Kategori: Om Tankeväckaren

En oskattbar gåva!

Av , , 2 kommentarer 0

Farfars fina fjällröding

Idag kom min kusin Åke och överraskade tillsammans med sin Mona. De förärade mig en fantastisk present som jag minns från min barndom, där den då stod i farfars finrum på skrivbordet.

Jag minns hur jag följde konturerna på den vackra snidade fjällrödingen med pekfingret och undrade om det var en riktig fisk eller inte.

Då och då under livet har jag tänkt på den, och varje gång framkallar den omedelbart minnet av den svala luften i farfars finrum, doften av nyutslagen porslinsblomma och smaken av hemkokta karameller.

Ni som hört min Tankeväckare vet hur mycket min farfar betydde för mig i barndomen. Han, vars vadmalsknä jag som barn ofta satt i efter middagen, han som ritade så fina ekorrar och rävar på baksidan av gamla Sverigekuvert och som lärde mig att ro på Småträskets blanka vatten en sommarkväll när jag var 7 år.

Han som kallade mig för ”lörvtacka” och som körde sin specialramsa när jag var ”tjörmut”. Tripp, Trapp, trull. Ingalunda lurv. Harta, kvarta, kvinta get´n, böcken, skörv.

Nu är den min och kommer hädanefter att rankas till en av mina finaste ägodelar. Den kommer att få hedersplatsen i mitt vitrinskåp, så att jag kan se den varje dag och påminnas om mitt ursprung.

När jag öppnade paketet och insåg vad det var, så blev jag mycket rörd och glad. Tack Åke för att du tänkte på mig som ”rätta händer”

Om Liljekonvaljer och om att skapa en god känsla

Av , , 1 kommentar 0

Häromkvällen, mitt i stöket och helt oväntat kom en av min systers väninnor förbi. Jag har mött henne då och då hos min syster och minns henne från min barndom hur jag storögt beundrade mina storasystrars snygga tjejkompisar när de ibland besökte Vindelgransele.

Marlene är det omöjligt att möta, utan av smittas av hennes alltid lika glada och varma ögon och leende. Just i kväll har hon tagit sig tid och framför allt för! att titta in på vägen hem med en fint bunden liljekonvaljbukett, och ett vackert handskrivet kort.

Marlene jobbar som rehabassistent i äldreomsorgen, och vi möttes häromveckan då jag körde Tankeväckaren på deras inspirationsdag. Hon ville visa sin uppskattning och gissa om det värmde i hjärtat.

Jag brukar ju säja att modern demensvård i mångt och mycket – för oss som på olika sätt jobbar kring människor med demenssjukdom – handlar om att skapa en god känsla hos den vi hjälper. Att vara medveten om vilken kraft och effekt man kan ha med att i varje situation och möte reflektera över vilken känsla man förmedlar med sina ögon, sitt ansiktsuttryck, sitt handlag och sitt kroppsspråk.

Just denna kväll blev jag återigen påmind om kraften i en medmänniskas uttryck. Det handlar inte bara om en blombukett och ett kort – det handlar om en fin tanke som burits ända fram till ett verkställande i en gärning.

Hon hade tagit sig tid att åka till ett liljekonvaljställe, plocka blommorna, binda dem, leta fram ett fint kort och en fin penna, satt sig ned, formulerat varma tankar och omsatt i skrift, avsatt tid och kraft mitt i en hektisk arbetsveckas dyrbara kväll, för att ge mej detta bevis på omtanke.

Det tycker jag var storslaget och smittade även mig med lust att försöka vara likadan. Ni ser vilken effekt, och den varma känslan sitter ännu i.

Marlene – du är medicin för den du möter!

And now…the end is near…..

Av , , 2 kommentarer 0

 

R(obban)

Vår sista kväll i NY är här. Föreläsningen gick bra och jag känner mig spak och mör – som alltid efteråt. Våravslutningen på kyrkans träffpunkt för mogna damer var forumet. Damer med svenskt påbrå som lever och bor här i USA. R fick agera ’tuppen’ bland hönorna och jag var lite extra spänd eftersom det var första gången han hörde mig föreläsa. Ellens närvaro kändes också extra pirrig.

Efteråt var det fika och diskussion och det var mycket intressant att höra hur det kan vara att vara anhörig till en demenssjuk person i det här samhället. Det kändes som om allting gick bra och jag fick en fin Höganäsmugg med fåtöljbricka i present. Jag lämnade även ett ex av Gunnels barndomskalender här i Biblioteket ifall någon är sugen på lite svensk julstämning så här i maj:)

 

Music music music….

Av , , Bli först att kommentera 0

R hade inte fått sitt lystmäte av svänggung så dagen avslutades med ett besök på Times Square Church.

