Kategori: Kåserier

Det var en gång….

Av , , 4 kommentarer 14

Gunnel

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!

På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes fullständigt livsfarlig farkost, som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt! Han utbrast genast i spekulerande kring vådliga och mycket visionära användningsmöjligheter av farkosten, utan att alls beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När jag nu har gått och skaffat mej dej….och vill spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam, övergiven och snorande på en sten i Gauto och snickra på utkast till hypotetiska dödsannonser, medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid??? Vad är då meningen…..med detta….med livet…med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade länge och oroväckande enträget för sin sak, tills hon somnade utmattad på sin våta kudde.

Solidarisk eller toffel…välj själv vilket, lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte ändå att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande om vidundret för sina supportande systrar och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten, dit ingen annan kunde nå.

Så en vacker vårvinterdag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sej till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat. Han köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans kvinnan och järnet var varma.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sej för att våga sej på en provtur med flygläraren, och så skedde en tidig och vacker junimorgon.

Det bar av högt upp i det blå, ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sej som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med nästan vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 25/7 2009.

Det var en gång en rävkapuschong Del 4

Av , , 6 kommentarer 16

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen och undrade i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta Mildred och Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ca en timme.

Från mitt håll såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans.

Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag såg hur han satt vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kom. Som på ett givet kommando sätter de två sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är även om många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en fars ögon, av saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamumoflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljs vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs till Skellefteå säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt,…för att inte säja alldeles för tidigt!

Men än en gång visade han prov på sin övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ’"jorden runt på 8 dagar’"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer vips var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.

Det var en gång en rävkapuschong Del 3

Av , , Bli först att kommentera 15

 

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han själv for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen från vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten, vände näsan mot vinden och försökte istället memorera namnen på de vackra fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i borrhålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märbara ryckningen i reven.

Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med, ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg.

Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara "arbetselak’" (jo tjena!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade nämligen extra noga efter sådana varningssignaler.

Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna, därav allt mekande och mixtrande med skotern. 

Det blev dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att det var fritt fram om jag ville prova något rödingblänke därifrån. Här i stugan hade R:s adoptivpappa och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R för några år sedan övertog stugan.

Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop då det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred… detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget, men jag höll god min och låtsades förstå.

Vad som varit pappans stora intresse framgick alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor.

I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden – denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes "nye" man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte…de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mig att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med  hans mamma. Men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven – nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem.

Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i boden? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.
 

Fortsättning följer…..

Det var en gång en rävkapuschong Del 2

Av , , Bli först att kommentera 14

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Det var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kommer vi till krönet. Himlen är nära oss, och plötsligt ser jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp. Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön…..

Det är så vackert att jag blir som förstenad. Hela min kropp, min själ berusas och jag genomfars av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hör jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släpper år av sorgsenhet sitt grepp och jag känner mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattar och kramar om mig, men jag ser att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R träffat, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.

Det var en gång – en rävkapuschong Del. 1

Av , , 2 kommentarer 15

Machoplysch

Av , , Bli först att kommentera 14

Vid middagsbordet en dag kom jag och R in på något i vår värld så inaktuellt som könsroller i föräldraskap. Inaktuellt – för att vi inte delar vare sig några sådana upplevelser som föräldraskap eller barn.

R älskar att småretas och får emellanåt nåt John Wayne-aktigt över sej. Han känns då fullständigt mossig. Detta är inte helt hälsosamt för mitt blodtryck men jag är inte helt säker ifall detta är ett provocerande spel för gallerierna (han älskar att reta gallfeber på mej) eller om han faktiskt är så in i bomben inskränkt. I varje fall får han mina rödstrumpor att klia ordentligt.
 
Barnafödande var ämnet på tapeten denna gång. I hans mansdominerade och testosteronstinna bransch är det ständigt några bullar i ugnen, på jäsning eller hur man nu vill beskriva det. Det snackas i lunchrummet. 
 
Någon var härförleden missnöjd med bemötandet av blivande fäder på förlossningen, där å ena sidan pappans närvaro säjs vara väldigt viktig – fast å andra sidan erbjuds ingen säng till pappan – och ingen mat om det drar ut på tiden!!! Här fnissar jag ystert och påpekar att ”han kan väl få en matbit och en säng när han sympatibajsat en honungsmelon”
 
R – som älskar att provocera mej berättar om en i hans ögon normgivande gammal indianfilm där kvinnan minsann bara ”gick åt sidan” några minuter och födde i nysnön för att sedan strax sälla sej till sällskapet. Stammen drar vidare, hövdingen rider medans hon vandrar bredvid med sin nyfödde.  
 
Här putar han med sin ”pondus” och proklamerar att han minsann aldrig behövde gå nån föräldrautbildning eller missa en enda jobbtimme i samband med ende sonens födelse.
Som om han kunde slå sej för bröstet i sammanhanget!!
 
