Oj vilken mysig kväll vi har. Först en riktigt god hemlagad fisksoppa, bus med lille O, mitt älskade barnbarn. Därefter sällskapsspel och alldeles strax lite vuxenprat, och bara vara tillsammans. I morgon bär det av till Gbg för att träffa Bella, hälsa på på hennes jobb samt gå ut och äta tillsammans. Mormorshjärtat är proppfullt av kärlek värme och liv.
Etikett: barnbarn
Än slank hon hit…..
Efter en dag av flängande är jag nu hemma och på min rätta plats (som R skulle benämna spisen;) 2kg färsbiffar med vitlök och fetaostfyllning samt en äppelpaj senare tar jag välförtjänta minuter vid tangentbordet innan jag avslutar kvällen med att baka en laddning Elisabetbröd. Jag vill ha med mig lite av "mammas smaker" och kunna bjuda på.
Imorgon bär det av – först bilande till Piteå i svinottan, därefter bilande från Piteå till Umeå imorgon eftermiddag för att där genast ta plats i Robbans bil med kosan ställd mot Gislaved via en nattmacka och ett par timmars sömn hos Ewa o Mats i Västerås.
Det blir till att packa bilen ikväll. Kan ni begripa att nu får jag snart träffa mitt barnbarn!! Jag längtar och kom på mig själv flera gånger under dagen idag att bli alldeles rörd och tårögd när jag tänkte på honom.
Välkommen till världen
I gårkväll kom telefonsamtalet som jag väntat på. Vi hade under dagen haft på känn att något var på gång och så till sist – min dotters mjuka röst i luren. Hon säjer Grattis Mormor! Att själen kan smälta var ingen nyhet, men detta var ett magiskt ögonblick som jag aldrig glömmer. En liten fin pojke hade sett dagens ljus och nu låg han vid mammas bröst och snuttade ännu inte vägd och mätt.
Nu väntar jag längtansfullt på en bild. Jag vill se honom och hålla honom och lukta bakom örat! Mitt barnbarn – en sprillans ny liten människa att älska.
Finaste magen!
Visst är dom fina. Sandra och Christian i väntans tider…
100 mil känns långt bort. Endera veckan är det dags för mitt första barnbarn att födas.Det känns fantastiskt, pirrigt och spännande.
Vi får rapporter och bilder. Jag är glad för tekniken som gör det möjligt att enkelt kommunicera och mötas fastän många mil skiljer oss åt. Jag hoppas kunna få spana på lillvännen genom webkamera. Mest av allt längtar jag efter att få titta djupt i ögonen, småprata med en sprillans ny liten människa och snusa lite bakom örat.
2,5 värdar
Sammanhållande länk och värdpar för festen var min fina dotter Sandra och hennes fästman Christian, en härlig Varbergskille med skön dialekt som skulle kunna titulera sig ”svärmorsdröm” i telefonkatalogen.
Ett väl genomtänkt koncept, ordning reda och med en grundton av kärlek genom hela festplanen genomförde de sin uppgift på ett fantastiskt sätt.
Att Sandra dessutom har mitt blivande barnbarn på tillväxt i den söta magen gjorde hennes uppenbarelse till en än större fröjd för ögat.
Sandra kärleksfulla tal till mej hoppas jag finns filmat på någon av det digra kameramateriel de tagit med sig till Gbg för att sammanställa. Det är ord från ett magiskt ögonblick då tiden stod stilla och jag skulle vilja kunna se och höra dem om och om igen. Tack för er fantastiska insats SoC!
Mor lilla mor, vem är väl som du – ingen i hela världen!
Idag går givetvis tankarna till min kära lilla mamma Marianne i Vindelgransele.
En ovanligt stark, vacker och klok liten 87-åring, med okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta. Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning och möten, av oändlig omsorg om andra.
Om jag blundar kan jag lätt se henne framför mig idag, i min barndoms kök, stående vid spisen och vispande sin dagliga kornmjölsgröt.
Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma och mormor/farmor till 22 barnbarn, mormorsmor till 16 (snart 18) barnbarnsbarn, förstår man att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.
Plötsligt minns jag – min barndoms Mors dag – Morsdagsmorgonen! En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en mamma. Det är tanken det handlar om – och en änu viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket!
