Etikett: barkbröd

Sötebrödsdagar och kärlek

Av , , 6 kommentarer 67

När det gäller min något osunda relation till småbullar, schweizernöt och skumtomtar har jag funderat en hel del den senaste tiden. Vad är det som gör att en vuxen människa med kunskap och insikter har vårdat och omhuldat ett livslångt osunt  förhållande till socker. Tröstat sig, firat, uppmuntrat och använt fikabrödet och godiset till vardagsmotor för att orka. Min amatöranalys har nu börjat nosa på känsliga kapitel.

För det första tror jag att en ärftlig faktor med smak för det söta finns med i bilden. Min kärlek till sockret har funnits djupt grundad ända från barndomen fram till dags dato. Fram till 35-40 årsåldern syntes det inte på mig. Jag kunde äta vad som helst, motionerade aldrig och ändå vara smal och snygg. Att mina blodsockersvängningar i maskopi med hormonerna ständigt åkte upp och ned, var alldeles säkert en stor påfrestning för familjen, men jag fattade ingenting då, eller ville inte se samband eller förstå.

För det andra har man präglats av det symboliska och andliga kring "brödet". Brödet skulle delas, brödet var välsignat och brödet skulle brytas. I min första stora läsupplevelse Mio min Mio berättas om brödet som stillar hunger.  Jag slukade under hela min barndomstid skildringar om umbäranden  i lappmarken om barkbröd. Brödet var själva essensen av livet. Jag följde kornets väg från sådd till mjöl.

Bröd är kärlek – det är den tredje och tror jag starkaste faktorn. Genomgående har glädje, fest och glada människor haft ett samband med brödet, kakorna, limpan eller godiset. Att bjuda någon på bröd är en viktig handling som står för gemenskap och välvilja. Hela mina barns uppväxttid hade jag som målsättning att det skulle lukta nybakat bröd när barnen kom hem från skolan om fredagarna- precis som jag själv fick ha det.

Moderskärleken genom brödet är en tydlig symbolik. Än idag bakar min egen mamma julkakor till oss vuxna döttrar. Hennes fantastiska sätt att visa kärlek som blir lika uppskattat varje år och som skapar en känsla av kärlek, omtanke och trygghet. Jag märker själv att jag för denna  tradition vidare, men att det  egentligen handlar mycket lite om själva brödet, utan det är den symboliska kärlekshandlingen som jag vill ge. Är det så att  "brödspråket" ersätter mina andra "språk" att visa kärlek?

Eller så kanske det egentligen handlar om mitt eget behov av att förhärliga detta onyttiga och farliga, att skapa acceptans för få fortsätta på den inslagna vägen av ohälsa. Att själv få en anledning att äta? Varje gång jag dukar åt andra fär jag ju äta själv…

Tanken att kräkas har aldrig fallit mig in en enda gång, men jag börja mer och mer förstå hur jag misshandlat min kropp och mina system i kroppen med dessa ständiga blodsockersvängningar genom åren. Bröd och godis har varit mina största fällor.

Tyst och i mitt stilla sinne hoppades jag nästan att 50-årskontrollen skulle visa tydliga  varningssignaler som skulle ge mig kraft att ändra livsstil. Att ändra på invanda gamla mönster och bryta lättjans eller vanans  makt är inte lätt, men jag inser att det kommer att bli nödvändigt för ett hållbart liv och en rik framtid även som medelålders/äldre.

Det är kanske dags att fundera över om "suget" egentligen står för något helt annat. Känner du igen dig? Tycker du om dig själv?

Idag ordinerar syster Gunnel kramar och varma tankar till dig och till sig själv. Kärlek – är nog den bästa medicinen.

 

Att fara med osanning….

Av , , 3 kommentarer 10

Av någon anledning kom vi in på fiske

En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som redan gått ur tiden, så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1988, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800.
 
Själv skulle jag sätta mej väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna, njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sej fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.
 
Förutom Farfar Gustav, så minns jag särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.
 
"Av någon anledning kom vi in på fiske" – den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ”familjärt ordspråk” som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade fri och var full av fisk.
 
Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar,tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader.
 
Jag minns skrönor om lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.
 
Mina små barnaöron uppsnappade ”bra att ha-ställen” som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav mej en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar i min egen men kanske även i din historia.
 
För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om våra minnen och berättelser.
 
Dela med dej, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora – från födsel till död – på gott och ont.