjukdom hamnar i faser när man söker efter småbarnen eller efter sin mamma och upplever att man vill iväg för att söka efter ett "hemma" som inte längre existerar så kan dessa hjälpmedel fungera som en alternativ trygghet.

 

Precis som för våra barn. Har du en demenssjuk vän eller släkting som du tror att detta skulle fungera bra för så ska jag lägga ut adressen här till inköpsställen.

Ha en bra dag gott folk!

Jag säjer som nArnold: I`ll be back…………..

Små ryska dockor…

Av , , 4 kommentarer 0

Oj vad jag har fått många fina presenter. När mina kära arbetskamrater kom för att gratulera mig fick jag en fantastisk gåva som jag alltid kommer att förknippa med dem, med mitt jobb, min tid i teamet, och som påminnelse om den innersta människans sårbarhet.

Ni som följt mina öden och äventyr vet att jag använder mig av den ryska dockan vartän jag drar fram. Den är en så fin symbol för ”människan” och påminner om att inuti det stora skal vi ser hos varandra, så finns flera mindre inuti – alla de åldrar och stadier vi passerat genom livets gång.

Längst in finns en pytteliten, sårbar.

Har vi otur så hamnar vi en dag i den situation när vi förlorat allt vi lärt och tillägnat oss under livet och behöver åter igen samma omsorger som ett mycket litet barn igen. Men vi vill förstås bli bemötta med samma respekt som en vuxen jämlike.

Mina kära vänner hade hittat ett halsband från Pilgrim med tillhörande örhängen som just föreställer de ryska dockorna. Det var precis som en tanke att jag skulle ha dem. Tack till mina fina kamrater!

Om Liljekonvaljer och om att skapa en god känsla

Av , , 1 kommentar 0

Häromkvällen, mitt i stöket och helt oväntat kom en av min systers väninnor förbi. Jag har mött henne då och då hos min syster och minns henne från min barndom hur jag storögt beundrade mina storasystrars snygga tjejkompisar när de ibland besökte Vindelgransele.

Marlene är det omöjligt att möta, utan av smittas av hennes alltid lika glada och varma ögon och leende. Just i kväll har hon tagit sig tid och framför allt för! att titta in på vägen hem med en fint bunden liljekonvaljbukett, och ett vackert handskrivet kort.

Marlene jobbar som rehabassistent i äldreomsorgen, och vi möttes häromveckan då jag körde Tankeväckaren på deras inspirationsdag. Hon ville visa sin uppskattning och gissa om det värmde i hjärtat.

Jag brukar ju säja att modern demensvård i mångt och mycket – för oss som på olika sätt jobbar kring människor med demenssjukdom – handlar om att skapa en god känsla hos den vi hjälper. Att vara medveten om vilken kraft och effekt man kan ha med att i varje situation och möte reflektera över vilken känsla man förmedlar med sina ögon, sitt ansiktsuttryck, sitt handlag och sitt kroppsspråk.

Just denna kväll blev jag återigen påmind om kraften i en medmänniskas uttryck. Det handlar inte bara om en blombukett och ett kort – det handlar om en fin tanke som burits ända fram till ett verkställande i en gärning.

Hon hade tagit sig tid att åka till ett liljekonvaljställe, plocka blommorna, binda dem, leta fram ett fint kort och en fin penna, satt sig ned, formulerat varma tankar och omsatt i skrift, avsatt tid och kraft mitt i en hektisk arbetsveckas dyrbara kväll, för att ge mej detta bevis på omtanke.

Det tycker jag var storslaget och smittade även mig med lust att försöka vara likadan. Ni ser vilken effekt, och den varma känslan sitter ännu i.

Marlene – du är medicin för den du möter!

Äta bör man…..

Av , , Bli först att kommentera 0

Läser med glädje dagens fina artikel i VK från Sjöjungfrun, där man lagar gomat ibland tillsammans med de boende.

Det har gått ett par månader sedan jag tipsade Vk om några fina exempel från äldreomsorgens smörgåsbord av härliga jobbare. Jag är glad att vi får läsa om dem nu, och hoppas att vi får läsa mera i ämnet.

Döden, Döden, Döden….

Av , , 3 kommentarer 0

Med de orden inledde Astrid Lindgren sina telefonsamtal med sin syster…. och så var det ämnet avklarat och de två kunde ägna sig åt att prata om livet resten av samtalet.

Idag har jag fått nöjet, möjligheten, förmånen att lyssna på två av vårt lands kunnigaste föreläsare i ämnet. Peter Strang, vår ende professor i ämnet Palliativ vård, samt Lars Björklund, sjukhuspräst , författare och jag vill lova att det har förekommit både skratt och tårar i dagens forum bestående främst av vårdfolk.

Döden – ett angeläget, styvmoderligt behandlat samtalsämne som angår oss alla, som rör, berör och till syvende och sist kommer att bli allas vår erfarenhet. Lika säkert som vi fötts till dennna jord, lika säkert är det att vi ska lämna den en dag.

Viktiga rubriker som: När orden inte räcker – om vanmakt i mötet med patienter och anhöriga, eller – Kärlek och tillit som motvikt till ångest – om att dela och ta emot – stod på agendan. Ni förstår att det var mycket intressant och givande att ta del av deras kunskaper.