Mors dag. Redan i skolan veckorna innan, så fick vi börja med temat "Mor". Vi fick sjunga sånger om mor: Violer till Mor, eller Mor lilla Mor – vem är väl som du…
I läseboken inpräntades att Mor är rar och 60-talets allmänna bild av modern var den tröstande, vårdande, moderliga och hemmets härskarinna, ödmjukt leende i sitt förkläde. Så var det då…..
På teckningslektionen fick vi alla göra Morsdagskort och träna oss i att göra ett personligt utformat kort. I en pärm har mamma sparat en hel del av dessa Morsdagskort som vi 6 barn gjort årligen under hela skoltiden.
På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att finna små blå violer – till Mor.
En tårta, något litet paket och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte upp i en hårknut. Vi hade den sötaste av mammor!
Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi fått se – strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?
Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över var gränsen mellan dessa två områden, går för dig. "Arbetsglädje" pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga dina egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 87 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande.
Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat.
Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn, som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag.
Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska journalen, är de tidningar vi växt upp med och som du samlat dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, intressanta lokala eller världsomspännande urklipp.
Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp blandade på ett sätt som gör materielet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och värdsligt om vartannat. Ett utmärkt tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn.Vilken skatt till eftervärlden!
87 år har gått. Dina värkande arbetsmärkta men vackra händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny våranna, en ny sådd påbörjas. I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan ligger några barntäcken som du gjort denna vinter.
Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas. Jag käner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt av indisk bomull som jag 1974 tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan begreppet återvinning myntades så var du redan där.
Häromåret när du skojade om att du "satt din sista potatis" så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för någon av oss alla som inryms i dina tankar.
Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp, flytta eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig. Jag önskar dig en fin Mors dag med hälsa och många omtankar.
Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla, håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter med hög klack, på spiken innanför dörren.
Det är det första man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina lilla mamma i ett nötskal.
Mamma jag älskar dig!
Världens finaste påskägg!!
Små händer och fötter som redan viftar, och tummen åker in i munnen.
Anlände till ett milt men grådisigt Gauto fram på kvällskvisten. Möttes av våra ungdomar som redan installerat sig. Varma kramar och glada miner i ett fint återseende. Det känns härligt att få ses så här och ha en hel påskhelg framför.
Nästan genast kom Sandra med två små påskägg till mig och Alexander att öppna direkt och samtidigt. I mitt ägg låg bland godiset en liten seg gubbe och en lapp med texten Glad Påsk Mormor………..i Alex ägg Glad Påsk Morbror!! Det tog en sekund innan det stora gick upp för oss. Vi stod där och kramades hårt hårt, min flicka och jag, förenade i ett storslaget ögonblick fullt av känslor. Under luvjackan visade hon stolt sin pyttemage som faktiskt redan börjat visa sin nya form, och jag fick kupa handen över den fina rundningen. Från och med nu blir livet inte riktigt detsamma och nu kommer vi att få lägga en ny dimension till vår relation med moderskapet som delad erfarenhet. Jag lovar att försöka hålla mig från att bli fullt så knasig som somliga far/morföräldrar jag mött – men jag törs inte lova!!
Innan jag går och lägger mig den här skärtorsdagsnatten, ville jag ha den här lilla stunden i nattens tystnad alldeles för mig själv och känna på den fina men ovana känslan, smaka på ordet mormor och smälta att det växer en liten pyttetjej eller kille därinne som bara är något större än den lilla sega gubben i påskägget. Mitt barnbarn! Kära Sandra och Christian. Allt fint och gott vill vi önska för framtiden till er båda och den lilla nya människa ni bär på. De ville gärna dela med sig av sin glädje och gav mig stolt en ultraljudsbild att lägga till i denna blogg – en bild på världens troligen finaste påskägg.
En påsklördagsmorgon för 29 år sedan
På långfredagen 1980 stannade jag och den blivande barnafadern kvar i stan, i tvåochenhalvan på Historiegränd 16C för att vara inom räckhåll för förlossningen ”utifall att”. I vanliga fall hade vi troligen befunnit oss i Vindelgransele för påskfirande och sedvanligt påsklördagsfiske med familjen denna påsk.
Specialistmödravården hade ropat ”vargen kommer” i närmare 15 veckor, och jag fick medicinera för att hålla livmodern lugn och förvärksarbetet i schack. Nu var tiden dock i det närmaste inne och vi var förstås synnerligen nyfikna på vem det var som kämpade om livsutrymmet med ett så högst imponerande fotarbete, därinne min lilla kula till mage. Med tanke på generna var det dock högst osannolikt att det skulle bli en fotbollsspelare, men vi var nog lite inne på att det skulle bli en kille i allafall. Alla sa att jag hade en typisk ’pojkmage’.
