Etikett: älgjakt

Koka soppa på en spik – Höstfavorit i repris

Av , , 2 kommentarer 5

Här kommer en köttsoppsrepris från förra hösten!

Samma vecka som vi flyttade till Sörfors lades butiken i Brännland ned till vår besvikelse. Visserligen jobbar vi ju båda heltid i stan, så det borde inte vara något problem med att kunna få hem dagligvaror. Det som däremot kan stöka till det är när man oförhappandes får främmande eller ett par extra tonårspojkar övernattandes. Med andra ord får man alltid gardera sej och ha något på lut "utifall att". Vara lite extra kreativ och röra ihop något vid behov. Oftast fixar det sig.

Min kära mor har ett fint ordspråk: Fem var bjudna och tio komna – häll vatten i soppan och bjud välkomna. Tanken är god även om vattnet numera oftast ersätts av creme fraische eller något annat fettbildande. Min nödproviantlösning handlar ofta om att komplettera måltiden med något riktigt gott bröd, en ost och nåt smarrigt till efterrätt. Gärna en god smulpaj med glass. Det är standardlösningen.

Idag gick jag ut hårt vid spisen och har en jättelasagne special på gång i ugnen. Älgfärs med het salsa, paprika, lök och vitlök, bechamelsås med ost och lite spenat i. Det gäller att vara påhittig för att få i sonen grönsaker. Han är fortfarande på gurkstadiet…hm.

I grytan bredvid kokar grunden till en gammeldags rejäl köttsoppa. Köttsoppa och höst hör ihop för mej. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mej i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sej stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt ’Farfars fransyska’ och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar ,gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Små gröna män eller Pang på rödbetan

Av , , Bli först att kommentera 18
Här kommer en repris från förra året när vi stod inför den kommande jaktsäsongen.
Den känns aktuell nu igen. Håll tillgodo!
Hösten är snart här. Svamparna står som spön i backen, löven börjar gulna och jägarna intar posteringarna i sina ihopsnickrade torn i väntan på älg eller björn.
 
Man har sett gubbarna under sommarens förberedelser andfådda cykla omkring med små lönnfeta och övergödda älghundar som plötsligt och oförhappandes får komma ut och motionera efter ett halvårs skällande i rastgården.

Det inhandlas svindyra outfits, gröna och granna i allehanda prasselfria vattentäta och kamoflaugefärgade materiel, och ovanpå denna prakt tronar illorangea kepsar.

Familjernas surt inarbetade årspott av semesterdagar får stryka på foten för familjefaderns/moderns årliga lekstuga i skogen.

Nåja jag ska inte vara sarkastisk.Jag som själv är fiskebiten borde verkligen ha förståelse för detta nöje.

När man säjer nöje – möts man av stränga blickar. NYTTA! heter det visst.

Frysboxen fylls förvisso i bästa fall, men om man räknar ut kilopriset i relation till förlorad arbetsinkomst/familjesemester, kostnad för kläder, licens, vapen, ammunition, transportmedel jaktkort och annat så ter det sig rätt billigt att kliva in på butiken och köpa sig sitt kött.

Det är dock inte helt otroligt att jag själv blivit inbiten jägare om jag hade följt pappa i skogen och i fotspåren, men nu nöjer jag mig med ett par hyfsade fiskespön och en chans att få doppa kroken i nåt närbeläget vattendrag.

En sak som jag dock anser är VIKTIGT är att kunna uppvisa ett byte vid hemkomsten. Det rättfärdigar ju liksom att man ödslat tid på ett egoistiskt fritidsintresse – en slags muta till dem som väntat hemmavid.

Jag har svårt att förstå mig på de som fiskar – släpper tillbaka fisken och nöjda åker hem. Det är ju själva triumfen, att kunna tillaga eller frysa in en fin fångst för att sedan äta och njuta. Man får helt enkelt roligt två gånger.

Att fiska och sätta tillbaka fisken menar jag att man skulle kunna likställa vid älgjakt med paintball. Själva nöjet skulle då vara att vänta ut älgen, pricka den med en färgblaffa, få tillfredsställelsen att se träffbilden och sedan slippa hela böket med slakt och allt efterarbete.

Dock har jag svårt att tro att den optimala tillfredsställelsen när man gnager på sin helvegetarisk morot efteråt infinner sej. Kött och fisk är gott gotti gottgott! Säj inget annat!