Jag tror att det skulle ha varit väldigt ”danande” för R, att gå i den psykoprofylaxkurs som jag gick tillsammans med en mycket ung, långhårig, foglig och plyschklädd barnafader 1980 om våren. Man fick ligga bland kuddar, puffa pusta, andas och bekanta sej med sin bäckenbotten. Krysta och knipa om vartannat. Den situationen skulle nog ha försett R med en gnutta klädsam ödmjukhet.
 
Samtalsämnet går över till IQ kontra EQ. R ser frågande och en aning förorättad ut när jag morrar att det inte skulle skada med lite uppgraderad EQ för somligas räkning, och att ett rejält snedklipp i mellangården (och nu snackar vi INTE Bullerbyn) följt av lite korsstyngsbroderier i ”aftonsången” skulle ha gett honom en lite mer klädsamt ödmjuk approach.
 
Visserligen blir han lite charmigt rödögd i slutet av Pretty Woman och understundom när avsignaturen till Rapport klingar ut, och faktiskt har vi unisont ulkat till eftertexten av Såsom i himlen, men än är han inte riktigt ”färdigformad” systrar.
 
Love him anyway…..
Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Ställen

Av , , 2 kommentarer 15

 

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det optimala stället i dessa ”compakt livingtider”,  Allt du behöver finns på liten yta. Någon  försörjer dig. Ine i värmen är varmt och skönt.

Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Häromdagen blev jag påmind om det igen. Sandra vad fin du är med din lilla kula och det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn, stadsdelen, ställen där man känner igen sej, kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hitta nya ”ställen” efter barndomstiden, men ändå alltid trivts och funnit mej väl tillrätta på den plats där jag bott.
 
Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå att inga ”ställen” kan toppa dessa som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.
 
Så långt som till Sörsidan av Vindelälven, skulle jag inte drista mej att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas runt på egen hand. Det mesta skedde alltså inom en radie på ca 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, pappa eller något av storasyskonen blev man djärvare.
 
Från älven sett, drogs min gräns vid Flakabäreörn, därefter en linje snett över mot kapellet,. Uppströms var det Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar iväg. Då kände man till varje, sten, råk, glänta, agga, öger och skrymsle.
 
Regnbågen slutade vid Middagsberget. Där fanns guld på riktigt precis som i sagan. Ja vi fick både se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas där.
 
Man lekte, i lador, på hövinn, i hässjehopar. Kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” längst upp i hägna, var en plats som många lekar utgick ifrån.
 
Idag känner jag tyvärr knappt igen mina ställen. Sly, skog, och avverkning har ändrat landskapsbilden. Lite vemodigt, men samtidigt kanske det är livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade en gång, finns kvar inuti, att jag tar med dom vart jag går.  Home is where my heart is.
 
Kära mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när vi ses.
 
Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning. Det ska jag fråga dem om när vi träffas nästa gång. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn, minnen och ställen inom sej.
 
Även om guldkornen är små, så har de ansenlig tyngd, och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sej i sin ryggsäck. Jag ska ge ett råd. Gör som jag: Städa och sortera i din ryggsäck, så blir den lättare att bära.
 
Mest av allt så hoppas jag att barnen – genom allt – ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, och även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat detsamma.
 
 
2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Runda fasta ”Raspeballer” kontra ”Flatpaltn, Fetpaltn å Fläskpaltn”

Av , , 2 kommentarer 13

 Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer….. Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det allra senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens genuina ursprung i Piteå har alltså nu fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta som handlar om Palt i pulverform. Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och elaka tungor säjer till och med att de är goda.

Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen dagdrömmande åt nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i Mammas kök. I Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.
 
Ser framför mej det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas, en aning matta av tidens tand.
 
Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt är när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela den till sväljkonsistens.
 
Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sej och inväntar Paltkomat – det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sej i ett kolhydratsrus med en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger. Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2 och vi tar gärne en liten tupplur under tiden.
 
Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna – när man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt – och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med Paltkomat, i sanning!
 
I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite djupare analys på Palten som företeelse.
 
Jag vågar drista mej till att påstå att troligen så har all mat sitt ursprung i Palten. Det var där det hela började – se bara på Vårrullen – deg med köttinnehåll, Pizzan – deg med köttinnehåll, Pajen – deg med köttinnehåll, Pitabrödet – deg med köttinnehåll, Korv med bröd – deg med köttinnehåll, Pirogen –deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får helt enkelt söka människans ursprung i Pitetrakten. Sensationellt tycker du kanske, men vid närmare eftertanke – visst går dom lite på knogarna i Pitetrakten? (Obs det finns inget samband med Pit-bullen och Palten)
 
Nu har vi iallafall inhandlat en påse med det vita pulvret (ni på Stureplan ska inte tro att ni har ensamrätt pulver) Vi får invänta en test med efterföljande rescention innan vi bestämmer oss för att gilla eller ogilla det norska påfundet. Den som väntar på något gott…..

Anti-modeblogg eller Hur intressant på en skala är det att jag köpt nya tubsockar?