Nu när bäbisen hade fått växa klart, och faran var över, så vågade vi oss till och med ut på lite värkstimulerande aktiviteter för att få igång förlossningen. Det bar iväg ut i elljusspåret med skidor och helly-hansen. Barnafadern låg i spåret bakom mig och peppade – fortare, fortare, men inget hände!
På långfredagskvällen kollade vi en sista gång att kameran och BB-väskan var packad. Vi hade förberett oss med psykoprofylaxkurs och andningsövningar och på nattduksbordet låg tummade böcker om barn och föräldraskap. På natten vaknade jag av täta värkar och 04.30 bar det iväg till förlossningen. Ett antal värkar och en petidinspruta senare fram emot åttatiden på morgonen föddes så vår förstfödde lille prins med det vid den tiden ovanliga men vackra namnet Daniel efter sin fars mellannamn. Ovanligt – trodde vi, tills vi infann oss på barnavårdscentralen någon vecka senare och där var 4 Daniels samtidigt….
Daniel – jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången i mitt liv fick hålla din varma lilla kropp i min famn. Hur välskapt och fin du var. Hur mörka kloka och undrande dina ögon var, hur du redan där och då verkade fundera över ett och annat. Hur dina små fingrar grep kring mitt lillfinger. Alla påskbarnen fick små ljusgula filtluvor för att hålla värmen, och vi satt där – din far och jag – den här tidiga vårmorgonen, i den här speciella och varmt bröstmjölksdoftande världen som BB ju är, och förundrades över att vi nu hade en alldeles ny liten fin människa att ta hand om och älska – vi som själva nyss var barn. Då och där kunde jag nog inte föreställa mig att det en dag skulle sitta en stor stark ljudtekniker på 1.80 med basröst i Ulriksdal med fru och allt, och vara samme son – den här halvmeters gossen på 3kg, som begrundade den nya världen med sina mörka ögon, och som gjorde små kluriga ”russinminer” med sin lilla mun.
Samma dag, när det var dags för besökstid och stegen från alla papporna blandades med prasslet från blombukettspapper, fylldes fyrsalen där jag låg, med den underbaraste av nybakade bulldofter. Din pappa kom med en jättebukett vackra rosor, OCH alldeles rykande varma och nybakade kardemummasnurror i kvarnhjulsstorlek samt iskall mjölk. Lycka! Så satt vi där, två unga nyblivna föräldrar tillsammans, uppkrupna i var sin ände av stålsängen och turades om att lukta på, smeka och prata med vår fine lille son.
Jag var mäkta stolt att jag hade stenvägrat lapisdroppar i dina ögon som annars var obligatoriskt vid den tiden. Det var därför – vill jag i allafall tro – som din blick var så ogrumlad och klar, och inte så irriterat såsig som jag såg hos några av de andra nyfödda barnen. Farfars och morfars var förstås SÅ glada och stolta över sitt nya barnbarn över telefon, och farmors fina små stickade kläder passade dej så fint.
Utanför smälte Umeå fram ur den smutsiga vårvintersnön och jag minns den stolta känslan av att styra barnvagnen med dej i på vägarna kring Ålidhem. Om dagarna så pratade vi med varandra och med fiskarna i akvariet. Jag brukade sitta i soffhörnet på den brunmönstrade hörnsoffan med dej sittande mot mina uppdragna knän. Så kunde vi sitta i timmar du och jag, och resonera om livet, med små ljud och miner. Visst såg vi att det var något alldeles speciellt med den här pojken, och vartefter tiden gick fick vi se dej växa och lära sig så mycket och vi slutade aldrig att förundras över hur klok och fin du var.
Idag är det din 29-års dag min älskade son. Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna, och mycket har förändrats. Jag önskar att du får en fin födelsedag med tårta och kärlek. Här i Sörfors blir det till att ta fram någon gammal videofilm och titta på någon födelsedagsmorgon för länge sedan när ni barn var små och minnas känslan av brickskrammel, viskningar, paketprassel och födelsedagssång. Till min andlösa glädje fick jag ju häromdagen besked att ni kommer hem till påsk. Det ska bli så kul att få träffas tillsammans.
Kram från mamma
Senaste kommentarerna