En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som gått ur tiden, så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1989, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800. Själv skulle jag sätta mej väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna – njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sej fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.

Jag minns förutom farfar Gustav särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.

Av någon anledning kom vi in på fiske – den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ’familjärt ordspråk’ som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi alltid in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade fri och var full av fisk.

Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar, tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader. Skrönor om Lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med Kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.

Mina små barnaöron uppsnappade ’bra att ha-ställen’ som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav även mej en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar ur min egen men kanske även din historia.

För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like – att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om minnen och berättelser. Dela med dej, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora -från födsel till död – på gott och ont.