Kyrkan är inrymd i en legendarisk gammal och otroligt vacker teater som köptes en gång av predikanten David Wilkerson. I min ungdom läste jag böcker som han skrivit t ex ”Korset och stiletten” Han lever visst fortfarande och är ibland i kyrkan.

Ca 1600 personer med alla tänkbara färger, former och trosinriktningar hade samlats denna kväll.

Det var järnet från första stund. Bra musiker, svängigt komp och en proffsig kör gjorde musiken synnerligen njutbar.

En något mossig predikant i 86-års åldern kunde vi ha klarat oss utan, och för en stund där fick jag lite gammaldags vibbar som från barndomens tältmöten – en lätt touch av massuggetion. Dock sammantaget var det en häftig upplevelse och en varm känsla spred sig inombords när man såg alla dessa människor samlade med en stark gemensam känsla och tro.

Efteråt fick vi en privat visning av den fantastiska teatern av L&E:s trevlige musikervän P-Å som jobbar som pianist i kyrkan. Musikalen Hair sattes tydligen upp för första gången i denna teater. På möra fötter stapplade vi sedan hem och konstaterade hur snabbt dessa dagar förflutit. I morgon ska jag köra Tankeväckaren kl 15.00 i Svenska Kyrkan här. Det känns lite pirrigt minst sagt ….Håll tummarna!!

Lite småpyssel

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag har vi varit på 5 timmars sightseeing och bussats runt Manhattan tillsammans med ett gäng svenskar som reser med Swanson och en svensk guide som även jobbar här i kyrkan. Intressant och trevligt.

Att se Ground Zero kändes mycket märkligt och ofattbart att föreställa sig det som hände 11 sept.

En eftermiddag med blomplantering, mingel och lite shopping är till ända. Dessutom har vi gjort affisch till den 13:e när jag ska köra min föreläsning Tankeväckaren här….det känns overkligt!

Nu ska vi snart bege oss ut i kvällen tillsammans med E&L som nu har 4 lediga dagar. Vi hoppas på fint väder, mysiga utflykter tillsammans och kanske något kul musikevenemang.

Veckans pausfågel!

Av , , 2 kommentarer 0

Jag måste ta ett kort brejk från demensvärlden och tar just nu min andra matrast för dagen. Hjärnan kokar nästan efter ett par mastiga arbetsdagar, vilket är tröttande, men kan vara ganska nyttigt att uppleva för att få bättre insikt och förståelse över hur det kan vara för den som håller på att utveckla en demenssjukdom.

Om en timme ska jag vara på Hemgården och laddad för att föreläsa. Demensföreningen i Umeå arrangerar denna kväll och förutom närstående till personer med demenssjukdom så kanske det kommer andra intresserade och personal.

Det känns fantastiskt roligt, och framför allt hedrande, att få möjligheten att med min "Tankeväckare" sprida kunskap om vikten av individens levnadsberättelse som ett instrument för att kunna ge/få ett bra bemötande/omhändertagande vid demenssjukdom. Min förhoppning är att det ska väckas många tankar och funderingar om hur man själv vill ha det, vad man kanske behöver prata med sina närmaste om medan man ännu kan uttrycka sina önskningar, men även hur man som närstående eller personal kan använda sig själv som ett redskap för att göra tillvaron så bra som möjligt för den som drabbats.

Håll tummarna för mej ikväll!

Rutigt sa Bill – Rätt sa Bull

Av , , 2 kommentarer 0

Vi började veckan med ett gott skratt på kontoret i morse då jag och Jenny plötsligt stod öga mot öga med varandra iklädda likadana kläder. Värsta Bill och Bull-outfiten.

Vilken tur att vi inte hade några gemensamma uppdrag inbokade idag utan cirkulerade på varsitt håll. Man måste se presentabel ut på jobbet om dagarna vilket inte alltid är lätt. Ikväll måste jag botanisera i garderoben och komma på (i) något förmildrande plagg inför morgonkvällens dragning av "Tankeväckaren" för Demensföreningen i Umeå.

Wish me luck!

Livets höst

Av , , 3 kommentarer 1

Gunnel Forsberg

Livets höst

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på – desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.

Jag vill – om möjligt – kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.

De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.

Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning.

Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.

Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden.

Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten – det mest privata. Allt förändras i ett nu.

Sammanlagt hundratals främlingar – kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenheter, toaletter och privata skrymslen dag som natt – till livets slut.

Det kan gälla vår egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.

Varje enskild individ rymmer sin egen värld – en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?


Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag – vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition för jag åsyftar likaväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal. Vi som är friska har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för dagligt arbete som vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många suveränt duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.

Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna – iaktta – tolka – tänka med hjärtat.

Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.

Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre orkar göra sina röster hörda.

Eller vad säjer du?