Kategori: R-Relationshumor…

Djuriska tankar

Av , , 2 kommentarer 9

När det gäller husdjur är vi sannerligen på olika spår.

Jag är till födsel och ohejdad vana kattmänniska medans R mera är hundmänniska. Jag har försökt konvertera denne man ett antal gånger och försökt övertyga honom om kissekatters förträfflighet/gosighet/klokhet men det har varit stört omöjligt att rubba denne förhärdade norrbottnings inställning till katter i allmänhet och till Tudor och Lilla Gull i synnerhet.

Båda är nu historia. Tudor försvann eftersom hans tattarblod bar honom ut i världen för att aldrig mer återfinnas. Lilla Gull är i katthimlen då jag inte tålde henne utan blev hemskt allergisk.

Alex och jag inser med sorg i hjärtat att det inte kan bli tal om fler katter. R är mycket nöjd med den vetskapen och bryr sig inte om våra fuktiga och trånande hundögon

Till och med när jag bad R posera med den nya demenskatten slog han bakut och gjorde ett fingerat utfall mot den oskyldiga mjukiskatten. I brist på annat får jag väl smyggosa lite med den på jobbet ända tills vi hittar ett hem hos någon som behöver en varm lurvig vän att ha i knäet, gosa med och klia lite bakom öronen när livet känns vilset och ledsamt.

Under avdelningen KATTegorier hittar du rubriken "Kåserier". Där kan du snart läsa fler dråpliga berättelser om katt/hundlivet vi haft tillsammans.

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Bloppis som hos Blondinbella!

Av , , 1 kommentar 10

Man vill ju inte vara sämre än storbloggarna……Här kommer ett nytt grepp!

Jag har nu av ren nyfikenhet för första gången gluttat in på Blondinbellas rekordblogg och  vad fann jag där mellan lösnaglar, reklam och en nyfärgad Brunettbella om inte en Bloppis!

Vadan detta undrar nu vän av ordning….

Den unga damen hade alltså blogg-loppis på en del av sina begagnade persedlar. Mest var det diverse eldfängda polyesterklänningar i alla de modejanger och hon hade först angivit utgångspriset på 650 kr per klänning, men sedan strukit över och istället dubblat priset.

Omedelbart såg jag min chans att bli av med  en riktigt otäck variant av R:s rutigskjortor med passerat bäst-före-datum. Den går inte att få fräsch i tvätten, har fått en härsken bidoft, och jag har på senaste tiden övervägt om den ska omklassificeras till "ospec husdjur" eftersom den har en tendens att kura ihop sig på de mest oväntade ställen samt får R att kärleksfullt kuttra när han ser den.

Varför har jag då denna aversion på detta till synes oförargliga plagg? Är jag rent av svartsjuk? Eller allergisk?

Jag försöker mig här på en liten amatöranalys av läget:

Ni som följt min blogg vet att "skinnbyxen, rutigskjortan och storstövlen" är Robbans nationaldräkt och att jag gillar den outfiten, men ibland när vi ska åka hem till folk eller får planerade gäster så vill jag så gärna se hans snygga breda axlar iförda något annat än denna sanitära olägenhet i skjortskepnad.

Han har en hel del snygga skjortor och häromdagen köpte jag honom 6 nya fräscha skjortor till som han skulle få om jag i utbyte fick beslagta den förhatliga.

Bloppistanken gav ju en utmärkt chans att rädda den från Dåvamyran. Vad säjer ni gott folk, får jag ett bud? Kanske din fågelskrämma är naken och fryser, gör en välgärning och lägg ett bud!

Hörde jag 20kr?

Min favoritkudde

Av , , 10 kommentarer 16

Min favoritkudde är Robbans arm. Ja inte när jag sover förstås. Den tiden i livet är förbi när man kunde sova ihopslingrad med en annan människa på det där sättet som man idag enbart ser folk göra i romantiska filmer.

