VF är först ut med sin artikelserie om olika bra saker som händer i äldreomsorgen. I gårdagens nummer finns den första som handlar om Äldrevårdsteamet och beskriver det utvecklingsarbete som pågår med utbildning, handledning och stöttning för de som jobbar med och är närstående till de svårast sjuka inom äldreomsorgen. Syftet med min utmaning till tidningarna var att få dem att våga bryta den trista trenden med idel nedslående rapporter, att istället stärka trötta jobbare, inspirera unga att våga söka sig till äldreomsorgen och kanske väcka lust hos fler att bidra som volontär/frivilligarbetare. Håll utkik efter fler artiklar från olika verksamheter. Jag önskar att jag vågade lägga ut en av bilderna här som jag tog idag på våra snygga pedagogiska handledare inom demensområdet , men det är nog bäst att jag frågar brudarna först;)
Kategori: Demensrelaterat
Inuti finns en lite mindre….
Jag pratar om den ryska dockan. För mig är den en alldeles lysande beskrivning av oss människor oavsett storlek. Vi bär alla med oss bebisen, småbarnet, skolbarnet, ungdomen och vuxenlivets olika stadier ända fram till ålderdomen, om vi får leva så länge.
Om sjukdom eller svårigheter förminskar mäniskan i ork och förmågor, så är det viktigt att man som medmänniska tar fram den förståelse, fördragsamhet och omtanke som krävs, men samtidigt själv försöker hålla i färskt minne hur det faktiskt var att vara liten svag och sårbar.
Om att lämna över det dyrbaraste man har… för alltid
Kan inte låta bli att låta tankarna snurra iväg i en liten parallell mellan barnomsorgen och äldreomsorgen så här på kvällskvisten. Det är svårt att separera jobbtankar från livet i övrigt. Allt hänger ju samman.
Jag minns känslan av att återgå i arbete efter en barnledighet. Man hade blandade känslor såsom dåligt samvete, gruvsamhet, nyfikenhet på dagiset – på inskolningen och på den ”fröken” som skulle bli vår länk till verksamheten.
Man kände ett litet obehag över att behöva utlämna privat information och vetskapen om att dagispersonal kommer att prata om vår familj och tycka och värdera oss som ”bra” ”jobbiga” eller ”sådana föräldrar som stoppar i ungarna Alvedon och sedan lämnar dem”.
Visst hade man också en liiten känsla av skeptisk misstro redan innan…Kan verkligen någon annan se till detta lilla barns behov lika bra som mamma eller pappa? Vårt unika lilla barn…. kommer personalen att kunna läsa av, tolka och tillgodose de behov som uppstår under dagistiden eller gör vi vårt barn illa genom att lämna över ansvaret? Vem vet vad framtida forskning visar om dagis. Tankarna snurrade och frågorna var många. Man hörde talas om bättre och sämre dagis.
Känner ni igen er? Ändå var det ju ändå en begränsad tid varje dag det handlade om. En vuxendag med arbete och gemenskap bortom blöjbyten och barnmatsburkar hägrade, tid för egen utveckling och stimulans. I sämsta fall handlade det om heldagar, men man hämtade ju ändå sin lilla älskling lagom till middagsmaten och fick njuta av och se dem leka och leva under kvällar helger och semestrar.
Tänk dig att din älskade livskamrat, din mamma eller pappa eller vän – de som varit din starkhet och som en gång "vetat bäst" drabbas av demenssjukdom eller annan skröplighet som gör att de inte själva orkar föra sin talan eller klarar av att bo hemma längre. De blir skyddslösa och beroende av andras välvilja.
Tänk dig nu känslan att som närstående stå inför ett påtvingat överlämnande. Gång på gång möter vi i äldreomsorgen dessa närstående som kämpar i det längsta – med byråkrati och doktorer, med beslut och insatser. Man vill inte svika eller ge upp.
De har fått gå in i en helt ny roll i sin relation som vårdare. De är mer eller mindre uppbundna, dygnet runt, med eller mot sin vilja fångna med sin sjuke närstående som kanske personlighetsförändras, förlorar minnet, beter sig på ett främmande sätt och kanske slutar att känna igen.
Den sjuke kanske blir misstänksam, aggressiv, deprimerad och börjar behöva hjälp med det mest intima. Inte vill man ge upp i första taget. Kärlek, skam, skuld, trofasthet eller kanske ibland tjurskallighet hindrar.