För oss som arbetar i äldreomsorgen, eller själva har ett antal år på nacken, kanske döden inte känns lika främmande. Den finns alltid i vår närhet och eftersom vi ofta arbetar med människor som lider av sjukdom som förkortar livet, så får vi ständigt tillfällen att öva oss i att förhålla oss till det faktum att livet tar slut.

Vi har sett den, mött den och hittills överlevt.

Det svåra mötet med någon som står inför sin egen eller en närståendes bortgång, är lika svårt som enkelt. Det handlar om att vara människa, medmänniska, att lyssna och att våga vara tyst lite längre än man tror att man ska klara av. Då kan man få höra saker…

När man pratar om palliativ vård, får man lätt intrycket av att det enbart handlar om cancervård och hospice. Det känns verkligen på tiden att även vi i äldreomsorgen – i kommunen där 80% av äldrevården äger rum och många slutar sina dagar – har rätt sorts kunskap, kompetens och inställning.

Man ska inte få någon andra klassens vård i livets slutskede bara för att man är äldre och kanske bor i ett särskilt boende.

Det är varje mäniskas rättighet, gammal som ung, att bli bemött med vördnad respekt och kunnande. Att närstående får ett lyhört och professionellt bemötande.

Och om så är möjligt – att vi som personal även kan hjälpa människor att överbrygga rädsla, att skapa miljöer för människor att våga möta varandra i livets sista tid.

 

Vilken dag!

Av , , 6 kommentarer 0

Tre tankeväckare på rad denna dag: På Skräddaren för HSLpersonal från hela Sverige. Därefter för kommunens sköterskepatrullen och så – i eftermiddags för de Aktiva seniorerna i en fullsatt Vasakyrka.

Så många härliga människor. Nu är jag dock en aning trött och hämtar andan inför kvällens begivenhet – Tjejfiskeklubben Fjällorna har sin första officiella träff för Umeåavdelningen kl 18.30. dags att ge sig av. Hoppas även hinna in en sväng i Sörfors Betel där intresseföreningen har årsmöte.

I morgon är det dags för det första besöket av två i Vännäs med Tankeväckaren. Jag har på känn att jag kommer att möta åtminstone en av bloggkamraterna härifrån. Inte utan att man blir lätt nervös!!! Håll tummarna gott folk!

En ända med förskräckelse…..

Av , , 3 kommentarer 0

Är det det man har att vänta den dag man själv hamnar i äldreomsorgen???

I dag är jag heligt förbannad, så vanmäktig som man bara kan bli när man får höra antydningar om att det idag – 2009 – kan finnas ställen, där man inte alls får gå på toaletten under dagen utan förblir sittande i samma blöja hela dagen – vare sig man behöver blöja eller inte.

Jag hoppas vid Gud att detta inte stämmer… att inte personer som är satta att värna om de svagaste, de som ansvarar för ge dagen ett värdigt och bra innehåll för den som inte längre själv förmår att göra sin röst hörd åsidosätter sina grundläggande arbetsuppgifter.

Kan det verkligen vara möjligt att man menar att det inte finns tid BÅDE till matning och toalettbesök.

Om du som läser detta känner igen dig så vill jag uppmana att omedelbart lämna walkover till en människa som har en humanitär syn på omvårdnadsjobbet.

Eller är det kanske så att det är dags att införa "lika för alla"?

”På den här arbetsplatsen får varken personal eller brukare gå på toaletten under dagen……alternativt välja på toalettbesök eller matrast”

Ni hör ju själva hur absurt det låter. Till dej som rodnar när du läser detta eller vet med dej att du tyst åsett liknande missförhållanden.

Damma av civilkuraget – häv upp din stämma i arbetsgruppen, anmäl eller ta upp det med arbetsledningen….gör vad som helst …..utom att stilla tiga.

Undrar när man blir skyldig….

Av , , 1 kommentar 0

Det känns liksom så när man öppnar och tittar i det orangea kuvertet. Känslan är att det bara är en tidsfråga innan man istället blir skyldig staten. Komer man att få arbeta av skulden månne?

 Lyssnar avundsjukt på R och hans polare som gottar sig åt snart förestående år av exotiska fiskeresor och idel sovmorgnar. Vilka lyxlirare med sina inarbetade pensioner och stinna bankkonton! Det lär man nog aldrig själv få uppleva då framtidens pensioner säkert har gått upp i rök bortdribblade av hasardspelande fallskärmsjägare.

Jag har en idé….varför inte låta alla dessa återbetalande jättebonusar hamna raka spåret ned i äldreomsorgens gapande hungriga hål.

Jag blir lätt illamående när jag hör talas om bonusar och löner på 60 miljoner kronor och undrar i mitt stilla sinne om det verkligen är rimligt/möjligt att en vanlig människa kan utföra ett arbete som är värt alla dessa pengar.

Om jag blundar kan jag se den lååånga raden av undersköterskor eller busschaufförer som skulle krävas för att motsvara en enda pamps pengapåse. 60 miljoner….tänka sej!!!!