Det har inget med avsaknad av romantik eller kärlek att göra. Möjligen med att man blivit något mer utrymmeskrävande, stel i ryggen och mer bekväm med åldern.

När man väl har sagt gonatt handlar det mer om att så snabbt som möjligt få inta en ohotad och bekväm sovställning i den gemensamma sarkofagen. Allt annat har sin tid. Det blir en smula mellanöstern över vårt nattliga läger och jag ser ogärna att någon tar sig över den där remsan av ingenmansland. Inget skott är inte aktuellt efter gonattandet – i något avseende. Vit flagg är hissad.

Visserligen fick jag en gång ett råd av min kära mor – det sämsta råd hon någonsin gett: Låt inte solen gå ned över er vrede. Hon syftade på äktenskapet……..

Kyss mig långsamt! Är man oense om något när det är kvällen, ska man sova på saken. Det är min fasta övertygelse. Jag är av den åsikten att små problem, missförstånd, grälsjuka och PMS-ältande  har en tendens att snabbt torna upp sig och växa till så fort nattmörkret lägrar sig över två älskande.

Börja aldrig gräla i horisontalläge är istället min devis! Sov eller ät före gräl, så går det mycket bättre. Bekymmer försvinner som troll i soluppgången och en lämplig blodsockernivå lägger sig som bomull kring brustna hjärtan.

Parallellsnarkning är vårt gebit. Vems gomsegel som är fladdrigast ska vi låta vara osagt. R somnar oftast inom 15 sekunder. Alltid före mig. Och alltid somnar jag omedelbart efter att jag hört hans första andetag. Vi är ena lyckans ostar, det är vi medvetna om. En god nattsömn är en gudagåva.

Man sover så gott i vetskapen att bara en tåpillning eller armlängd bort, så sover min sköna karl. Och så fort  John Blunds stämpelklocka klingat och han gått av eller på sitt pass, så vill man kramas igen.

Men på natten – då vill jag rå mitt eget revir. Mina 80x200cm är mina enbart vaktade av sängkvalstren. Då hänger jag gärna upp skylten:Stör ej! Men att börja dagen i en varm famn – det är mumma för kropp och själ.

Klonad vare din man – eller återvunnen

Av , , 5 kommentarer 16

Man måste medge att framtidsforskningen skapar såväl nya möjligheter och skräckscenarier. Både för egen del och för andras kanske det skulle vara idé att skaffa sej några reservexemplar av sej själv och de sina att ha i byrålådan utifall att.

Själv har man ju inte riktigt lust att utgå ur sortimentet riktigt än, men man känner ändå onekligen hur organismen av ålder och slitage börjar svikta en aning och hur krämporna börjar försiktigt ge sej tillkänna. Så hux flux kanske man trillar av pinn. Jag går mot döden vart jag går…..så sant så sant.

Kanske R till julklapp skulle få ett presentkort som utlovar ett exemplar av mej – en naturtroget uppstoppad sambo att flytta runt i huset ifall det känns för ensamt den dag jag är borta.
 
Som en sentimental installation kunde jag stå där, full av träull ,med blänkande porslinsögon, en halväten kexchoklad i näven och mungiporna lätt tillbakadragna som för att just ta ett bett.
 
Just sådan han minns han mig nog:  Med pms-mjukisbyxorna på och såväl håret som fleecetröjan på trekvart. Inget tillrättalagt hollywoodstuk, här inte, utan mer som en naturtrogen dammsamlande relik.
 
Nja vid närmare eftertanke skulle jag nog själv inte uppskatta att se hans stela silhuett torna upp sig bredvid sängen i nattmörkret. Vi föredrar nog båda att minnas varandra genom tidens vaselinsuddiga lins – lätt förskönade den dag vi är borta. Och som alla konstverk så är det ju bara originalet som är riktigt värdefullt.
 
Att dagen kommer när man går ur tiden är dock odiskutabelt. Jag vill ju gärna tro att själen går till en skönare boning och känner mej förnöjd över detta, men gammkroppen då? Allt kött är ju hö säjs det och jag vill för allt i världen inte bli till besvär och kosta mina barn en massa pengar den dag jag väl är borta.
 