I det längsta försöker man sköta, skydda och kompensera för en person som kanske inte längre är densamme som förr. Dag och natt, i vått och torrt, i nöd och lust eller i frustration och med dåligt samvete. Man åsidosätter sina egna behov av vila, stöd eller stimulans och socialt liv och går till sist på knäna innan man äntligen ger upp och överlämnar….för gott.
Har man tur har vardagen dittills av stöttats av personer som man har förtroende för: Hemtjänst, anhörigstödjare, demensteam, kontaktpersoner, vårdpersonal eller beslutsfattare, av proffsiga personer i träffpunkter, dagverksamheter, korttidsboenden.
I den bästa av världar fungerar även kontaktmannaskap, genomförandeplanering och sist men inte minst – kommunikation mellan alla dessa människor och instanser. I den världen vill jag bo.
Till dig som blir den som ska överbrygga i det svåra beslutet att våga överlämna, ta emot hjälp och delvis släppa taget – du som blir den som ska kunna stötta i det svåra att ge upp men även kunna inge förtroende och kunna förmedla en känsla av att du har kommit rätt och är i goda händer….. Till dig vill jag ge mina tankar idag.
Vi ska finnas 24h …till livets slut….med värdighet för den lilla människans krets i andra änden av livet.
Vilken effekt har du?
Ju mer jag lär mig om demensvård, desto mer förstår jag hur lite jag vet. En sak står dock allt tydligare fram för mig som vårdare – jag måste förstå och ta ansvar för den effekt jag har.
Tro inte för en sekund att du kan gå till jobbet utan att smitta din omgivning med din känsla. En demenssjuk person är dessutom mycket mer mottaglig för känslouttryck än vad vi friska är.
Tänk dig själv att du kommer in i ett rum, en buss, en butik eller i ett sällskap. Inom loppet av någon sekund har du "scannat" och känt av vad de olika människorna utstrålar. Du kan nästan genast avgöra hur det känns i rummet: Välkomnande, fientligt, stressigt, lättsamt eller tungt?
Någon lyser rött – stopp. Det står skrivet: Nej! Vill inte! Stängt! Någon lyser grönt – signalerar Hej! Javisst! eller Öppet. Någon är svagt lysande – Trött, ointresserad, utmattad, svag eller sjuk.
Man ser olika nyanser av undflyende nedslagna blickar, ignorerande, uttråkande, skeptiska, hånfulla, varma, häpna, tillåtande, glittrande glada, med eller utan glimt. Blixtsnabbt registrerar vi hur vårt inträde i rummet tas emot.
Tänk dig att som demenssjuk komma in i ett dagrum, där andra demenssjuka med olika känslouttryck såsom ångest, förvirring, och ibland aggressivitet, vilset strosar omkring, och dessutom en stressad och kanske högröstad personal som även bär med sig sina privata känslostämningar för dagen.
Det krävs inget geni för att förstå att detta smittar snabbare än blixten. Stafettpinnen är ögonblickligen överlämnad – ångest ger oro som ger ångest, som ger förvirring som ger aggressivitet….etc. Som ett brev på posten.
Någon sneglar lite menande och himlar med ögonen bakom din rygg, tystnar när du kommer in i ett rum, eller tillrättavisar dig. Direkt sätter sig känslan hos dig – av obehag. Du krymper, känner obehag eller blir ledsen. I ett stressigt rum stiger pulsen och man vill iväg eller därifrån. En trist kommentar kan man vara ledsen för i en hel dag.
Från det att du hänger av dej jackan i kapprummet på jobbet, måste du vara medveten om vad du bör förmedla för stämning idag på jobbet. Ta ett djupt andetag mellan olika möten och rum och fundera ständigt på vad "Svea eller Bertil" behöver för slags person just idag, för att kunna komma till sin rätt.
Lättsam och sprallig, eller lugn och metodisk? Moderlig och tröstande, eller konsekvent och tydlig?
Var en kameleont. Den känsla du för tillfället utstrålar, sätter sig som en smäck hos den du ska hjälpa. Jag kan inte gå in och vara mig själv rakt av, det funkar inte här, utan jag måste ständigt anpassa mig på nytt inför varje ny person jag vårdar.
Hokus pokus? Icke sa Nicke! Detta är fakta. Varför skulle demenssjuka vara sämre än oss andra på att uppfatta stämningar? Tvärtom är de ofta som känslomagneter.
Vill du göra ett proffsigt jobb och skapa lugn och harmoni där du går fram? Betänk då ständigt ditt ansiktsuttryck, ditt tonfall och ditt kroppsspråk. Vad vill du förmedla? Kraften är din. Använd dig av dig själv som ett fantastiskt verktyg.