Av , , 1 kommentar 15

Bänkar mej vid tangentbordet, denna gång i en stämningsmix av humoristisk förundran och beklämd förvåning när jag smyger runt i bloggvärlden. Häpet konstaterar jag att en stor del av bloggarna fokuserar på mode. Främst småtjejer verkar seriöst se det som klimax av dagens händelse när man inköpt en bikini eller en väska och det är just det man vill dokumentera och förmedla till eftervärlden.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta men i vanlig ordning väljer jag att göra mej lustig över fenomenet – allt för att inte bli galen på riktigt.

Är det verkligen på allvar ” på detta viset” att man lever i så ytliga tankar om sig själva och sitt värde att insidan är helt ointressant? 
Att det enda som räknas är ytan, likformigheten och stereotypen?
 
Vad är man då värd när man inte längre är 18 år, perfekt uppdaterat moderiktig och dessutom har mage att visa sej offentligt i fjolårets Lindexkollektion? Dags för ättestupan månne?
 
Inser krasst att mitt eget ”bäst-före-datum” har passerat och att både garderoben och spegelbilden lämnar en hel del övrigt att önska, men känner till min glädje att mitt inre, min själ, mitt tankeliv, min lust är friskare fräschare och mer pulserande än nånsin. Jag har helt enkelt  den dåliga smaken att våga vara lycklig och nöjd med mej själv utifrån mina egna  preferenser.
 
I ärlighetens namn – när kommer du senast ihåg vad någon annan hade på sej förra nyårsfesten? Nä, just precis. Folk överskattar sin egen betydelse. Ingen minns vad man hade på dej och bryr sej förmodligen föga.
 
Jag menar – vad skulle det tillföra dej att få veta att jag införskaffat en 6-pack tubsockar eller en ny mygghatt? Hur intressant är det på en skala? Jag har visserligen stolt uppvisat ett och annat loppisfynd genom åren och skulle gärna glutta runt vad andra har gjort för loppisfynd, men där handlar det om något annat än att ”duga”.
 
Det vore en mardröm att kastas 30 år tillbaka i tiden och vara 20 år igen. När jag ser hur hårt klimatet är och hur skruvade skönhetsidealen är idag så avundas jag inte dagens unga tjejer. Unga mammor idag har inget lätt match heller.
 
Förutom att vara tjej/sambo/maka med vältränad perfekt kropp ska man vara moderiktigt stajlad, friserad och mejkad, helst ha en helt hårfri kropp, ett rafflande sexliv, ett stajlat hem bra jobb, spännande socialt liv, perfekta ungar (med ett eget sinnesjukt tempo i sina små vardagsliv fyllda av aktiviteter) och en bra karriär på G. Dessutom är det rent allmänt  fult att åldras.
 
Stackars människor!  Det var nog svårt att få till det även utan denna sjuka press när man själv  hasade omkring i plyschbyxor på 80-talet.
 
Mitt råd till dig unga tjej är: Gå din egen väg, tro på dig själv och tyck om dig själv,  precis som du är och du ska se att du plötsligt kan njuta av både det ena och det och andra. Du kommer att våga hänge dig – utan att behöva hålla in magen och fundera på hur du tar dej ut i profil under tiden.
 
Fejkens tid är förbi! Var dig själv! Låter inte det skönt så säg?
 
1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Årets höjdpunkt – kollektivt tandläkarbesök

Av , , 2 kommentarer 11

Jag inser att somligt liknar Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst, när jag här berättar barndomsepisoder från minnenas arkiv, men somligt är faktiskt rätt absurdt trots att jag minns med glädje. 

Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7 mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss ungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det stackars barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören  Gradin.

Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr utan mamma och pappa, till staden den brusande och pulserande – Lycksele.
 
I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket – Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. Vi ropades upp i alfabetsordning och som syrran nämnt – stackars Önnerlövarna som fick vänta till sist!
 
I kindpåsarna bultade ännu blodiga bomullsrullar och i näsan satt doften av gummiduk kvar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, mycket nytt amalgam insatt och tänder som drogs. Ingen mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla. Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa Goddag – precis som vi lärt oss hemma.
 
Redan genom Fruktcentralens glasdörr kunde man ana härligheterna och vi drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar.
Svårigheten var att välja bland allt det underbara.
 
Tomtebrus – små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt Hockeypulver – ett dito med salmiaksmak. Kolarullar, lakrits eller hallon. Lakritspipor,Rabarberstänger, Dixi, Rival eller Foxkola. Käck eller Plopp…svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter Xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt, ja nästan omänskligt.
 
De allra första lösgodisprototyperna, surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på.
 
Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av påsar innehållande timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mej redan där och då och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen. Hemresans eufori i ett färgämnesskimrande sockerrus var som en ljuv dröm, och aldrig har väl vägskyltarna med byanamnen passerat snabbare än vid dessa hemresor.
 
Sensmoralen av ett kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir förstås som den blir, men det hjälper mej ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser som positiva. Sedan fick vi förstås rita tandtrollen Karius och Baktus i skolan samt skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.
 
Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste – troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av.