Jag har för varje år blivit alltmer miljömedveten och försöker värna om vår natur, sopsortera och handla miljömedvetet, men jag vet oxå att jag själv är en vandrande miljökatastrof och att mina amalgamstinna käkar skulle kunna knäcka vilket torskbestånd som helst.
 
Sedan torde man vara rätt proppad med konserveringsmedel så det är inte säkert att man alls förmultnar.
 
Fantasin flödar: Kanske man skulle ta och bli några kilo prima pellets att elda i brasan med? Eller en säck gödsel för blommorna? Tanken att få bidra till ett framtida spirande liv tilltalar mig starkt. De senaste rönen om att frystorkas eller lösas upp till några liter simmig vätska tilltalar mej inte alls. Nej!
 
Mina barn vet att jag vill brännas och sedan ska dom strö mej i den brusande älven på den där speciella platsen som bara dom vet, en fin sommardag och alla fyra ska vara där och dom har order att vara goda vänner i allafall just då.
 
Jag vill absolut inte veta av några intriger, utfrysningstendenser, gliringar, arvstvister den dagen, och jag vill absolut inte strös ner genom ett borrhål i isen! Sommar ska det vara, annars ska jag spöka för dom. Och dom ska minnas mej som i mina bästa stunder och le och vara glada för varandra och den tid vi fick.
 
Du kanske tycker jag är hemsk som skämtar så makabert om döden,  men jag föredrar faktiskt att veta både hur jag själv men även de mina vill ha det vid livets slut.
 
Döden är ju det enda vi vet alldeles säkert kommer en dag för oss alla, fattiga eller rika. Fram tills dess kommer jag att leva och njuta av livet tillsammans med mina kära. Until the end.
 
 
5 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Det var en gång….

Av , , 4 kommentarer 14

Gunnel

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!

På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes fullständigt livsfarlig farkost, som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt! Han utbrast genast i spekulerande kring vådliga och mycket visionära användningsmöjligheter av farkosten, utan att alls beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När jag nu har gått och skaffat mej dej….och vill spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam, övergiven och snorande på en sten i Gauto och snickra på utkast till hypotetiska dödsannonser, medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid??? Vad är då meningen…..med detta….med livet…med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade länge och oroväckande enträget för sin sak, tills hon somnade utmattad på sin våta kudde.

Solidarisk eller toffel…välj själv vilket, lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte ändå att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande om vidundret för sina supportande systrar och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten, dit ingen annan kunde nå.

Så en vacker vårvinterdag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sej till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat. Han köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans kvinnan och järnet var varma.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sej för att våga sej på en provtur med flygläraren, och så skedde en tidig och vacker junimorgon.

Det bar av högt upp i det blå, ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sej som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med nästan vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 25/7 2009.

Det var en gång en rävkapuschong Del 4

Av , , 6 kommentarer 16

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen och undrade i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta Mildred och Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ca en timme.

Från mitt håll såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans.

Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag såg hur han satt vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kom. Som på ett givet kommando sätter de två sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är även om många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en fars ögon, av saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamumoflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljs vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs till Skellefteå säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt,…för att inte säja alldeles för tidigt!

Men än en gång visade han prov på sin övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ’"jorden runt på 8 dagar’"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer vips var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.

Det var en gång en rävkapuschong Del 3

Av , , Bli först att kommentera 15

 

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han själv for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen från vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten, vände näsan mot vinden och försökte istället memorera namnen på de vackra fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i borrhålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märbara ryckningen i reven.

Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med, ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg.

Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara "arbetselak’" (jo tjena!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade nämligen extra noga efter sådana varningssignaler.

Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna, därav allt mekande och mixtrande med skotern. 

Det blev dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att det var fritt fram om jag ville prova något rödingblänke därifrån. Här i stugan hade R:s adoptivpappa och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R för några år sedan övertog stugan.

Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop då det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred… detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget, men jag höll god min och låtsades förstå.

Vad som varit pappans stora intresse framgick alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor.

I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden – denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes "nye" man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte…de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mig att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med  hans mamma. Men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven – nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem.

Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i boden? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.
 

Fortsättning följer…..

Det var en gång en rävkapuschong Del 2

Av , , Bli först att kommentera 14

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Det var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kommer vi till krönet. Himlen är nära oss, och plötsligt ser jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp. Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön…..

Det är så vackert att jag blir som förstenad. Hela min kropp, min själ berusas och jag genomfars av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hör jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släpper år av sorgsenhet sitt grepp och jag känner mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattar och kramar om mig, men jag ser att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R träffat, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.

Det var en gång – en rävkapuschong Del. 1

Av , , 2 kommentarer 15

Machoplysch

Av , , Bli först att kommentera 14

Vid middagsbordet en dag kom jag och R in på något i vår värld så inaktuellt som könsroller i föräldraskap. Inaktuellt – för att vi inte delar vare sig några sådana upplevelser som föräldraskap eller barn.

R älskar att småretas och får emellanåt nåt John Wayne-aktigt över sej. Han känns då fullständigt mossig. Detta är inte helt hälsosamt för mitt blodtryck men jag är inte helt säker ifall detta är ett provocerande spel för gallerierna (han älskar att reta gallfeber på mej) eller om han faktiskt är så in i bomben inskränkt. I varje fall får han mina rödstrumpor att klia ordentligt.
 
Barnafödande var ämnet på tapeten denna gång. I hans mansdominerade och testosteronstinna bransch är det ständigt några bullar i ugnen, på jäsning eller hur man nu vill beskriva det. Det snackas i lunchrummet. 
 
Någon var härförleden missnöjd med bemötandet av blivande fäder på förlossningen, där å ena sidan pappans närvaro säjs vara väldigt viktig – fast å andra sidan erbjuds ingen säng till pappan – och ingen mat om det drar ut på tiden!!! Här fnissar jag ystert och påpekar att ”han kan väl få en matbit och en säng när han sympatibajsat en honungsmelon”
 
R – som älskar att provocera mej berättar om en i hans ögon normgivande gammal indianfilm där kvinnan minsann bara ”gick åt sidan” några minuter och födde i nysnön för att sedan strax sälla sej till sällskapet. Stammen drar vidare, hövdingen rider medans hon vandrar bredvid med sin nyfödde.  
 
Här putar han med sin ”pondus” och proklamerar att han minsann aldrig behövde gå nån föräldrautbildning eller missa en enda jobbtimme i samband med ende sonens födelse.
Som om han kunde slå sej för bröstet i sammanhanget!!
 
Jag tror att det skulle ha varit väldigt ”danande” för R, att gå i den psykoprofylaxkurs som jag gick tillsammans med en mycket ung, långhårig, foglig och plyschklädd barnafader 1980 om våren. Man fick ligga bland kuddar, puffa pusta, andas och bekanta sej med sin bäckenbotten. Krysta och knipa om vartannat. Den situationen skulle nog ha försett R med en gnutta klädsam ödmjukhet.
 
Samtalsämnet går över till IQ kontra EQ. R ser frågande och en aning förorättad ut när jag morrar att det inte skulle skada med lite uppgraderad EQ för somligas räkning, och att ett rejält snedklipp i mellangården (och nu snackar vi INTE Bullerbyn) följt av lite korsstyngsbroderier i ”aftonsången” skulle ha gett honom en lite mer klädsamt ödmjuk approach.
 
Visserligen blir han lite charmigt rödögd i slutet av Pretty Woman och understundom när avsignaturen till Rapport klingar ut, och faktiskt har vi unisont ulkat till eftertexten av Såsom i himlen, men än är han inte riktigt ”färdigformad” systrar.
 
Love him anyway…..
Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,