Ditt väderkorn och din lyhörda anpassningsförmåga kan alltid utvecklas. Ja, bara om du själv vill förstås. Vill du inte, så var så säker på att det syns, hörs och känns, och får trista konsekvenser för de människor du är där för, för medarbetare, för stämningen i gruppen och för framtiden.
Ta dig då en funderare på om du är rätt man/kvinna för jobbet. Den lilla utsatta människan som du vårdar förtjänar medveten medmänsklig och motiverad personal. Hon vill ha den omtanke, öppenhet och det medskapande som vi pratar om.
Tro inte för en sekund att du snabbt kan ruscha undan morgonhjälpen, för att snabbt få sitta ifred och fika, utan att det gör avtryck i stämningen inför eftermiddagen.
Eller att ni kan svischa förbi med städmopparna efter lunch utan att det skapas en oro inför kvällen/natten. Den kommer som ett brev på posten.
Varje personal, under varje arbetspass, påverkar i varje sekund sin omgivning, och bidrar till att skapa ett lugn eller en oro. Dessutom så sitter känslan man skapat i…länge. Ett enda förfluget glatt "hejdå vi ses på måndag" personal emellan, kan vara tillräckligt för att tre små tanter plötsligt börjar packa, ska ta bussen hem eller söka efter mamma.
Jag säjer inte att man kan komma tillrätta med all oro, all vandring, plockighet eller aggressivitet, men man kan komma mycket långt. Det är min fasta övertygelse. Jobba med att skräddarsy ditt förhållningssätt, bli medveten och ödmjuk. Se över dygnets alla timmar. Säj inte att du redan gör allt, eller kan allt och att inget hjälper. Man kan, och måste alltid prova nya vägar. Vi får inte ge upp.
Se individen och fundera: Hur kan vi tillsammans påverka situationen för den här personen? Du har stor betydelse! Sätt dig ned med din arbetsgrupp och reflektera. Hur gör vi hos oss? Tänk så mycket Sobril och Heminevrin vi skulle kunna skrota, och vilken vinst det skulle bli för såväl livskvalitet som samhällsekonomi.
Andra andningen
Egentligen är jag dö-schlut, men kom ändå in i andra andningen på vägen hem från min långjobbardag. Läs mitt inlägg om ’återupprättelse av äldreomsorgen’. Jag har nu även skickat det till vk:s och vf:s redaktioner. Man ska inte sluta hoppas!
Dags för äldreomsorgens återupprättelse. Dags för de goda exemplen.
Det är bra när äldreomsorgen debatteras. Visst skall tuvor vändas, oegentligheter fram i dagsljuset, missförhållanden utredas – det är min fasta ståndpunkt. Vi får aldrig sluta tänka framåt eller sluta utvecklas, eller sluta föra den ’lilla’ människans talan.
Istället bör vi ständigt söka nya rön och lära mera om hur man ska göra för att på bästa sätt nyttja sina egna och samhällets resurser i strävan att ge individen en god och säker vård och omsorg.
Däremot kan medias vinklingar ibland riskera att göra mer skada än nytta. En skandalartad artikel utan sakligt inhämtande av samtliga fakta leder inte alltid till konkreta förbättringar.
Jag skulle vilja angripa problemen från ett helt annat håll. Vända trenden. Smittas med hopp. Bombardera allmänheten med goda exempel och härliga vardagshjältar som faktiskt utträttar små mirakler mitt i vardagsslitet. I äldreboenden, hemtjänst, dagverksamheter och korttidsboenden.
Visa hur kreativa kommunanställda skapar fina träffpunkter, hur volontärer gör skillnad, hur ideella organisationer driver viktiga frågor och forum för information och stöd.
Jag vill skapa en fin och attraktiv bild av äldreomsorgen som arbetsplats. Höja dess status. Ge rättvisa och gripande skildringar av svårigheten i arbetet.
Berätta om betydelsen av kunskap, hjärta, fingertoppskänsla och mod. Om vårdbiträden undersköterskor, sjuksköterskor, rehabassistenter, arbetsterapeuter och sjukgymnaster i kommunen som utför små vardagsmirakler, dag ut och dag in. År ut och år in.
Detta är inte vilka jobb som helst. Det handlar om livet och döden. Om sorgen och glädjen som vandrar tillsammans.
Härmed utmanar jag medier – VK och VF i första hand – att våga gå mot strömmen och bidra till att vända den trista känslan, den sura smaken som debatten om äldreomsorgen hittillls gett. Starta en ny trend, en vårfrisk känsla av hopp och framtidstro kring äldreomsorgen. Skriv en artikelserie kring goda exempel, solskenshistorier och vardagshjältar.
Detta skulle kunna ge vind i seglen, hopp i människors hjärtan, bekräftelse för trötta jobbare och lust till ny frisk arbetskraft – våra värdefulla ungdomar – att ge äldreomsorgen en chans.
Skutan kan kännas vara på tvärsan…men vet ni vad…..det är för att den är på väg att vändas, och med lite vind i seglen från våra medier så går det mycket bättre.
Blås liv i framtidstron och fånga upp de krafter som är mogna att gå i spetsen för återupprättelse av äldreomsorgens skamfilade rykte.
Ge mig en kvart och jag kan ge dej flera exempel, namn på personalgrupper, personer och genombrottsarbeten som gjort skillnad för våra äldre. Är ni med på skutan?
Veckans pausfågel!
Jag måste ta ett kort brejk från demensvärlden och tar just nu min andra matrast för dagen. Hjärnan kokar nästan efter ett par mastiga arbetsdagar, vilket är tröttande, men kan vara ganska nyttigt att uppleva för att få bättre insikt och förståelse över hur det kan vara för den som håller på att utveckla en demenssjukdom.
Om en timme ska jag vara på Hemgården och laddad för att föreläsa. Demensföreningen i Umeå arrangerar denna kväll och förutom närstående till personer med demenssjukdom så kanske det kommer andra intresserade och personal.
Det känns fantastiskt roligt, och framför allt hedrande, att få möjligheten att med min "Tankeväckare" sprida kunskap om vikten av individens levnadsberättelse som ett instrument för att kunna ge/få ett bra bemötande/omhändertagande vid demenssjukdom. Min förhoppning är att det ska väckas många tankar och funderingar om hur man själv vill ha det, vad man kanske behöver prata med sina närmaste om medan man ännu kan uttrycka sina önskningar, men även hur man som närstående eller personal kan använda sig själv som ett redskap för att göra tillvaron så bra som möjligt för den som drabbats.
Håll tummarna för mej ikväll!
Ligga på divanen
Har följt debatten om maten i äldreomsorgen med visst intresse, och samtidigt reflekterat över mina egna matvanor idag och hur jag föreställer mej att jag kommer att vilja ha det på ålderns höst.
När jag blundar och försöker visualisera detta, framträder på min näthinna bilden av en liten äldre dam i snygg fotsid rökrock och fårskinnstofflor som ligger skönt tillbakalutad på en pösig divan, med en slipprig roman, zappande med fjärrkontrollen till tv:n och med en Paradis chokladask framför sej (på äldre dar FÅR man ta från det undre lagret).
På ett runt bord med fotsid duk, bekvämt inom räckhåll ser jag hennes laptop, en kaffetermos och något fräscht och läskande att dricka samt tv-bilagan och dagstidningen intill. I en liten sammetsask döljer sig den oumbärliga pincetten, tandpetarna och en hämtmeny i fickformat från pizzerian runt hörnet. Nu och då plingar det till i Skypen där släkt och vänner hör av sej och vinkar från webcamen.
Under armstödet ligger en halväten påse Riesen – kraftig chokladkola som hon gömmer för sina barn, så de inte ska banna henne för att hon äventyrar sitt dyra porslinsgarnityr.
I den av personalen vältummade "levnadsberättelsen" (önskedröm) står de flesta av mina personliga önskemål, och så även mina kostönskemål.
Där kan man tydligt utläsa att ingen broccoli är välkommen över min tröskel och än mindre över mina läppar. Att jag föredrar skumtomtar och kokosprickar framför kåldolmar och att en nyligen fångad och smörstekt harr alltid får mina smaklökar att jubla, tillika den gula mjälla mandelpotatisen som växt i den sandiga Vindelgranselska myllan.
Där beskrivs vad som av mej uppfattas som julmat och framför allt: att jag innerligen för tid och evighet undanber mej rumsvarma tetror med kemisk näringsdryck vars enda syfte är att skapa en illusion av bruten nattfasta. Dessa har ofta stått framme i två dygn – öppnade.
Provsmaka om ni inte tror mej! Sällan har så dyra droppar smakat så avslaget och gett så lite effekt. Där på bordet ligger istället dietisten Magnus smaskiga recept på hemgjord sängfösare som kryllar av vitaminer och helt saknar E311, och serveras kylskåpskall i ett fint glas.
Jag kommer troligen att föredra att inta de flesta måltiderna i mitt eget rum, då jag är något av en ensamvarg, men uppskattar att alltid tillfrågas vilket jag föredrar just för dagen. Mitt rum är min borg!
När R kommer på besök vill jag använda mina fina fotglas och hoppas att han har med sej något extra romantiskt, gott och lättuggat… (ostron känns lite passerat – förstå mej rätt)
Då vill jag vara nyduschad – lukta gott under rökrocken och få min privata skylt – STÖR EJ – upphängd på dörren
Ibland blir man brydd och ganska bedrövad
Läser hur djurrättsaktivister än en gång släppt lös tusentals minkar. Syftet är höljt i dunkel. Dessa stackars krakar går ett dystert öde med trolig död tillmötes eftersom dom inte kan skaffa föda på egen hand. Rent djurplågeri är vad detta handlar om.
Vem tror man att man hjälper? Ingen vet.
Vi lagstiftar i Sverige om olika saker. Hästar ska ha sällskap, och få vistas ute viss tid varje dag. En ’hästlig rättighet’. Inget snack i nån klausul där om att när det kniper går ’medel före mål’. Uppfyller hästägaren inte kriterierna kan han dömas för djurplågeri punkt slut.
Visst är det bra och fantastiskt att leva i ett samhälle som även värnar om våra djur, men visst vore det än mer självklart att detta skulle vara en mänsklig rättighet…..och särskilt om man är gammal, funktionshindrad och t ex demenssjuk?
Att få ha rätt till sällskap ibland och att få komma ut en stund varje dag, eller åtminstone någon gång i veckan, låter för mej som en högst rimlig önskan, men för de mest utsatta – våra sjuka äldre – gäller att ’medel går före mål’ när det kommer till kritan och man inte hinner utföra det med befintlig bemanning.
Det räknas då inte som ett lagbrott utan får passera obemärkt. Då får man helt enkelt stanna inne i motsats till hästarna. Jag vet exempel där personer inte varit utomhus på långa tider.
Men mer resurser är inte alltid hela lösningen. Jag skulle önska att man prioriterade och synliggjorde vissa ’basic’ saker som man inte fick tumma på.
Mat, dryck, sömn, basala kroppsfunktioner, tillsyn och omvårdnad räknas ju som mer eller mindre självklara, medan sällskap, frisk luft och aktivitet utifrån individens önskningar och förutsättningar mera är en ’lyx’ idag och i hög grad beroende på engagemang och prioritering hos utförarna.
Jag fasar för min egen ålderdom. Precis som i skolan är det så att den som lever om värst, får mest uppmärksamhet och resurser.
Tysta små tanter är det ingen som ser. Bäst att man tränar sina röstresurser och köper sej en visselpipa medans man kan. Kanske man skulle kunna få en ’tamaguchifunktion’ på handleden där en liten elektronisk signal påminner mina vårdare om att nu måste Gunnel få en kram, lite uppmärksamhet, lite att dricka , eller en stunds vila, annars dör hon….
Man ska inte förakta tekniken som hjälp i denna utsatta tid. Kanske mina vårdare skulle vara mer motiverade om de fick poäng för varje utfört moment. Bonussystem? Nu skenar min fantasi, men visst krävs det att vi tänker till för att förbättra saker och ting.
En seriös ide jag har – är däremot att istället för värnplikt, borde alla ungdomar efter gymnasiet ha ett obligatoriskt "socialt värnpliktsår" där man skulle få arbeta inom äldreomsorgen mot en viss dagpenning.
På så vis skulle man kunna överbrygga åldrar, träna sej i empati och få en förståelse för andra människor. Våra ungar är nu mestadels fostrade till individualister och ser bara till sitt. JAG JAG JAG – är nutidens mantra.
Jag tror det vore en bra livsläxa och skulle ge samhället framtida tex politiker och läkare, med ett bredare perspektiv och högre allmänmänsklig kompetens. Visst låter det bra?!
Slutligen skulle jag vilja hälsa till eventuella djurrättsaktivister och övriga som har ett trängande behov av att släppa ut någon: Bli istället volontär i äldreomsorgen, ta med dej en liten tyst tant eller ensam farbror ut i friska luften ett par gånger i veckan istället, och du kommer att växa och uppleva en mening med ditt liv.
Frivilligarbetare behövs i dagens äldreomsorg.
Senaste kommentarerna